Summer of 96 - [Dramione]

Åh jättebra! *bevakar*

Bevakar verkar spännande och jättebra

Detta låter som om det kommer bli bra! Älskar Dramione så kommer absolut läsa (på riktigt) ♥

Så kul att folk vill läsa! Jag håller på att skriva första kapitlet nu, så det kommer antagligen upp senare i veckan! ♥ ♥

♥♥♥
Lääääääängtar, kapitlet kommer att vara AWESOME!!!!!!!!!

Måste läsa den verkar spännande

Hej! Blev så inspirerad att skriva så här kommer prologen, som en liten inledning tills när allt börjar för Dramione osv haha. Happy Reading! ♥ ♥

-------------------------------------------------------

Prolog
”Draco, var är du?!” Narcissas röst ropade på honom från övervåningen. Draco gick långsamt upp för den breda trappan som hade heltäckande mjuk matta på varje steg. Huvudet värkte och det hade det gjorde de senaste påfrestande dagarna. ”Skynda dig! Det är bråttom! Vi måste prata”, Narcissa manade på honom med en nästintill sprucken röst och Draco tog snabbare de sista stegen uppför trappan. Han hittade sin mor stående framför tavlan som hängde på högra väggen direkt när man kom upp på andra våningen. Tavlan föreställde familjemedlemmarna i deras familj. Hans mor hade låtit en känd konstnär i trollkarlsvärlden måla deras portträtt det år Draco fyllde fjorton och hade då talat om för honom att ’alla som var några hade tavlor på sig själva och sin släkt upphängda på väggarna’.
”Mor, vad är det?” Draco tittade frågande på Narcissa vars långa vitblonda hår dolde hennes ansikte.
”Du måste ge dig av, min son”, sa hon behärskat men när hon vände sig om såg han tårarna rinna nedför hennes kinder. Draco stelnade till. Han föräldrar brukade aldrig visa mycket känslor. Möjligtvis kunde de bli arga över saker såklart. Men grät gjorde man inte ofta i familjen Malfoy. Tårar sparades till väldigt särskilda tillfällen. Oftast inte de roligaste heller.
”Vad pratar du om? Vadå ge mig av?!” Draco grep tag i sin mors händer och mötte hennes sorgsna blick. ”Jag kan inte lämna dig!” lade han upprört till. Han blev mer och mer orolig att det som hänt den senaste tiden gjort Narcissa mentalt instabil. Dracos far, Lucius, hade varit med och skapat huvudnyheterna i The Daily Prophet då han tillsammans med flera andra blivit avslöjade som dödsätare efter det som hänt på ministeriet när deras herre, Lord Voldemort bekräftat sin återkomst till trollkarlsvärlden. Lucius hade skickats till Azkaban där han nu satt säkert inlåst, antagligen skulle det bli ett långt fängelsestraff. Narcissa som inte deltagit i räden på mysterieavdelningen hade blivit helt förkrossad då Lucius arresterats. Draco hade tidigare på dagen funderat en del på hur det skulle bli när han åkte till Hogwarts i september och lämnade henne ensam i den stora, mörka herrgården som var deras hem.
”Du måste lämna mig! Han vill ha dig! Han vill ha dig för att straffa Lucius och oss, för din fars misstag de senaste åren … åh, Draco, min älskade pojke, du måste gömma dig!” snyftade Narcissa och drog Draco tätt intill sig i sin famn. Det enda Draco kunde känna i den stunden var klumpen av oro i magen som växte. Något var fel. Vad i helvete svamlade hans mor om? Innerst inne hade han sina aningar, vem det var som ville ha honom och varför Narcissa stod och grät. Men det behövde väl inte vara så farligt, om det nu så vore fallet? Han omfamnade henne tillbaka, men visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen som uppstått.
”Oroa dig inte, mor. Nu är du väl lite väl dramatisk? Jag vill göra dig och far stolta. Jag gör vad som krävs för att upprätthålla vår ärevördiga släkts namn”, sa Draco mer övertygad än vad han kände sig.
”Draco, du förstår inte …, det är värre än jag någonsin vågat föreställa mig …, det gör så ont i mitt hjärta …, jag som önskat dig så mycket mer i livet, det var inte såhär det skulle bli”, grät Narcissa. Hon släppte taget om honom och slätade till sin mörkgråa klädnad. Ångesten satt fortfarande i kroppen, vilket Draco inte tänkte låta modern se. Något var allvarligt fel nu.
”Men snälla, förklara för mig vad som händer! Jag förstår inte vad du talar om!” Draco kände paniken stiga inom honom för varje sekund.
”Mörkrets Herre är arg. Mycket arg. Han säger att vi inte tjänat honom tillräckligt väl. Han är besviken. Som straff för Lucius misslyckanden kräver han att du ersätter din fars plats som dödsätare i hans Herres innersta cirkel.” Narcissa stirrade intensivt på porträttet av alla de tre familjemedlemmarna tillsammans på tavlan och suckade tungt.

Tusen tankar for genom huvudet på Draco. Han hade aldrig funderat på var hans lojalitet riktigt låg. Naturligtvis visste han vad hans far definitivt tyckte, och till stor del kunde han ju hålla med om att deras familj, samt vissa andra familjer, faktiskt var bättre och finare än andra. Hans föräldrar hade fram tills nyligen varit respekterade inom trollkarlsvärlden, de älskade honom och han hade under sin uppväxt fått precis vad han velat ha. Lucius och Narcissa var inte onda, det visste han ju. Hans far hade försökt hjälpa Mörkrets Herre att skapa ett bättre samhälle, en värld med fler fördelar för renblodiga trollkarlar, utan smutsskallar. Han kunde inte begripa Narcissas oro helt och hållet. Det var nästan något hedersfullt Mörkrets Herre bett dem om, det här var väl inte så illa?

”Jag måste genast ställa mig vid Mörkrets Herres sida, mor. När fick du veta detta? Och varför har du inte informerat mig förens nu?” svarade Draco i lite irriterad ton. Om Mörkrets Herre sökte hans tjänster ville han så fort som möjligt göra ett bra intryck och visa hur ambitiös han var. Det var extra viktigt nu när deras familj redan låg på minussidan. Men Draco skulle se till att de fick förlåtelse av Mörkrets Herre, så att hans far inte skulle behöva känna skuld och skam över det som han gjort mindre bra.
”Det är inte allt, Draco”, sa Narcissa med darrande röst. ”Om det ändå vore så enkelt att du bara skulle tjäna Mörkrets Herre. Nej, nej, han ber om något stort, något större än vad en fullutbildad trollkarl eller någon annan troligtvis skulle klara av. Han har bestämt att du, ensam, ska bli den som dödar Albus Dumbledore!”
”Döda Dumbledore?!” Draco hade svårt att tro sina öron. ”Är han helt galen? Jag kan inte döda Dumbledore. Han kanske är en gammal, stollig idiot som håller knäppa tal och som älskar käre, lille äckel-Potter, men är vår tids mäktigaste trollkarl! Mörkrets Herre borde döda honom själv, han är den som har störst chans att lyckas med det.” Det måste blivit någon feluppfattning. Hans mor måste i sin förtvivlan och stress över att ha förlorat Lucius missförstått Mörkrets Herres begäran.
”Jag vet det. Men du förstår väl det här är för att straffa oss alla för Lucius misstag?” Narcissa skakade på huvudet som om hon inte kunde förstå att det hon själv sa var sanningen. ”Han vet att du kommer misslyckas, han vill att du ska misslyckas! Det är därför jag vill att du ska gömma dig.” Draco blev mer och mer förvirrad. Det gick ju inte ihop? Mörkrets Herre ville att han skulle döda Dumbledore, men önskade egentligen att han skulle misslyckas med uppgiften? När bitarna började falla på plats för honom kändes det som att allt snurrade framför ögonen på honom. Han ville luta sig mot en vägg och ta stöd, men väggen var för långt borta. Även om Draco var förbryllad så visste han att Narcissa inte ljög om något såhär allvarligt.
”Han kommer döda mig om jag inte klarar av att mörda Dumbledore, eller hur?” Draco visste redan svaret, men han behövde höra det, för att verkligen kunna ta in vad som skedde. Narcissa mötte hans blick, sedan brast hon i gråt igen. Det var svar nog för Draco.
”Jag är så rädd för din skull, du är min ende son. Jag vet att vi behöver bevisa vår duglighet inför Mörkrets Herre, men du är det viktigaste. Du måste leva och du måste du ge dig av. Jag ber dig.”
”Vart skulle jag ta vägen?!” frågade Draco. ”Vi kan inte fly! Han kommer hitta mig vart jag än tar vägen. Jag kan inte använda magi heller, för då kommer ministeriet hitta mig!”
”Du får lov att gömma dig i mugglarvärlden. Försöka smälta in. Ha ingen kontakt med några trollkarlar alls. Jag ska försöka göra så gott jag kan så att du slipper Mörkrets Herres vrede.” Narcissa kramade om honom hårt.

Det är få gånger man läser en ff och tänker: Det här är sjukt bra. Men nu när jag läste prologen var det exakt så jag tänkte. Sätter du beskriver på för att jag får upp bilder i huvudet och ser allt framför mig. Får känslan av att hela handlingen är väl genomtänkt och att du försöker hålla dig till vad som händer i boken.
Väntar spänt på fortsättningen! Undrar verkligen hur det kommer att gå för Draco i mugglarvärlden♥

Superbra!

Superduperbra längtar såå