En omöjlig kärlek[THG]

Så bra

Kap. 5.


Jag står inte ut med att sitta vid ett middagsbord och prata som om allt var som det skulle, så jag skyller på att jag har ont i huvudet och försvinner in på mitt rum. Jag vill inte vara här. Allt känns så fel. Varför tänker jag på Evan hela tiden? Av alla pojkar som finns i världen, är det honom jag inte kan sluta på. Det kunde ha varit en pojke från den fattiga delen av distrikt 7, där jag växte upp. Det kunde ha varit en son till en av köpmännen, eller en fredsväktare… Vem som helst. Jag får inte bli förälskad i Evan. Han kommer från ett annat distrikt. Han är förbjudet område. Och nu, när han är deltagare i Hungerspelen… Jag får inte låta honom distrahera mig, inte nu, när min främsta uppgift är att rädda Livi. Bara en av dem kan överleva. Min högsta prioritet måste vara att få ut Livi levande. Hur ska jag annars kunna se människor i ögonen där hemma? Hur ska jag annars klara att leva med mig själv? Jag får inte tänka på Evan.
Jag får inte.

Jag är hungrig, men jag vill inte äta något från huvudstaden. Ingenting som påminner om var jag är och varför. Jag undrar om jag kan beställa bröd hemifrån. Det skadar inte att prova.
“Bröd från distrikt 7”, viskar jag.
Jag behöver inte vänta länge. En korg dyker snart upp, och i den ligger några små brödkakor, på pricken lika de jag ätit hela livet. Jag plockar upp en och äter en liten bit. Det smakar hemma. Jag sätter mig på sängen med korgen, men den är för mjuk. Jag lägger mig ned och rullar ner på golvet. Gång på gång rullar jag ner från sängen, tills jag har ont i hela kroppen. Sedan sätter jag mig på golvet, med ryggen mot väggen och brödet bredvid mig. Jag blundar för att slippa se det lyxiga rummet. Jag är inte Madison Fane. Jag är lilla Maddie. Jag har arbetat hela dagen, hela veckan, ja, hela mitt liv. Jag är mörbultad och trött, och den enda maten som vankas är det tråkiga, torra brödet. Jag har aldrig varit med i hungerspelen. Evan James är inte från distrikt 10. Han är från distrikt 7, och går i min skola.
Nöjd med bilden jag målat upp, börjar jag äta av brödet, fortfarande med slutna ögon. Jag låter tankarna på Evan fylla hela mitt huvud. Nu, när han också är från distrikt 7, finns det ingenting som hindrar mig från att drömma om honom. Jag minns den där gången då jag dansade med honom, höll honom i mina armar… Jag kommer av mig. När dansade jag med honom? I distrikt 7 ordnades aldrig några baler. Om jag är en vanlig flicka från distrikt 7, och han en vanlig pojke, kan vi inte ha dansat med varandra.
Irriterat skakar jag på huvudet. Det är bara fantasier. Jag har aldrig dansat med Evan. Han har aldrig bjudit upp mig. Han vet antagligen inte ens vad jag heter…
Då jag öppnar ögonen, blir jag ett ögonblick förvånad över vad jag ser. Hur hamnade jag här? Så sköljer verkligheten över mig som en våg. Tårarna börjar strömma nedför mina kinder, och jag slänger mig snyftande på sängen. Jag kan inte hoppas på att få Evan. Jag får inte hoppas. I mitt huvud radar jag upp massor av om: Om han vinner, om jag kan lära känna honom, om han blir kär i mig, om, om, om… Det finns dock två stora men, som jag inte kan göra något åt: Men, han är från distrikt 10. Men, han är med i hungerspelen. Bara en kan vinna. Det måste bli Livi. Hon förtjänar inte att dö. Det är bäst för mig om Evan dör.
Jag gråter mig till sömns. men inte ens då jag sover lämnar han mig ifred.

I drömmen ser jag hur han och Livi är på arenan. Arenan är ett stort körsbärsträd. Evan ser rakt på mig och säger:
“Hjälp mig att döda henne. Det kan bli du och jag, vi kan säkert hitta ett sätt. Hjälp mig att döda henne.”
Jag gråter och skakar på huvudet, men han ber mer och mer enträget.
“Älskade Madison, hjälp mig att döda henne. Ännu en tonåring, dödad i hungerspelen… Vad betyder det, mot ditt livs största kärlek?”
Han tar tag i mina armar och håller fast mig. Hur jag än försöker kan jag inte komma loss.
“Sluta! Så där skulle Evan aldrig ha sagt!” ropar jag.
“Hur vet du det?” svarar han med ett ondskefullt leende.
Djupt inom mig vet jag att han har rätt. Jag känner honom inte. Jag vet inte vad han skulle eller inte skulle ha sagt.
“Hon måste offras, Madison. Om du vill ha mig, måste hon dö. Du måste välja… En trettonåring som du aldrig träffat förut, eller pojken du älskar? Det borde inte vara ett svårt val… Du måste välja nu. Måste välja vem du vill behålla… Du måste välja…”
Äntligen lyckas jag ta mig loss från hans starka armar. Jag springer bort, bort över grenarna, över de rosa blommorna. Fortfarande hör jag hans röst eka:
“Måste välja, måste välja, måste välja…”
Jag kommer till slutet av den väldiga trädkronan. Det är för sent för att stanna. Jag faller och faller. Fortfarande ringer hans ord i öronen:
“Måste välja, måste välja, måste välja…”

Jag vaknar, genomblöt av svett. Eller är det tårar? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag hatar mig själv för vad jag känner för Evan, och jag hatar det faktum att Livi och han, oavsett vem som vinner, kommer hemsöka mina mardrömmar för all framtid.
Men inte bara de.
Den fruktansvärda sanningen går upp för mig på ett helt nytt sätt.
En av tjugofyra kommer hem igen.
Tjugotre dör.
Livi kommer kanske att bli en av de tjugotre. Hon kommer troligtvis bli en av dem.
Precis som Evan James. Precis som alla de andra flickorna, som jag kommer handleda under kommande år. Precis som jag borde ha blivit.
Raden av döda kommer kanske aldrig ta slut. Varje år kommer ännu en person ta plats i mina mardrömmar.
Det kommer aldrig ta slut.

Bra!

Super!

Kap. 6.


Vi sitter i soffan och ser på poängsättningen. Jag är egentligen bara intresserad av Livis och Sams poäng, och det hade jag lätt kunnat ta reda på i efterhand, men jag har redan skyllt på huvudvärk en gång, och man vet aldrig när man behöver en ursäkt. Alltså sitter jag ensam i ett hörn och lyssnar på de andras diskussioner med ett halvt öra, medan jag låter tankarna vandra från Evan, till Livi, och tillbaka till Evan.
"Nio!"
"Sam, det är toppen!"
När jag hör Sams namn, väcks jag ur mina tankar. Sam har fått nio poäng. Det minskar inte hans chanser att överleva... Och om han överlever, kommer jag att förlora Evan... Nej, Livi! Det är Livi jag borde bry mig om, inte Evan. Dessutom, borde jag vara glad över Sams höga poäng. Han är i alla fall från mitt distrikt.
"Jag bryr mig inte om Evan, jag bryr mig inte, jag bryr mig inte...", tänker jag. Det hjälper dessvärre inte.
Livis poäng visas. Fem. Inte oväntat. Inte dåligt, inte bra. Framför allt, är det inget som sticker ut, inget som får henne att bli ihågkommen. Hon är en i mängden, punkt. Att vara en i mängden är det värsta som kan hända i ett sådant här sammanhang. Absolut, människor kanske skulle kunna tänka sig att sponsra henne. Men i så fall, måste de först och främst komma ihåg vem hon är, och det är inte särskilt troligt.
Distrikt 8, distrikt 9.
Flickan från 10 får en sjua.
Och Evan får tre.
Nej. Det kan inte vara sant. Inte tre poäng. Det känns som om allt är förstört. Vad spelar det för roll om Livi inte blir ihågkommen? Visst, sponsorerna kommer inte att minnas henne, men det kommer inte karriäristerna heller. Evan kommer att bli ihågkommen som den där pojken som fick tre poäng. Eftersom han är son till en segrare, har det pratats en hel del om honom. Varenda människa i Panem kommer att veta att Evan James fick tre poäng. Sponsorerna kommer inte vilja satsa på honom, när det har regnat nior och tior över flera av de andra deltagarna. De andra deltagarna i sin tur, kommer se honom som ett lätt byte.
Hans liv är så gott som över. Och om han dör... Jag vill inte tänka tanken till slut. Vill inte föreställa mig ett liv utan honom. Vill framför allt inte tänka på att jag, genom att tänka dessa tankar, sviker Livi, hennes familj, mitt distrikt, och alla som någonsin trott att jag skulle ge henne en ärlig chans.
Livi måste överleva. Inte för hennes skull. Så osjälvisk är jag inte. Men om hon dör, kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv.

Awesome.

Kap.7.



“Livi, jag har redan sagt det här, men…”
“... Jag ska springa bort från hornet vad som än händer, hitta vatten, gömma mig och vänta på att karriäristerna ska hitta mig och döda mig.”
“Bra, men… Ta bort det där sista du sade. När du har hittat vatten fixar jag lite sponsorer, okej?”
Hon ler, men leendet når inte ögonen. Jag lägger en hand på hennes axel och känner att hon skakar av skräck.
“Farväl, Madison.”
“Farväl, Livi… Och kom ihåg, att vad som än händer…”
“...Ska jag springa bort från hornet, eller hur?”
“...Vad som än händer får du aldrig, aldrig ge upp.”

Hon gör allt rätt. Hon springer bortåt utan att se sig om, hon hittar snabbt en bäck med vatten, och därefter är det första hon gör att leta upp en vass stenskärva, som duger som vapen. Hon gör allt rätt, men det räcker inte. En annan deltagare, pojken från distrikt 5, har också hittat bäcken. Strax före solnedgången överrumplar han henne och sticker sin kniv rakt in i hennes hjärta. Ett kanonskott hörs. Livi är död.

“Madison…”
“Låt mig vara!”
Blight står utanför mitt rum och försöker få mig att komma ut. Jag vägrar.
“Det är inte ditt fel, Madison.”
“Vems fel är det, om inte mitt? Jag hade ansvar för henne. Jag var hennes handledare. Jag var den som borde ha räddat henne, och jag misslyckades!”
“Madison, tänk efter. Vems fel är det? Varför är hon död?”
“På grund av… Hungerspelen…”
Jag förstår antydningen. I grund och botten är allt hungerspelens fel, med andra ord presidentens. Men det får man inte säga högt, inte här, inte nu.
“Jag vet att jag låter okänslig, Madison, men hon var chanslös. Du kommer att handleda många ungdomar, och av dem kommer majoriteten, kanske alla, att dö. Det kommer att kännas lika fruktansvärt varje gång, men om du låter känslorna ta över, kommer du bli galen. Du måste hitta ett sätt att hantera det.”
“Vad skulle du föreslå?”
“Fortsätt titta. Se de andra spelarnas taktiker, lär dig saker som du kan ge vidare till nästa års spelare. Du kunde inte rädda Livi, men nästa år kommer en ny flicka. Kanske kan du rädda henne.”
“Förresten, har inte du en egen spelare att ta hand om?”
“Jag går ner snart. Sam klarar sig bra. Det är bara karriäristerna som vågar ge sig på honom, och de var i andra änden av arenan sist jag kollade.”
“Gå du. Jag kommer snart.”
Jag hör hans steg som försvinner bort, och drar en lättnadens suck. Han vet inte. Vet inte varför mina skuldkänslor är så starka. Kanske han har rätt i att Livi var chanslös. Men gjorde jag verkligen mitt bästa? Gav jag henne allt jag kunde ge? Livi är död. Tretton deltagare är redan borta. Elva lever. Evan är en av dem. Han måste vinna. Om Livi dog på grund av att jag försummade mina plikter mot henne, så måste Evan vinna, för att inte hennes död ska ha varit förgäves.

Awesome!

Jättebra!

Kap. 8.



Sam klarar sig rätt länge, men i början av sjätte dagen springer han ihop med de tre av karriäristerna som är kvar. Han kanske hade kunnat besegra en av dem, men inte tre samtidigt. Det tar inte lång tid innan han faller till marken. Ett kanonskott hörs. Blight lämnar rummet och syns inte till på några timmar. När han kommer tillbaka är han en aning berusad, men han följer sitt eget råd och fäster intensivt blicken på skärmen.
Vilka är kvar? Jag räknar för mig själv. 1, 3, 4, 4, 5, 8, 10, 11. Åtta är kvar. Evan är kvar. Det betyder att det kommer att göras ett reportage om honom. Jag ser fram emot att få veta mer om den jag nu kan heja på utan skuldkänslor.

“Evan och jag står väldigt nära varandra… Han har alltid varit ett stort stöd för mig.”
En av Evans tre systrar står framför kameran och berättar om Evan. Jag vet inte om jag vill fortsätta lyssna. Jag trodde att jag skulle gilla det här, men det känns, ärligt talat hemskt. Att lyssna på hur människor talar om Evan… Det gör mig bara mer och mer medveten om att jag inte alls känner honom, och att han är från ett annat distrikt, att vi aldrig kan bli ett par. Inte på riktigt.

Jag vet inte om jag äter, dricker eller sover de närmsta dagarna. Allt jag vet är att min blick ständigt är fäst på Evan. Jag följer hans minsta rörelse med blicken.
Någon gång måste jag ändå ha somnat, för jag vaknar av att Blight ruskar mig.
“Vakna, Madison! Det är över. Det är slut, för den här gången…”
Jag är genast klarvaken. Har Evan överlevt?
“Vem vann?”
Ett ögonblick är jag livrädd. Tänk om jag har väckt hoppet, bara för att se det släckas igen.
“Pojken från distrikt 10, Evan… Eller var det Eric? Han hette i alla fall James i efternamn. Konstigt, om du frågar mig. Ha ett förnamn som efternamn… “
Jag fylls av en jublande glädje. Evan lever! Jag kämpar för att hindra leendet som sprider sig över mitt ansikte. Jag vill skratta, sjunga, dansa. Evan lever. Jag påminner mig själv om att striden är långt ifrån vunnen, men just nu känns det som att det inte spelar någon roll. Det gör ingenting om jag aldrig får vara hans. Det gör ingenting om han gifter sig med någon annan. Det viktiga är att han lever.

De kommande dagarna är en lycklig dimma. Jag svävar på moln. Jag svarar osammanhängande när någon talar till mig, och ett stort leende är fastklistrat på mina läppar. Att jag är så glad över att Evan vann, hade kunnat ge mig problem, han är ju från ett annat distrikt, så varför skulle jag vara så glad för det? Lyckligtvis förklarar Blight det med att jag är glad för att spelen är slut, och jag säger inte emot honom. Det hade jag inte kunnat, även om jag hade velat. Jag kan inte prata, inte göra någonting. Jag är galen av lycka.
Allt är fantastiskt.