Quirrells första år på Hogwarts
Forum > Fanfiction > Quirrells första år på Hogwarts
Användare | Inlägg |
---|---|
Atira
Elev |
Mintygirl89 Jättebra fortsättning! Gillar att Quirrell har Frank Longbottom som bästa kompis, kul att läsa om två karaktärer som inte fick så mycket utrymme i böckerna. ^^ Gillar också att de går på Hogwarts under samma tid som marodörerna, även om de inte går samma år.
12 feb, 2016 22:39 |
Mintygirl89
Elev |
Ja, om ni läser på titeln, så tror jag ni förstår att detta kapitel passar just idag. Det är ju trots allt alla hjärtans dag!
____________________________________________________ Kapitel 5- En dag fylld med vänner, fiender och kärlek Nästa morgon vaknade Quirinus av att någon drog i täcket. Han öppnade ögonen och såg Frank, som log retsamt. ”Upp och hoppa, sömntuta! Det är fösta dagen i skolan,” sa han. ”Tacka vet jag Davids metoder!” skrattade Quirinus och satte sig upp. ”Du skulle inte ha väckt mig, jag hade en sån härlig dröm!” tillade han och letade fram skolklädnaden. ”Jaså minsann!” sa Frank och log. ”Låt mig gissa. Sharon!” tillade han. Quirinus bet sig i läppen. Det var ju sant. Han och Sharon hade vandrat i månskenet i drömmen, och den var så levande. Han knöt på sig sin slips och följde med Frank för att gå ner och äta frukost. I uppehållsrummet fick Quirinus syn på Sharon. Där fanns även fem andra flickor som var jämngamla med honom; Jane, Chloe, Sarah, Mary och Karen. Sharon var den enda som sa något till Quirinus, när dom möttes. ”Hej Quirinus! Första skoldagen. Visst är det spännande?” frågade hon, med hon satte ihop sitt guldblonda hår till en hästsvans. ”Jodå… det… hm… är det”, svarade Quirinus och kände hur han rodnade. Sharon var ju så söt och dessutom verkade hon så snäll. ”Ja, det tog lång tid för mig att somna, allt är så nytt.” Hon vände sig till Frank och frågade: ”Är du nervös?” ”Nej då. Visst tycker jag att ska bli spännande, men nervös är jag inte”, svarade Frank glatt. Sharon log mot dom och gick sedan iväg med Sarah. ”Du är kär i henne! Du är det!” sa Frank senare, när dom började gå mot stora salen. ”Lägg av!” sa Quirinus, medan han såg sig om så ingen lyssnade. ”Du, Quirinus! Tror du inte jag fattade det, när du hade berättat för mig om din morfar?” frågade Frank. En glimt av bus lyste i hans blågröna ögon. Quirinus suckade och sa: ”Kär och kär. Jag tycker att hon är söt. Och snäll, tycker inte du det?” ”Jodå, visst tycker jag att hon är snäll. Men jag blir då inte röd i ansiktet. Fast hon är väldigt söt med blåa ögon…”,sa Frank. ”Blå!? Hennes ögon är ju svarta som opaler!” utbrast Quirinus, men han slog hastigt händerna för munnen. ”Okej! Okej! Jag ger mig!” tillade han och skrattade. När dom kom ner till frukosten, kom en liten man fram till deras bord och delade ut scheman till dom. När han kom fram till Quirinus sa han: ”Det är väl du som är bror åt Claire Quirrell?” ”Ja, det är jag”, sa Quirinus. Den lille mannen log. ”Ja, jag kände din syster mycket väl. Innan hon slutade skolan, sa hon att du skulle börja här. Jag är professor Flitwick, och jag hoppas du ska trivas här”, sa han innan han gick iväg. ”Titta här. Först ska vi ha trollkonsthistoria, sedan har vi örtlära… med Slytherin?! Nåja, efter lunch har vi …” Frank avbröt sig, när ett hjärtskärande skrik hördes. ”Sharon! Hur är det fatt?” sa Sarah, som satt två platser ifrån dom. Quirinus vände sig åt det håll skriket hade kommit ifrån och såg att Sharon stirrade rakt fram, kritvit i ansiktet. Något hade skrämt henne. Quirinus följde hennes blick och fick se en genomskinlig varelse, med långt hår och gråa kläder. ”Jag ber om ursäkt. Det var inte meningen att skrämmas”, sa varelsen. ”Du måste vara Den Grå Damen. Min syster har berättat om dig”, sa Quirinus försiktigt. ”Ja, det är jag. Jag ber ännu en gång om ursäkt”, sa Den Grå Damen. ”Det är ingen fara.” Sharon verkade ha hämtat sig från chocken. Efter frukosten gick Quirinus och Frank iväg till trollkonsthistorian. ”Hon är mugglarfödd”, sa Frank. ”Vem menar du?” frågade Quirinus. ”Sharon såklart. Om hon var en fullblodshäxa, skulle hon inte skrika så där”, sa Frank medan han letade fram en bok. ”Är det något fel med det? Du såg väl hur Martin reagerade när spöket dök upp, han blev ju också förskräckt, och hans mamma är häxa”, sa Quirinus. ”Jag skulle också bli rädd”, tillade han. Frank såg besvärad ut. ”Jag har inget emot mugglarfödda, jag säger det inte för att vara elak”, sa han. Quirinus kände sig lättad. Frank var betydligt trevligare än alla elever i Slytherin. Trollkonsthistoria var nog den tråkigaste lektionen i hela världen. Quirinus fick verkligen anstränga sig för att hålla sig vaken. Deras lärare, professor Binns, visade sig vara ett spöke med tråkig röst. Frank råkade slumra till, men vaknade när Chloe råkade sparka till hans stol. När lektionen äntligen var slut sprang alla elever ut. Oturligt nog märkte inte Quirinus att hans väska var öppen och alla sakerna ramlade ut. ”Spring i förväg, jag kommer snart”, sa han. ”Okej. Jag kan säga till vår lärare om du blir försenad”, sa Frank och sprang iväg med Martin, Adam och Jake. Om läraren inte hade varit så tråkig, så hade jag inte glömt stänga väskan, tänkte Quirinus lite surt. ”Jag ska hjälpa dig!” sa en röst. Quirinus såg upp och fick se Sharon. Hon såg väldigt förstående ut. ”Tack, det vore snällt”, sa Quirinus. ”Det var en ganska jobbig lektion. Jag såg att en del var nära på att somna… åh är det här din familj?” sa Sharon när hon plockade upp ett fotografi. Quirinus tittade på fotografiet; det hade tagits när han var nio år, när morfar var vid livet. ”Ja det är det”, sa Quirinus och rodnade. ”Hon som har bruna slingor i håret, det är min moster Lucy…hon är min favoritsläkting.” Han bet sig i tungan, varför skulle han säga så där? Men Sharon såg imponerad ut och sa: ” Vad roligt! Jag gillar visserligen mina släktingar, men ingen är mer som en vän! Min farbror pratar en massa, så man blir tokig!” ”Åh, då är han lik min moster Jodie!” sa Quirinus och kände sig lättad. ”Oj! Hon måste vara jobbig”, skrattade Sharon och plockade ihop alla saker. På väg till växthuset småpratade dom; det visade sig att Sharon var mugglarfödd och därför blev hon rädd när Den Grå Damen dök upp. När dom kom till växthuset, gick Sharon fram till Sarahs bord. ”Du kom i tid, trots allt”, sa Frank leende, när Quirinus kom fram till honom. Lektion hade varit rolig, om inte Rabastan Lestrange hade jobbat vid bordet mittemot Quirinus och Frank. ”Åh! Det är bara första dagen och jag hatar honom redan!” väste Frank argt. Quirinus hann inte svara, förrän Rabastan vände sig mot deras bord och sa: ”Så ni hamnade i Ravenclaw?” ”Ja, och det var nog tur det ”, sa Quirinus med kylig röst, han kände att han inte gillade Rabastan. ”Ja, vad kan man vänta sig? Ni kunde ju inte ens stå på benen!” sa Rabastan med ett elakt flin och vände sig till en mörkhårig pojke och frågade: ”Eller vad säger du, Regulus?” ”Det stämmer!” flinade pojken som hette Regulus. Han var väldigt lik Sirius, pojken som hade suttit i deras kupé. ”Unge man! Det blir fem poängs avdrag från Slytherin, för att du inte jobbar ordentligt!” sa deras lärare, professor Sprout. Efter lektionen var det dags för lunch. ”Jag fattar inte varför jag inte gav Lestrange en smocka! Och den där Black sen!” fräste Frank. ”Black? Menar du att Regulus är släkt med Sirius!?” utbrast Quirinus. ”Ja, jag tror det. Namnet stod på hans väska om du undrar”, sa Frank. Just i det ögonblicket dök Remus, James, Peter och Sirius upp, tillsammans med en flicka med rött hår; hon såg sur ut. ”Hejsan! ”sa Remus glatt. Quirinus kände att han gillade honom. ”Vad tycker ni om Hogwarts?” frågade Sirius. ”Ja, det är väl okej”, sa Frank, som hade lugnat sig. Flickan med mörkrött hår vände sig om mot James och sa: ”Jag har lite bråttom, så jag går nu!” Hon svepte förbi Quirinus och gav honom ett hastigt leende. ”Vilken tjej!” suckade James. ”Hon heter Lily Evans om ni undrar”, tillade han. ”Tja hon var ganska söt”, sa Quirinus, ”men det finns nog sötare.” Det skulle han inte ha sagt, för James blev plötsligt arg. ”Sötare!? Än Lily! Du är ju knäpp!” skrek han. ”James, lugna dig!” sa Peter. Quirinus kände sig både förvånad och sårad. Varför blev James så där arg? Sharon var ju den sötaste flickan på hela skolan. ”Den enda lektionen som är trist är trollkonsthistoria”, sa Frank hastigt för att byta samtalsämne. ”Det är förståeligt, Binns är lite tråkig” sa Remus, medan han försökte hålla fast James klädnad . ”Ni har säkert sluppit eleverna från Slytherin. Vi var tvungna att ha trolldryckskonst”, sa Sirius. ”Nja, vi hade örtlära med dom. Och jag tror att Rabastan är kompis med någon Regulus Black”, sa Quirinus. Det kunde inte skada att veta ifall Sirius kände Regulus. ”James har rätt! Du är knäpp! Rabastans bror är nästan ihop med min kusin, och nu är Rabastan kompis med min bror, jag kommer att bli utsedd till syndabock!” fräste Sirius. ”Tack för att du gör det värre!” tillade han och vände på klacken. Peter gav Quirinus en mördande blick och följde efter. James följde också efter, högröd i ansiktet av ilska. ”Oj då! Jag ska prata med dom”, sa Remus.”Var inte orolig Quirinus, du gjorde inget fel”, tillade han innan han gick. Quirinus skämdes. Han hade lyckats göra sig osams med tre elever, som dessutom var två år äldre än han själv. ”Upp med hakan. Jag håller med Remus, Du gjorde inget fel, jag menar hur skulle vi annars få reda på om Sirius kände Regulus”, sa Frank tröstande. ”Jo det förstås, men jag fattar inte varför dom blev så sura. Och jag fattar inte varför James blev så arg!” sa Quirinus olyckligt. ”Jag menar, visst var Lily söt, men inte lika söt som Sharon”, tillade han. ”Ja, det var förstås fånigt av James. Jag menar, om man tyckte lika om allting, så skulle allt bli tråkigt!” sa Frank och skrattade. Quirinus log mot honom och kände sig lite bättre. Senare på kvällen gick Quirinus ensam ner till biblioteket för att leta fram böcker till läxan dom hade fått i örtlära. När han hade hittat boken han behövde, hörde han någon som sa: ”…att han bara vågar påminna mig om Regulus!” ”Ja det var taskigt”, sa Peters röst. Quirinus kikade fram bakom en hylla och fick se dom fyra pojkarna sitta vid ett bord. ”Och sedan påstår han att någon är sötare än Lily!” Det var James. ”Sluta nu! Alla tre! Quirinus kunde inte veta något. Ni brukar inte heller tänka er för ibland”, sa Remus strängt. ”Alla kan inte tycka lika”, tillade han. Dom andra började resa sig från bordet. Quirinus skulle just ställa sig närmare hyllan, när en kylig röst sa: ”Det förvånar mig att du hamnade i Ravenclaw. Med tanke på att du är så klumpig!” Quirinus snodde om och fick syn på Snape, pojken han hade råkat knuffa till i affären. Snape log elakt, med det svarta håret hängande i ansiktet. ”Ja, jag hamnade rätt. Jag slipper då bli påmind om den där knuffen jag gav dig”, sa Quirinus och spände ögonen i honom. ”Ja, av Rabastan att döma, så skulle du och din kompis inte ens ha hamnat i Hufflepuff!” sa Snape med kylig röst. ”Om jag vore du, skulle jag då kolla var jag satte fötterna”, tillade han. ”Och om jag vore du”, sa Quirinus, ”så skulle jag tvätta håret!” Snape stod still ett ögonblick. Sedan grep han tag i Quirinus slips och skrek: ”Hur vågar du?!” ”Jag kan fråga dig detsamma!” sa en skarp röst. Det var häxan från festen. ”Vad håller du på med?” sa hon och såg sträng ut. ”Inget, professor McGonagall”, mumlade Snape. ”Jag rättade bara till klädnaden!” tillade han. Ljug lagom! tänkte Quirinus argt. ”Det spelar ingen roll. Man skriker inte i ett bibliotek. Fem poängs avdrag från Slytherin”, sa professor McGonagall. Snape gav Quirinus en giftig blick och gick iväg. ”Det är bäst att du också kilar iväg, så att du inte kommer för sent till din lektion”, sa McGonagall. Quirinus sprang iväg och stannade inte förrän han fick syn på Frank utanför klassrummet där dom skulle ha astronomi. ”Har det hänt något?” frågade Frank oroligt. ”Ja. Jag berättar sen”, flämtade Quirinus, när dörren öppnades. Under lektionen, berättade Quirinus om det som hade hänt i biblioteket. När han var klar, sa Frank: ”Alla elever från Slytherin är hemska, men Snape är nog den som är hemskast!” ”Det stämmer. Vi får passa oss noga!” sa Quirinus. Några dagar gick och Quirinus kände att han trivdes på Hogwarts. Han och Frank hade blivit väldigt bra vänner och dom skulle alltid umgås. Och Sharon, ja, Quirinus tyckte att hon var lika vacker som en solnedgång och det pirrade alltid i magen när hon såg åt hans håll. Men Quirinus visste inte om han kunde sams med James, Sirius och Peter igen; dom verkade fortfarande sura på honom. Om Quirinus passerade dom, så var det bara Remus som hälsade glatt på honom. Men en sak var då säker och det var att han hade fått två fiender. Rabastan Lestrange och Severus Snape, och Quirinus lovade sig själv dyrt och heligt att akta sig noga för dom. ____________________________________________________ Angående scenen i biblioteket. Oj då! Snape blev visst arg! :O Ja, han bad ju faktiskt om det! Hehehehehehe! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 14 feb, 2016 07:06 |
Atira
Elev |
16 feb, 2016 10:47 |
Mintygirl89
Elev |
Oj! Här kan jag redan nu säga att det kan bli spännande!
____________________________________________________ Kapitel 6- Attacken En morgon kom Henry fram till Quirinus plats med inte mindre än tre brev. ”Oj, hur många brev skrev du till din mamma?” frågade Frank. ”Bara ett. Men jag skrev till moster Lucy också, så ett kan vara från henne”, mumlade Quirinus. Han tog en kniv och sprättade upp kuvertet med hans mammas handstil och läste högt: Käre Quirinus! Jag är så glad över att du mår bra och att du har kommit in i Ravenclaw! Och Frank verkar vara en trevlig pojke! Sharon verkar också mycket rar. Bry dig inte om dom där pojkarna i Slytherin, eleverna i det elevhemmet har aldrig varit trevliga. Claire hälsar, hon har börjat jobba Sankt Mungos sjukhus, och där har hon har träffat en trevlig pojke, en som hon kände sen sin egen skoltid. David saknar dig, men han mår bra. Nåja, jag hoppas du klarar dina uppgifter. Och var försiktig när ni gör praktiska övningar, jag vill inte att du ska bli skadad. Kram, mamma Quirinus lade undan brevet, och tog det andra, som var skrivet av hans pappa. Det var rätt kort. Jag är jätteglad över att du har hamnat i din mammas gamla elevhem. Och Sharon verkar vara en trevlig flicka! Du ska få höra hur det gick till när jag träffade din mamma. Det var på tåget, och det gjorde ont! Jag hade fått en bok i huvudet, den tillhörde din mamma faktiskt. Tro mig, jag fick tunghäfta när jag såg henne! Sköt om dig! Hälsningar pappa ”Oj! Jag tycker nästan synd om din pappa! Tänk va! En bok i huvudet! Var hon arg på honom?” frågade Frank. ”Nej. Hon hade nog bara tappat den”, sa Quirinus. ”Det ligger nog i släkten att få tunghäfta!” skojade Frank. Quirinus log och kollade på klockan. ”Oj, det är bäst att vi går nu. Vi har snart trolldryckskonst”, sa han och stoppade ner breven i fickan. Brevet från moster Lucy fick vänta tills dom inte hade några lektioner. Vid klassrummet, stod Rabastan Lestrange och gjorde en imitation av Frank när han hade vinglat till vid båtarna. ”Bry dig inte om honom. Han vill bara se till så att vi får straff”, väste Quirinus och grep tag i Franks klädnad. ”Nämen ser man på! Är det inte räddhararna!” sa Lestrange. ”Hör du Lestrange! Du är inte heller så tuff som du verkar!” fräste Quirinus, medan han vinkade till sig Adam, så han kunde få hjälp med att hålla tillbaka Frank. ”Åh, men jag blev då inte åksjuk”, flinade Lestrange elakt. ”Nej, men som jag sa! Du är inte så tuff som du tror. Du ska veta, att man är ruskigt feg om man retar någon!” sa Quirinus. ”Varför sköter du inte ditt? Det blir lugnare för alla!” tillade han argt. ”Tur att jag har trollkonsthistoria om tio minuter då, Quirrell ”,fnös Lestrange, ”så slipper jag ägna mig åt såna töntar som ni!” ”Jag varnar dig!” skrek Frank som var röd i ansiktet. Dörren till klassrummet öppnades och en enormt tjock man, med brunt hår och valrossliknande mustasch, såg på dom. ”Vad händer här?” frågade han. Lestrange log tillgjort och sa: ”Åh, ingenting, professor Snigelhorn! Jag och Regulus småpratade bara, och då fick Longbottom något anfall!” Han log elakt mot Quirinus och gick iväg med Black. Alla elever gick in och en del började prata om vad som hade hänt. ”Jag hade mer än gärna velat klippa till honom!” väste Frank argt. ”Då hade professor Snigelhorn gett dig straffkommendering, han är ju ändå föreståndare för Slytherin”, sa Quirinus. Han fick syn på en bok på sin bänk Den såg gammal och sliten ut. Quirinus öppnade den och kikade lite. Där fanns en massa konstiga ord. ”Undrar vems det är”, mumlade Quirinus för sig själv och lade undan den när dörren stängdes. Tystnaden lade sig hastigt. ”Är det någon som kan tala om vad det är för något som kan rädda en från olika gifter?” frågade professor Snigelhorn, några minuter senare. Det var ju enkelt, tänkte Quirinus och räckte upp handen. Professor Snigelhorn såg sig om och sa sen: ”Mr Quirrell?” ”Man använder en besoar. Det är en sten som tas ur magen på en get”, svarade Quirinus. ”Det är rätt. Tio poäng till Ravenclaw”, sa professor Snigelhorn glatt. “Du är lika duktig som din storasyster!” Plötsligt knackade det på dörren. Den öppnades och där stod Snape. Av hans min att döma, hade han hört vad Quirinus sagt. ”Kan jag hjälpa dig?” frågade Snigelhorn vänligt. ”Nej tack. Jag har bara glömt min bok”, sa Snape och log tillgjort som Lestrange hade gjort. Nu blir det trassel! tänkte Quirinus. Snape kom fram till deras bord. Han tog boken, som Quirinus hade kollat i och gick sedan. Resten av lektionen fick eleverna i uppgift att göra en invecklad dryck, men det var bara Sharon som gjorde rätt, vilket var tur, för Ravenclaw fick mer poäng. Förvandlingskonsten, som leddes av professor McGonagall, var lika krånglig. Uppgiften var att förvandla en tändsticka till en nål, vilket visade sig vara svårt. Quirinus stack sig några gånger på sin nål när han hade lyckats. ”Jag kan inte fatta att vi har så mycket läxor!” utbrast Frank. Det var efter lunchen, och nästan alla elever var ute och njöt utav solen. Quirinus såg upp från sin bok. Dom hade faktiskt fått läxor i trollkonsthistoria, förvandlingskonst och trolldryckskonst. ”Det är väl inte så farligt! Vi sitter under ett mysigt träd, och tre läxor ska vi väl kunna klara”, sa Quirinus. ”Visst, men ändå!” sa Frank och letade fram sitt bläck. ”Jag undrar varför Snape såg så mordisk ut när han skulle hämta sin bok”, tillade han. ”Han hatar mig”, sa Quirinus. ”Det har han gjort sen jag gav honom den där knuffen. Och när jag sa...AAAJJ!” Quirinus skrek till av smärta, när han flög in i trädet. Han tittade upp och fick se Snape komma gående emot trädet, med en vitblondhårig pojke i släptåg. ”Vilken perfekt formel!” sa Snape med ett elakt leende. ”Låt honom vara!” sa Frank och ställde sig upp. ”Lägg dig inte i!” sa den blondhårige pojken. Snape satte sig på huk framför Quirinus och väste: ”Försök inte ställa dig in hos professor Snigelhorn, din klantskalle! Nu vet jag i alla fall vem du är! Det var din syster som var prefekt och satte dit mig när jag hade börjat här! Hon var precis som du är nu, en mallgroda!” ”Jag försöker inte ställa mig in!” fräste Quirinus, trots att han mådde illa. “Och min syster är ingen mallgroda!” Snape sa inget, utan ställde sig upp. En ljusblixt flög ur hans trollstav och Quirinus träffades av den och hängde uppochner. Klädnaden föll ner över öronen på honom. ”Nej! Nej! Hjälp! Sätt ner mig!” bad Quirinus. Det var så högt från marken. Frank sprang fram mot Snape, men den blondhåriga pojken lade krokben för honom. Ännu en ljusblixt flög ur Snapes stav och Quirinus föll ner på marken. Han slet fram sin egen trollstav, men Snape ropade: ”Expelliarmus!” och Quirinus flög in i trädet och tappade staven. Flera elever såg på, men ingen ingrep. ”Det får räcka”, sa Snape. ”Kom Lucius”, tillade han och vände på klacken. Pojken, som hette Lucius, gick iväg. Quirinus låg kvar på marken, snyftande av smärta, samtidigt som han hörde hur någon dök upp bakom trädet. ____________________________________________________ Ja, i den här storyn är Snape en riktig mobbare och jag ber alla hans fans om ursäkt för det. Men det finns en förklaring till varför jag har gjort honom till en otäck liten (ursäkta uttrycket) skitstövel, så varsågoda och läs spoilern om ni har läst sjätte och sjunde boken. Spoiler: Tryck här för att visa! Men två goda vänner på mugglis har sagt att det fina med fanfictions, är att man kan gå hur långt från den riktiga berättelsen, så mycket man vill! *blinkar åt Kelpie och Atira* Angående att Lucius är med i berättelsen: Sorry! Jag visste inte när han föddes. Så ja, han är med här. Hoppas på överseende. Hoppas ni gillar kapitlet i övrigt. Det är synd om Quirinus. Han gör bara sitt jobb, och så blir han anklagad att vara både klumpig och mallig. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 16 feb, 2016 11:36 |
Lolliga Luna^^
Elev |
Omg vilken underbar ff
Med vänlig hälsning: Dolores Jane Umbridge, Överinkvisitor 16 feb, 2016 19:49 |
Hermione05Granger
Elev |
20 feb, 2016 19:24 |
Mintygirl89
Elev |
Varsågoda, nytt kapitel! Tack Hermione05Granger
____________________________________________________ Kapitel 7- Professor Marrigburn Quirinus kollade upp och fick se Lestrange komma gående med ett hånfullt flin. ”Det var visst inte så lugnt för dig, Quirrell!” sa han. Leendet blev hånfullare. ”Din usling! Din vidriga, vedervärdiga, elaka usling!” fräste Quirinus argt och ställde sig mödosamt upp. ”Som jag sa i morse! Du är inte så tuff!” tillade han och plockade upp sin stav. ”Vad menar du med det?” sa Lestrange. ”Du klarar inte av någonting själv! Så fort någon ger dig svar på tal, så går du och gnäller hos en tredjeårselev! Och sen står du och skrattar!” skrek Quirinus. ”Just det!” fräste Frank. ”Jag har ingen aning om vad du talar om!” sa Lestrange i oskyldig ton. Sam Wood, prefekten för Ravenclaw, kom springande. ”Vad händer här?” frågade han med skarp röst. ”Ingenting alls, jag går bara omkring lite!” sa Lestrange och gick sedan. ”Han ljuger!” sa Quirinus, när Lestrange hade gått. ”Ja, jag vet inte vad jag ska tro!” suckade Sam. ”Kila iväg så att ni inte kommer för sent, jag ska ordna upp det här”, tillade han. Quirinus gick ursinnigt upp till slottet, med Frank vid sin sida. ”Lestrange har förstås skvallrat för Snape och den där Lucius”, sa Frank när dom gick till sin lektion i Försvar Mot Svartkonster. ”Ja, en sån usling!” sa Quirinus. När dom kom till lektionen, stötte dom på Adam, Martin och Jake. ”Dina kläder är smutsiga”, sa Jake när han såg på Quirinus tröja. ”Åh! Tack för upplysningen! Säg en sak till som jag inte vet!” sa Quirinus med ironisk röst. Jake, som såg förvånad och arg ut, fräste: ”Förlåt så hemskt mycket då!” ”Sluta bråka nu!” sa Adam. ”Vad är det som har hänt?” frågade Martin. Quirinus tvekade; skulle han berätta? ”Det kan inte vara något som vi får veta, eftersom att du är så snäsig!” sa Jake och gick in i klassrummet. Åh nej! Nu har jag ställt till det! tänkte Quirinus bistert. Han satte sig bredvid Frank. Läraren hade visst inte kommit än så Jake, Martin och Adam viskade med varandra innan dom blängde på Quirinus. ”Vi måste prata med Flitwick! Han kan nog sätta stopp för detta!” väste Frank. ”Nej. Lestrange får bara mer styrka”, väste Quirinus tillbaka och masserade sina knän. Det kändes som han hade blivit påkörd av Hogwartsexpressen och huvudet värkte. Dörren öppnades och deras lärare klev in. Det var en lång, mager, gråblek kvinna. Hon såg ut att vara lika gammal som moster Lucy. Hennes hår var smutsblont, ögonen iskallt grågröna och hon såg väldigt elak ut, tyckte Quirinus. ”Jag är Amy Marrigburn”, sa hon med en röst som lät giftig. ”Och jag kommer att undervisa er i Försvar Mot Svartkonster”, tillade hon. Många elever stirrade på varandra; professor Marrigburn verkade vara en före detta Slytherinelev, hon var då inte någon vänlig person precis. Quirinus ryste när professor Marrigburn spände ögonen i honom. ”Är du släkt med Lucy Stevenson?” frågade hon och såg mörk ut i blicken. ”Ja professorn. Jag är hennes systerson”, svarade Quirinus. Professor Marrigburn log elakt så hennes gula tänder syntes. ”Systerson? Minsann”, sa hon. Under lektionen, satt professor Marrigburn vid katedern medan eleverna antecknade en massa saker som stod på tavlan. Quirinus kände hur professorn stirrade på honom. Han såg upp mot henne, och hon undvek inte hans blick. Marrigburn verkade hata honom. Efter ett tag fick Quirinus ont i sin vänstra arm, efter Snapes attack. Han lade ifrån sig pennan och började massera armen, när professor Marrigburn plötsligt utbrast: ”Tio poängs avdrag från Ravenclaw!” Quirinus tittade upp mot henne. ”Varför det?” frågade han. ”Du arbetar inte”, sa Marrigburn och hennes ögon lyste. ”Jag har bara ont i armen”, sa Quirinus försiktigt. ”Jag blev attackerad av en elev”, tillade han. ”Du ljuger också! Precis som din moster!” sa professor Marrigburn och log hånfullt. Det hördes hur Frank drog efter andan. ”Men det är sant!” utbrast Quirinus. ”Visst inte. Femton poängs avdrag,”, sa Marrigburn och gick tillbaka till sin plats. Jake, som satt framför dom, blängde surt på Quirinus och mimade ljudlöst: Bra jobbat! När det ringde ut, slet Quirinus åt sig väskan och rusade ut ur klassrummet, medan ögonen fylldes av tårar. Han hade blivit attackerad av en äldre elev, blivit förnedrad av Lestrange och blivit osams med Jake på bara några timmar. Dessutom var Marrigburn hemsk mot honom av någon underlig anledning. ”Vänta! Varför har du så bråttom?” hörde han Frank ropa. Han hann ikapp Quirinus. ”Du såg ju hur hon betedde sig!” sa Quirinus. ”Och så blir Jake arg på mig!” tillade han. Frank såg besvärad ut. Sarah kom fram emot dom och sa: ”Du är ju korkad! Nu har vi förlorat poäng! Poäng som vi andra hade fått under förvandlingskonsten! Och så har du sårat Jake!” ”Du är inte heller så perfekt!” sa Quirinus med kylig röst. Skulle alla skylla på honom idag? Sarah fnyste. ”Fårskalle!” sa hon och gick iväg. Sharon syntes inte till. ”Sharon kommer inte att bli sur på dig. Det är jag säker på!” sa Frank. ”Jag är då inte det”, tillade han. Quirinus kände sig lite bättre till mods. Lyckligtvis gick trollformelläran bättre. Professor Flitwick, som var så liten att han var tvungen att sitta på en trave böcker, var mycket vänlig och förklarade hur bra som helst och Quirinus kände att han gillade honom. Senare på kvällen, när dom skulle sova, kom Quirinus plötsligt ihåg att han inte hade läst moster Lucys brev. Han tog ut brevet och läste: Käre Quirinus! Jag har fått höra att du har hamnat i Ravenclaw, och både din mormor, Jodie och jag är stolta över dig. Jag är även glad att du har fått vänner. Det är en sak som jag inte har berättat för dig och jag skäms verkligen för det. Vi har ju ett särskilt starkt vänskapsband emellan oss! Passa dig för Amy Marrigburn, jag har nämligen hört att hon fått jobb på Hogwarts. Hon gick i Slytherin, samtidigt som mig, och vi var värsta fiender, precis som du och Rabastan Lestrange. Marrigburn gav mig mörka blickar var gång jag gick förbi henne i korridorerna. Hon tyckte nämligen att jag gjorde mig märkvärdig. Din mamma och Jodie slapp hennes spydigheter i alla fall. Jodie är ju äldst, och som du vet är Veronica tre år äldre än mig, så Marrigburn märkte dom aldrig, vilket jag är glad för. Jag misstänker att hon kommer att göra dig illa under sina lektioner. Kom ihåg Quirinus, du är min systerson och jag vill inte att du ska må dåligt på grund av Amy. Skriv till mig om du får bekymmer. Nåja, var försiktig. Och kom ihåg vad jag har sagt! Är någon elak mot dig, så prata med din föreståndare. Sköt om dig. Kram moster Lucy. Quirinus stirrade framför sig. Varför hade han inte öppnat brevet tidigare? ”Det är därför Marrigburn är så elak mot mig!” mumlade Quirinus för sig själv och lade sig ner i sängen. Han kände hur tårarna brände i ögonvrån. Adam, Martin, Jake och några utav flickorna var arga på honom och kroppen värkte. Den här hemska dagen hade förändrat hans liv. Sarah har väl gjort så att Sharon också är arg på mig! tänkte Quirinus och grät tyst. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 20 feb, 2016 19:43 |
Hermione05Granger
Elev |
20 feb, 2016 19:58 |
Lolliga Luna^^
Elev |
Så bra!
Med vänlig hälsning: Dolores Jane Umbridge, Överinkvisitor 21 feb, 2016 18:32 |
Lollo16
Elev |
21 feb, 2016 19:26 |
Du får inte svara på den här tråden.