Abraxas Malfoys svåra tid [SV]

håller på med ett

EDIT: här är det:

KAP 3 Alanas perspektiv
Det ända jag hade tänkt på de senaste veckorna var hur Abraxas mådde, jag hade inte hört någonting från varken Abraxas eller hans skötare Solnes. Jag kunde varken sova eller äta, jag satt bara framför den magiska brasan. Jag intalade mig själv att jag skulle försöka blunda, när jag äntligen hade kommit till ro hördes ett flaxande och ett väldigt pang, jag öppnade ögonen och kollade försiktigt åt det hållet som ljudet kom ifrån, det låg en gammal, tilltufsad uggla på fönsterkarmen, jag tog loss brevet och öppnade försiktigt, där stod:


Goddag Alana Malfoy, din man Abraxas mår inte bättre, han mår rentav sämre, han har fått gröna utslag, nu är vi säkra på får sak, Han har fått drakkoppor, hoppas att ni fortsätter må bra, det finns ingen anledning att få panik, vi har satt våra bästa läkare på honom så han kommer förhoppningsvis överleva. Hoppas ni mår bra/ Solnes, översteläkare, sankt mungos, London.



Jag läste hela brevet flera gånger och varje gång jag läste ” förhoppningsvis överleva” började jag gråta. Jag lade brevet på bordet bredvid och blundade, jag drömde mardrömmar om Abraxas, han låg i en säng och skrek efter Lucius och mig, sedan kollade an ut genom fönstret och när han kollade tillbaka var han inte sig själv, han var ett monster, med gröna prickar över hela kroppen.

”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHAAAGGH” skrek jag, jag satte mig käpprakt upp. ”vad är det mamma”? Frågade Lucius från övervåningen.
”bara en mardröm, men kom lite jag måste säga en sak”…

Bra!

Hur gör ni länkar färg glada?!?!!?!?!?!?!?!?!

Nu kommer jag i fortsättningen inte skriva denna själv, jag kommer få hjälp av Luna Astoria Moon som har erbjudit sig att hjälpa till, jag hoppas att den blir bra och jag skriver såklart kappittel ibland jag med. Vi hörs

Va bra! Hoppas du inte får idétorka. Det skulle vara sorgligt.

Please ett nytt kapitel!♥♥

Nu kommer snart ett nytt kapittel, jag ber SÅÅÅÅ mycket om ursäkt men som sagt det kommer ett snart, kanske inte superlångt och det är Luna Astoria Moon som skriver det.

kapitel 4
Lucius perspektiv

Jag var rädd. Vad hade mamma att säga nu, när pappa låg med drakkoppor och mamma blev allt vitare och vitare. "Lucius." sa hon. "Jag måste säga en sak." "Har det med pappa att göra?" sa jag förskräkt. Hon svarade inte. Det ända hon gjorde var att ge mig ett brev. När jag hade läst klart och tittade upp så såg jag att mamma grät. Jag slog armarna om henne och hon klappade mig på huvudet. "Vilken fin pojke jag har." sa hon.

sorry för kort kapitel.

bra

Bra