Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Jättebra!!!
Borde egentligen se på film med familjen men jag sitter och låtsas och kollar mugglis istället

så himla bra! längtar efter att få läsa mer! ♥

Vad roligt att ni gillar det, än så länge! Då försöker vi med ett kapitel till. Det är lite längre än de tidigare, skriv gärna om ni tycker att det är för långt så kan jag köra lite kortare kapitel i framtiden

Kap. 2
En släkting på besök

Dagarna gick och brevet hade snart försvunnit ur Astrids tankar. Inget nytt brev hade kommit, och Astrid hade till slut gått med på faderns förklaring om att det bara var reklam. De hade spenderat dagen med att sälja tidningar nere vid bussterminalen. Astrid hade aldrig gillat det jobbet särskilt mycket, då hennes uppgift främst var att gå omkring och hosta och se olycklig ut medan hennes far sprang omkring och högg tag i förbipasserande människor och försökte sälja på dem tidningen med en desperat min. Det var bara ett skådespel, så klart. Hennes far var inte vad man skulle kalla en laglydig medborgare, och det hände regelbundet att värdesaker övergick till en ny ägare när han stod tätt intill de rikare personerna som gick förbi och höll upp tidningen med ena handen medan den andra vant rotade runt i personens fickor.

Efter en lång dag av detta arbete, som hade gått sämre än det gjort på länge och knappt ens gav dem tillräckligt med pengar för mat, så rörde de sig, efter en kort sejour på Den Glade Munken där hennes far lyckades dricka upp hälften av pengarna de tjänat, hemåt. När de äntligen kom hem förde han in nyckeln i låset. Han tecknade åt Astrid att backa undan, längre bortåt hallen, och svängde sedan tyst upp dörren, som verkade ha varit olåst, och smög försiktigt in.

Astrid backade pliktskyldigt undan tills hennes far gick in, och smög sedan snabbt fram så att hon skulle höra vad som hände därinne.

”Tobias,” hördes en dämpad röst som lät både monoton och melodiös på samma gång. ”Fortfarande en belastning för samhället, ser jag?” Det sammetslena tonfallet tog en isig ton.
”Du!” utbrast Astrids far ilsket. ”Vad i helvete gör du här? Ge dig av, din förbannade, förbannade –”
”Tsk, tsk, tsk. Sådär talar man väl inte till sin kusin? Inte ens om man är en patetisk, meningslös och misslyckad ynk.” Han betonade det sista ordet med en äcklad röst.
”Severus Snape-”
”Du undrade varför jag var här. Jag hörde.” svarade mannen, som tydligen hette Severus i ett överlägset tonfall. Han suckade kort.
”Det undrar jag också. Faktum är att jag var alldeles utomordentligt nöjd när jag fick höra att din… din avkomma,” han avbröt sig, rynkade på näsan och fortsatte sedan i ett något lägre tonläge, ”inte skulle sätta sin smutsiga fot på Hogwarts.”
”Så vad gör du här?” svarade Tobias, med ådrorna synliga i hans panna när han spände en arg blick i Severus.

”Jag,” sade han med en utdragen vokal, ”såg ingen poäng i att hon skulle få studera på den bästa skolan i Storbritannien, men, ja.” Han himlade med ögonen. ”Vissa andra tyckte att det föll på mitt ansvar att säkerställa att hon verkligen fått ta del av informationen, och förstått den. Med tanke på att hennes föräldrar är – eller ja, var - ynkar bägge två – jag beklagar sorgen, för övrigt” tillade han utan någon verklig medkänsla i rösten, ”så insåg vi att ni kanske skulle ha lite problem med att förstå även den mest rudimentära informationen.”
Tobias stirrade tillbaka med en blick av rent, svart hat.
”Jag vill inte ha något med den världen att göra.”
”Nå, ’den världen’ vill inte ha något med dig att göra, heller. Men rektor Dumbledore – minns du honom? – anser tydligen att flickebarnet ska få en chans. Nå, var har du gjort av henne? Är hon ute och letar efter något nytt för dig att stjäla?”

”Jag är här,” hördes en röst pipa från dörröppningen, ”och jag tror inte att jag tycker om dig.”
Severus himlade med ögonen.
”Kommer du från den där bluffskolan? Howgarts?” fortsatte hon.
”Hogwarts,” rättade Severus henne med hårt sammanpressade läppar.

Astrid steg fram i dörröppningen. När hon såg Severus sitta i den luggslitna fåtöljen bredvid fönstret kunde hon direkt se att han och hennes far, Tobias Prince, var släkt. Samma stripiga, svarta hår; stora, krokiga näsa och bleka hy. Hon ryste till.
”Visst, Hogwarts. Jag vill inte gå i någon bluffskola. Jag vill gå i en riktig skola.”
”Och vilken skola går du i nu då, flicka?” svarade Severus med en irriterad, trött ton.
Hon ryckte på axlarna till svar. ”Jag går inte i skolan.”
Severus reste sig upp och vände sig mot Tobias.
”Går hon inte i skolan? Jag visste att du var en dålig förälder, men går hon inte i skolan?”
Rädslan lyste upp Tobias ansikte.
”Nej, alltså, hon föddes ju av två ynkar, och vi var liksom inte riktigt per definition mugglare, eller registrerade av ministeriet, så vi, eh, ja, vi har inte riktigt funnits med i några register”, mumlade han.
Severus Snape ignorerade Tobias babblande bortförklaring och tittade istället på den undernärda, bleka, smutsiga lilla flicka som stod i dörröppningen med en anklagande blick riktad mot honom.

”Vad var det du hette, Alice?”
”Astrid,” rättade hon skarpt, ”Astrid.”
”Såklart,” svarade Snape med ett uppenbart tillgjort leende, ”ett vanligt namn duger väl inte för dottern till min kusin. Nå, läste du brevet?”
”Jag försökte,” sade Astrid, ”men det var svårt. Jag förstod inte så mycket.”
”Och hur mycket förstod du då?” frågade Snape med en trött stämma.
”Att det var en skola för lurendrejeri. Magi och sånt.”
”Och sen läste du inte mer?”
”Alltså, det var jättesmå bokstäver, och de såg krångliga ut, och massa ord var jättelånga.”
Severus himlade med ögonen. ”Du kommer att bli en fantastisk elev”, muttrade han.

”Nå, låt mig börja med att förklara vad Hogwarts är. Hogwarts är den främsta skolan i Europa, och möjligen i världen, för trollkarlar och häxor.”
”Men –” avbröt Astrid.
”Tyst!” snäste Snape. ”Avbryt mig inte.”
”Din far saknar helt magisk talang, trots att han är född i en familj av trollkarlar och häxor som – till min stora skam – är en del även att mitt släktträd. Jag är din fars kusin – hans far och min mor var syskon.”
Under tiden som Snape förklarade sade Tobias ingenting, men hans ögon brann och han stirrade oavbrutet, utan att ens blinka, på sin kusin.
”Du,” fortsatte Severus, ”saknar inte den talangen.”
Hon tittade storögt på honom.
”Du menar att jag inte ska lära mig korttricks och sånt, utan faktiskt, riktig, magisk, magi”
Han log ett tålmodigt leende till svars. ”Ja, det hade så klart varit lättare om du hade kunnat läsa ordentligt, men ja, det är korrekt.” Det sista lade han till med en släpande röst. ”Du har alltså ändrat dig angående att studera på Hogwarts?”

Astrid sneglade åt sin kritvita far, och tyckte med ens synd om honom. Men så tänkte hon på alla nätter som hon väntat på honom utanför krogen där han supit sig redlös, gångerna hon behövt bära honom hem i snöstormar och de gångerna de behövt sova ute för att polisen hade letat efter honom. Han var hennes far, och någonstans älskade hon honom. Han var där när hon var sjuk, och såg till att han fick mat bäst han kunde. Men hon hade inget bra liv. Detta var chansen att ta sig ur det.

”Om jag fortfarande får.”

Snape log triumferande mot sin kusin, och hade uppenbarligen glömt bort att han egentligen inte ville ha henne på skolan. Tobias såg alldeles för arg ut för att kunna finna några ord, och han var uppenbarligen inte helt bekväm med att ha kusinen på besök.
”Du- hon-,” spottade han ut.
Snape suckade. Han plockade ut en svart trollstav och pekade med den mot Tobias. Han gjorde en snabb handledsrörelse. ”Silencio.”, muttrade han samtidigt med en trött stämma.

Hur mycket Tobias än rörde på läpparna så kom det inga fler ljud från honom. Astrid tittade förskräckt mot Snape.
”Det går över,” sade han tonlöst. ”Sådär. Upp och hoppa. Din faders lättja har gett oss en del att göra idag, minst sagt.” Han rynkade på näsan. ”Och jag tror bestämt att du behöver ta en dusch innan jag tar med dig till Hogwarts.”

Astrid kände sig livrädd när hon steg ut genom dörröppningen i hasorna på en avlägsen släkting hon aldrig förr hade träffat, för att resa till en värld som undanhållits henne hela hennes liv. Samtidigt som rädslan nästan paralyserade henne var det någonting som hoppade omkring inom henne, som fick henne att ta nästa steg framåt och inte falla ihop och svimma. Någonstans djupt inom henne kände hon en helt ny känsla som hon hade undertryckt hela sitt liv. Hopp.

jättebra! fortsätt så ♥

Det är jättebra!! Undrar dock en liten sak... Om Astrid aldrig fick veta att kusinen hette Snape i efternamn, hur kunde hon då veta det? Lite krångligt, jag vet. Men hon kan ju inte kalla honom Snape om hon inte vet att han heter Snape, och det är ju hennes tankar och känslor lixom.

Den var superbra!

Haha, det har du helt rätt i! Jag råkade slarva när jag skrev om ett tidigare stycke. Jag har rättat igen nu!

AWSOME!!

Finemang!

Nu är det dags för min absoluta favoritdel av Harry Potter-universumet, och därför blir kapitlet så klart dubbelt så långt som det borde vara. Men jag verkligen älskar hela grejen med trollstavar. Till mitt försvar var första utkastet av detta kapitel ungefär dubbelt så långt som det slutligen blev, och om jag skulle korta ned det mer hade jag behövt ta bort massa saker som jag tyckte om, och det går ju helt enkelt inte för sig

Hoppas att ni orkar ta er igenom det, och att ni tycker att trollstavar och herr Ollivander är iaf en bråkdel så intressant som jag gör!

(Apropå ingenting: det är verkligen supersvårt att översätta träslag till svenska. Så mycket lättare på engelska, med all information som finns tillgänglig där! Jag har översatt 'vine wood' till både vinstock och vinranka i texten och 'silver lime' till silverlind. Har någon koll på att de borde översättas annorlunda (det verkar stämma av vad jag har sett, men jag kan absolut ha fel) får ni jättegärna kommentera om det så rättar jag!)

Kap. 3
Ollivanders

”Nå, gå in.” Snape pekade på en trång och något förfallen butik. De stora skyltfönstren skiljde sig från övriga i Diagongränden. Alla andra butiker hade varit överbelamrade med alltifrån små dekadenta guldkittlar till fler böcker än Astrid hade sett i sitt unga liv, men här var skyltfönstren i princip tomma. Ovanför ingången stod ’Ollivanders’ skrivet i flagnande guldbokstäver, och hennes fantasi började genast skimra förbi med olika mystiska saker som kunde säljas därinne. När Astrid öppnade den mörka, lite rangliga trädörren så hördes en svag bjällra ge ifrån sig ett lågt, dovt klämtande som tycktes tystna innan den ens hade börjat pendla tillbaka. Hon tyckte att det lät lite som att bjällran hade nötts ned, och funderade på om den verkligen fyllde någon funktion längre.

Överallt i butiken stod långa rader av arkivhyllor, fyllda med små, små pennskrin för den typen av pennor som affärsmän som såg sig som väldigt viktiga tenderade att investera i. Astrid såg ett öppet pennskrin ligga på kassadisken, och kände sig både förundrad och upprymd när hon insåg att det så klart inte var pennor, utan trollstavar.

Hon hade spenderat hela dagen med att rusa in och ut ur diverse små butiker på den vinglande gatan som Snape hade informerat henne kallades för Diagongränden, för att köpa både det ena och det andra som krävdes för hennes studier. Hennes oro över att inte ha tillräckligt mycket pengar – i själva verket hade hon inte mer än några pence – hade upplösts när Severus hade diskuterat priset för hennes skoluniform inne i en pittoresk liten butik som kallades för ”Madam Malkins klädnader för alla tillfällen”. ”Nå, ja,” hade han svarat när Madam Malkin hade frågat om han skulle betala. ”Tydligen är hon någon form av välgörenhetsfall, så jag har instruerats att ta hand om kostnaderna – med skolans pengar, om du kan tro det. Inte rättvist mot de andra studenterna, skulle jag säga. Hon skulle inte vara den första som dök upp på Hogwarts med luggslitna kläder och lånade böcker, så jag förstår inte riktigt vad som ligger bakom detta.”
Madam Malkin hade gett Astrid en förstående blick fylld av medlidande medan Severus malde på, samtidigt som hon hade lyckats nicka åt Snape vid exakt rätt tillfällen och vika ihop uniformen med vana händer.

När Astrid nu stod inne på Ollivanders hade mängden inhandlade varor ökat flera gånger om. En kittel (standardstorlek två) fick tjäna som hennes påse (även om alla böckerna inte hade fått plats), och Snape, som stod bredvid henne, bar på två uppsättningar glasflaskor (”det är väl lika bra att införskaffa två direkt,” hade han sagt med sitt mest irriterande tonfall, ”jag har en känsla av att du kommer att behöva det”). Hon hade beslutat sig för att sätta på sig hatten. Från början hade hon känt sig rent extatisk av att få bära detta det mest symboliska plagget för häxor och trollkarlar någonsin, men efter att ha noterat att hon var ungefär den enda under femtio som bar en hatt började hon känna sig lite dum. Trots det behöll hon den på: det var en hatt hon hade föreställt sig, och hon tänkte inte låta någon modefluga inkräkta på hennes dröm.

Kort efter att Severus Snape hade ringt i mässingsklockan som stod strategiskt placerad på disken så dök en gammal man med bångstyrigt, nästan helt vitt hår, och stora, bleka ögon upp bakom en mur av de små, avlånga lådorna som Astrid nu förstod innehöll trollstavar. Samtidigt hörde de dörren öppnas bakom sig, och Astrid vände sig om för att se en fetlagd kvinna komma in, släpandes på en smal, svarthårig pojke med isblå ögon.
”Du är alldeles för ung för en kvast – ni får inte ens ha dem första året”, snäste hon åt sin son. ”Men mamma!” stönade han. ”Snälla!” Mamman såg inte alls road ut.
”Det räcker, Jeri! Nu ordnar vi trollstaven – sen är vi klara och åker raka vägen hem! Du ska vara på stationen redan imorgon, och nåde dig om du missar tåget, Jeriam!” Vid det här laget tycktes pojken, som såg ut att vara i den åldern där man tycker att det är pinsamt att synas ens i samma stad som sina föräldrar, lägga märke till att de hade tre åhörare. Han rodnade skarpt och vände ned blicken.

”Severus, ni var först, förstår jag?” sade Ollivander i en trevlig ton.
”Ja.” svarade han med en tonlös stämma, ”Astrid här behöver en trollstav till sitt första år. Gärna något snabbt - jag skulle helst vilja få det här överstökat så fort som möjligt, Ollivander. Jag har faktiskt ett skolår att planera.”
”Jag hörde om din tjänst. Grattis i efterskott!” Ollivander log uppriktigt. Snape log ett mycket tunt leende tillbaka.
Ollivander vände sig om. ”Det här går nog snabbare än du tror!” ropade han upphetsat tillbaka till dem. Astrid tittade nyfiket på honom när han lyfte ned en låda som någonting verkade lysa inifrån. Hon rynkade ögonbrynen. ”11 tum, vinranka med en enhörningshårkärna. Det har bara hänt en gång förut att någon stav reagerar så här starkt, och då var det en vinstock som påminde om den här – och det var en perfekt matchning.” Ollivander log övertygande och höll ut lådan mot Astrid. Hon greppade den försiktigt. Den verkade inte vilja bli upplyft. I ren irritation ryckte hon upp staven, som nästan sprattlade i hennes hand och sköt iväg en klarblå blixt över rummet, vilket resulterade i flygande glasskärvor som exploderade från piedestalen där en lampa nyss hade stått. Ollivander såg förvirrad ut i ett ögonblick. Helt plötsligt skrattade han till. ”Naturligtvis. Jag ber om ursäkt Astrid, Severus, men jag tror dessvärre att vi behöver kringå vår köpolicy, bara en kort stund –”.
Severus log ansträngt till svar.

”Nå, unge herr Platt. Ta denna är du vänlig.”
Jeriam greppade staven med sin högerhand och helt plötsligt var det som att hela rummet lös upp. Astrid kunde svurit på att hon hörde en fanfar i bakgrunden. Ollivander nickade. ”Nå, det är mer vad jag förväntade mig. Du har din trollstav.” Jeriam såg helt förvirrad ut, men som tur var kunde hans mor sköta betalningen. När de lämnade butiken hade den unga pojken ett stort leende som klöv hela ansiktet. ”Kom ihåg att informera mig om hur det går, Sanara!” ropade Ollivander efter dem. Den runda kvinnan vände sig om och vinkade till svar. Ollivander vände sig om.
”Alltid roligt när det är så tydligt. Händer inte för ofta. Nå, tillbaka till er – jag ber om ursäkt, men trollstaven vill vad trollstaven vill, eh?” han log finurligt mot Astrid som log tillbaka. Det var sällan hon träffat någon som verkade så genomtrevlig som herr Ollivander. Han gestikulerade snabbt och två måttband satte igång att mäta henne på alla möjliga sätt – ”mellan näsborrarna”, tänkte Astrid för sig själv utan att veta om hon borde vara road eller irriterad, ”verkligen?”. När mätningen var klar började Ollivander springa omkring i en hastighet som var anmärkningsvärd för en man i hans ålder.

”Nå, prova denna. Cederträ, 10,6 tum, ganska böjlig… Du är vänsterhänt, var det va? Ja, hmm…” Astrid tog emot staven, men hann knappt sluta fingrarna förrän Ollivander tog tillbaka den. ”Nej, nej, det går inte… Drakhjärtesträng, rödek, 13,5 tum, fjädrande”. Han sträckte fram en ny stav, som var så oförklarligt vacker att Astrid direkt kände att den var rätt för henne. Den skimrande eken var putsad till perfektion, och längst ned på staven fanns ett litet drakhuvud i vad som såg ut som onyx. Den var alldeles underbar och såg ut som exakt den sortens trollstav hon hade drömt om. Hon andades sakta ut och sträckte fram vänsterhanden för att försiktigt lyfta den. Besvikelsen när Ollivander tog tillbaka den lika snabbt som den förra var förkrossande, och Ollivander måste ha lagt märke till hur hennes ansiktsuttryck förändrades. ”Trollstaven väljer häxan, min flicka.” suckade Ollivander. ”Rödek är vackert, men mycket, mycket speciellt. Det passar inte alla, är jag rädd.”

Astrid, som redan tidigare under dagen insett att hon inte visste mycket om den nya miljön, argumenterade inte tillbaka, men hon kunde inte riktigt släppa den staven från sina tankar. ”Nå, jag tror att de är alldeles för flexibla, det måste jag säga. Prova med denna, järnek, rigid, 12 tum, fenixfjäder.” Han sträckte fram en oansenlig grå stav som faktiskt fick det att pirra i hennes fingertoppar. ”Nja, men vi närmar oss, vi närmar oss”, sade her Ollivander medan han lade undan även denna stav. ”Jag tror att jag har en idé – vänta här.” Med det vände sig Ollivander om, och rusade iväg djupt in i sitt lager av stavar.

Medan de väntade fastnade Astrid med blicken på en stav som låg inlåst i en liten glasmonter. Dammet låg tjockt både inuti och utanpå montern. Den var nästan silvrig i färgen, och ganska kort jämfört med de andra hon hade sett.
Herr Ollivander kom tillbaka från lagret ”nå, vi försöker med denna, 10 tum, drakhjärtesträng, körsbär-”. Han såg Astrid stå böjd över montern och avbröt sig mitt i meningen. ”Åh... Ja, varför inte… Hmm… Det kan nog stämma… Förklarar en del…” Ollivander gick fram till montern och låste upp den genom att knacka på den med sin trollstav och muttra något tyst.

”Jag ska vara ärlig – den här trollstaven är det inte jag som har gjort. Den har funnits här sedan min fars tid, men jag vet faktiskt inte ifall han verkligen är upphovsmannen bakom den heller… 9,2 tum, totalt oböjlig. Silverlind, ett material som inte är lika populärt som det en gång var – men fortfarande bra. Testralhår.”
”Testralhår?” frågade Astrid. ”Vad är en testral?”
Snape suckade. ”Jag ber om ursäkt för min kusindotters… okunnighet.”
Ollivander log bara tillbaka utan att ge någon uppmärksamhet åt Snapes tonfall. ”Testraler är magiska varelser, som är tätt förknippade med död och tragedi. De påminner om flygande hästar, och är väldigt omtänksamma – även om de inte är särskilt sociala. Testralhårskärnor är ett av de ovanligaste materialen, och, kanske framförallt, väldigt oberäkneligt. Jag arbetar inte med det själv. Nå, prova nu.” Med ett uppmuntrande leende gestikulerade han mot montern. Astrid sträckte ut handen och plockade upp trollstaven.

Helt plötsligt klickade någonting i henne. Det kändes som att hennes arm växte. En isande känsla spred sig uppför underarmen. Hon viftade med staven försiktigt, med minnet av den exploderande lampan färskt i minnet, men ingenting hände. Snape tittade på henne med en överrumplad min. Hon hörde Ollivander viska någonting. När hon knyckte till åt vänster så exploderade stavspetsen i små silverblå gnistor. Ollivander log brett. ”Nå, det var kanske inte min stav, men vi lyckades allt hitta den perfekta åt dig till slut. Det där var en av de tydligaste matchningar jag någonsin har sett – ja, kanske inte riktigt som en perfekt vinranka, men väldigt, väldigt tydligt oavsett.” Han skakade på huvudet. ”Någon så ung med en sådan stav…”
Snape såg ut att vara försjunken i tankar.
”Jag säger då det…”, sade herr Ollivander eftertänksamt.