Astrid och Blodtjuven

det råkade bli en underdrift där I'm afraid!! D: ♥♥♥

Bra att du taffa mig såg nyss det göra och...
DU AKRIVET SJUKT BRA OCH JAG KOMMER ÄLSKA DEN HÄR DE FÖR DU ÄR EN BRA FLEFATTARE OCH SINA FF'S ÄTER!!!!

Alltså älskar totalt hur du skriver!! Till månen och tillbaks hundra gånger!!
Du liksom får det att växa fram bilder i huvudet och ALLT DET DÄR ♥♥♥♥♥

Superduperbra!!

När man har feber o halsont är det perfekt att läsa ett underbart kapitel av en underbar författare!! Asså, verkligen jättebra!!

Super! Du skriver fantastiskt!

Alltså, supermegatack för all fantastisk respons jag fått redan. Tacktacktack! Ni är bäst ♥

Som tack för det skyndar jag på kapitel två lite. Hoppas att ni gillar det!

Kap. 2
Florean Fortescues Glassbar

Gatan myllrade av liv. Unga människor som antagligen såg fram emot att börja sitt första år sprang nervöst ut och in i butikerna, kryssandes mellan stressade vuxna och äldre studenter som tog alltsammans i maklig takt. Ellina och Astrid gjorde det senare till sin konstform. 'Maklig takt' var trots allt en underdrift för att beskriva dem, där de två gick arm i arm spatserandes nedför gatan.

”Den här litteraturlistan är ju värdelös. Ska vi på riktigt läsa Andersons verk om förbannelser? Både Schuyler och McGuintorp motbevisade ju alla hans originella idéer för decennier sedan”, muttrade Ellina förstrött.
”Men Anderson är lättläst. Tänk på alla stackars Gryffindorelever”, svarade Astrid med ett skratt.
”Men ändå. Och Seabury! Har han sagt någonting av värde, någonsin? Vad kan han möjligtvis ha att säga om runmagi?”
”Där håller jag garanterat med dig. Hans artikel om medaljonger vi läste under det fjärde året var rent ut sagt pinsam. Jag hörde att Flitwick skällde ut Binns över den-”
”Det hoppas jag att han gjorde. Den var ju helt katastrofal!” avbröt Ellina med ett skratt. ”Snacka om förolämpande mot alla Isis-anhängare. Och ärligt talat, förstår man inte vilka hellenistiska influenser som fanns inom den tidiga Buddhadyrkan...” Ellina fortsatte att mala på om obskyr medaljongforskning, men Astrid kopplade snabbt bort det. En del av aurorutbildningen handlade om att känna igen magiska föremål, och på grund av det hade Ellinas föräldrar – hennes mor var auror och hennes far kapten för lag- och ordningspatrullen – drillat henne i det ämnet sedan barnsben. Det var ett av få teoretiska ämnen hon till och med överglänste Jeri, prefekten som Astrid blivit vän med redan innan hon kom till skolan, i och Astrid var inte riktigt beredd att ge sig in i den diskussionen.

En hop ungdomar i blandad klädsel – alltså både mugglarklädda och magikerklädda - stod som fastklistrade framför Quidditchbutikens skyltfönster en bit längre ned på gatan.
Astrid och Ellina tittade milt nyfiket på dem med höjda ögonbryn.
”Nimbus 1700”, sade en förbipasserande man, som uppenbarligen kände sig nödgad att stilla den knappt skönjbara nyfikenheten som syntes i deras anleten. ”Och inte konstigt att de stirrar – för de lär knappast ha råd! Precis nyutkommen. Slår femtonhundrarn med hippogrifflängder!”
”Ah”, svarade Ellina ointresserat.
”Alltså, jag har funderat länge på det där”, fortsatte hon så fort mannen var utom hörhåll, ”utvecklar de inte nya förbannat fort? Jag menar… Och det är så stor skillnad! Jag undrar hur långsamma de första kvastarna var. Vid första quidditchmästerskapen måste de nästan ha rört sig baklänges!”
Astrid fnissade.
”Antagligen. Men du, ska vi inte bara sätta oss på Fortescues ett tag? Det enda vi behöver är ju böckerna, även om jag skulle behöva köpa nya flaskor till trolldrycksläran.”
”Visst,” svarade Ellina. ”Har du så du klarar dig?”
”Tror det. Det känns så skönt att ha sluppit sommarjobba hela sommaren, så saknar jag en bok är det värt det.”

Astrid, som inte kom från någon rik familj, hade ända sedan hennes första sommarlov på Hogwarts jobbat extra hos Tom på Den Läckande Kitteln. Hon hade inget emot jobbet – tvärtom – men det var alltid surt att spendera varje lov med att arbeta. Dessutom visste hon att Tom egentligen inte behövde henne. Han var en minst sagt plikttrogen människa, och problemet med plikttrogna människor är att de räknar med att alla andra också är det. På grund av det hade han ett strängt förbud mot att hon, som underårig häxa, skulle använda magi i sitt arbete. Det hade lett till att hon var helt utmattad när hon kom tillbaka från sommarlovet, och hon hade länge varit avundsjuk på hur lätt vissa hade det. Till slut hade hon – trodde hon i alla fall – sparat ihop tillräckligt för att kunna ta ledigt en sommar och äntligen godta Ellinas erbjudande om att spendera sommaren på familjen Shanes gods.

Väl på Florean Fortescues glassbar blev hon pinsamt påmind om hur lite pengar hon faktiskt hade att röra sig med. Ellina såg hur hon tittade på prislistan med rynkade ögonbryn.
”Åh nej, glöm det. Jag bjuder.”
”Men-”
”Inga men. Du har ju jobbat för dina pengar, jag får dem bara. Sett till vad vi faktiskt har gjort har jag lika lite rätt till dem som du har. Snälla, bara den här gången?”
Astrid nickade tacksamt, men det stack ändå inuti henne. Hon ville inte känna sig som något välgörenhetsfall.

”Då tar jag en chokladpolka, då”, sade hon till slut.
”Yuck. Ehm, dubbelsaltlakrits, med saltlakritssås, saltlakritsströssel och… har ni saltlakritspoppare fortfarande?”
”Vad är saltlakritspoppare?” frågade Astrid överraskat.
”Eh, jag vet inte riktigt hur-”
”En smaklökssensation!” svarade Fortescue från andra sidan disken. ”När de kommer i kontakt med dina smaklökar studsar de omkring, och flyger iväg som ett fyrverkeri i munnen. Vi har i vit choklad, vilket passar ypperligt med chokladpolkan”, fortsatte han på ett typiskt säljarmanér.
”Kör på det!” svarade Ellina glatt.
”Då blir det fyra siklar och sex knutingar.”
Ellina räknade snabbt upp mynten, och ett ögonblick senare slog de sig ned vid det enda tomma bordet i kanten på uteserveringen.

Astrid tog en sked av glassen och insåg genast att Fortescues extatiska ord inte kunde göra chokladpopparna rättvisa. Reaktionen i hennes mun var fantastisk, och den gav verkligen en helt annan dimension till smaken. Istället för att bara smaka glass – om än god – så var det som att smaken var i ständig förändring, och den brusande konsistensen fick det att kittla behagligt på tungan.
”Det här-” började Astrid andlöst.
”Bättre än i mugglarlondon, eller hur?” sade Ellina med ett flin.
”Sååå mycket.”

”Astrid, Ellina!”
Ivan hoppade över räcket och slog sig ned vid deras bord. Ivan, Ravenclaws blonda och storväxta stjärnslagman som hade visat sig vara den enda som rådde på Slytherins stjärnspäckade lag de senaste åren, såg lika glad ut som alltid.
”Ute i god tid som vanligt, ser jag?” frågade han med ett flin och en menande gest mot deras tomma väskor. Hans egen ryggsäck såg nästan ut att spricka. ”Ellina, kommer du på uttagningen i år?”
”Nej.”
Han höll sig för bröstet med en spelat sårad min.
”Har du ingen lagkänsla?”
”Nej.”
”Haha, men ärligt. Sen Fleurie tog examen har vi ingen som skulle kunna ta över som sökare. Hooch sade att du var bättre än henne redan för tre år sedan. Vi kommer behöva någon.”

Ellina log överlägset.
”Ivan. Jag tycker om dig. Verkligen. Men quidditch är en extremt meningslös sport. Jag skulle hellre spela sotboll.”
”Fotboll”, rättade Astrid henne tyst.
”Precis. Om du på riktigt tror att jag kommer att jaga runt en fladdrande boll i flera timmar sittandes på en extremt obekväm kvast så tror du väldigt, väldigt fel. Så mycket tycker jag inte om någon”
”Värt ett försök. Har ni sett litteraturlistan? Äntligen någon vettig när det gäller förbannelser, och inte den där krångliga vi hade förra året…”
Ellina himlade med ögonen och Astrid kunde inte hålla sig för skratt.
”Gryffindorelever och Ivan,” fick hon fram mellan skrattsalvorna. ”Gryffindorelever och Ivan.”

Jättebra! ♥

AWESOM!!!!! Från och med nu kommer jag säga Sotboll. ♥

Haha, WeasleyHufflepuff, det där är min nya favoritrespons. Om jag någonsin trycker denna som bok ska den stå med som recension på framsidan

Tack för era kommentarer! ♥