Du vet inte allt (3:e generationen)

Vilken douchebag Bradley är. Störde mig direkt på honom, haha. Lite påminner han om Percy, fast hundra gånger mer arrogant.

Ska bli spännande att läsa fortsättningen! (misstänker att en viss James Sirius Potter är den andre försteprefekten )

Kapitel 2
James
Det var för ett par dagar sedan som boklistorna kom. Och med boklistorna kom även någonting som förvånade hela familjen. Jag har blivit vald till Försteprefekt. Mormor och mamma grät. Morbror Percy gav mig en lång kram och jag kunde även se lite tårar i hans stolta blick. Även Teddy var stolt. Det är inte så att jag är den första av alla kusiner som blivit vald. Både Molly och Dominique fick märket när de skulle börja sitt sjunde år, men jag var en av de kusiner som alla verkligen inte trodde skulle få någon sådan utmärkelse. Att jag skulle bli utvald till quidditchkapten var däremot ganska självklart. Jag tar karaffen med juice och häller upp lite i mitt glas. Hela familjen sitter runt ett bord inne på Den Läckande Kitteln, mamma tyckte att det kunde vara mysigt att äta frukost någon annans stans än hemma, och eftersom vi ändå skulle till Diagongränden och handla de nya böckerna så passade det bra att äta frukost här. Även pappa är med, trots att han egentligen borde vara på kontoret vid det här laget. Jag antar att det är en av fördelarna med att vara chef, fast jag vet inte vad hans chef säger om det.
- Är det någon utav er som behöver nya kläder? frågar mamma och delar på sin frukostkorv.
- Jag behöver nya quidditch handskar, säger Albus.
- Köpte vi inte nya till dig förra året? frågar pappa.
Min lillebror nickar.
- Jo men de är slitna. Jag får inget bra grepp om kvasten, säger Al.
Mamma suckar och skakar på huvudet.
- Om du hade gjort som jag sa och inte tillbringat hela sommaren på kvasten så skulle handskarna inte vara så slitna, påpekar hon.
- Vad skulle jag ha gjort i stället då? Läst en bok? frågar han vrider ansiktet i en min som påminner om avsky eller förakt.
- Det skadar inte att läsa en bok då och då. Särskilt inte för dig som vågade komma hem med fem D i våras, säger mamma och spänner ögonen i honom.
Albus tittar snabbt ner i sin tallrik med frukost. Trots att både mamma och pappa är galna i quidditch, jag menar mamma har ju till och med spelat professionellt, så betyder inte det att vi kan strunta helt och hållet i skolarbetet. Att ha för många dåliga betyg kan även innebära att man blir avstängd från quidditchlaget.
- Har du kommit på vad du vill ha för något James? frågar pappa.
- Jag skulle faktiskt behöva ett par nya quidditch handskar, säger jag retligt och ser hur Albus snabbt lyfter upp blicken och tittar på mig med stora uppspärrade ögon.
- Varför får han nya handskar om inte jag får det? frågar Albus.
Tanken på att jag skulle få nya handskar är bland de värsta han kan föreställa sig just nu.
- Om du blir försteprefekt när du börjar ditt sjunde år så lovar jag att du också får ett par nya handskar. Är du säker på att du inte vill ha något annat? Något lite roligare? frågar mamma.
- Äsch, jag driver bara med Albus. Jag behöver inga nya handskar, säger jag.
Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt vad det är jag vill ha. När jag blev vald till quidditchkapten för ett år sedan gav jag ugglan jag köpte när jag var elva till Lily, som skulle börja sitt första år på Hogwarts. Hon har älskat den ugglan sedan jag köpte den. Det var till och med hon som döpte henne. Personligen så skulle jag inte ha döpt en uggla till Queenie men jag hade inte hjärta att säga nej till henne, så när jag fick chansen att få en helt ny utav mina föräldrar valde jag en stor Hornuggla som jag döpte till Helios. Och det var bra för vi kommer mycket bättre överens än vad jag och Queenie gjorde.
- Men det är klart att du ska ha någonting som belöning, säger mamma.
Jag rycker på axlarna.
- Vad sägs som en ny kvast? frågar pappa.
Albus får samma uppspärrade ögon igen men efter en hård blick från mamma så säger han ingenting utan håller sina avundsjuka ord inom sig.
- Jag menar, din nuvarande kvast är ganska gammal, säger pappa.
Till min förvåning så verkar han vara seriöst och när jag tänker på det så behöver jag verkligen en ny kvast.
- Okej, ja. En ny kvast blir bra,
- Bra. Då var det bestämt. Har alla ätit upp? frågar mamma.
Vi nickar. Mamma tittar sig omkring inne på Den Läckande Kitteln och när hon ser att baren är bemannad utav en mörkhårig servitris går hon dit och betalar vår frukost. Pappa ställer sig upp och tar på sig sin kavaj. Nu måste han gå till kontoret.
- Lova mig att du köper en bra kvast nu. Vi kanske kan sätta oss och kolla på den ikväll när jag har kommit hem, säger han till mig.
Jag nickar. Pappa ger Lily en puss på kinden men när han ska säga hej då till Albus slingrar sig Albus ur hans grepp och fortsätter sura. Pappa greppar tag i hans axlar och viskar något i hans öra. Lily och jag utbyter en blick. Även om mamma säger nej till Albus så säger pappa oftast ja. Albus spricker upp i ett leende och pappa lyckas ge honom en puss på huvudet. Antagligen så kommer han få ett par nya handskar eller så kommer han få någonting annat. Det jag vet däremot är att mamma inte kommer bli glad på pappa. Mamma kommer tillbaka efter att ha betalat vår frukost. Under tiden som våra föräldrar pussar varandra hej då går vi ut genom bak dörren, ut på den lila bakgården och knackar oss genom dörren till Diagongränden. För att få det tråkiga men viktiga bokköpet ur vägen styr vi våra steg mot Flourish och Botts. Diagongränden är full av bekanta ansikten ifrån Hogwarts. Även inne i bokhandeln möter vi flera av våra klasskamrater som vi hälsar på. I samma ögonblick som det är vår tur att gå fram till kassan, där en ung tjej med axelkort brunt hår, står vänd med ryggen mot oss, ser jag en bekant person passera utanför fönstret. En person som jag skulle kunna skilja ur vilken folkhop som helst.
- Jag kommer snart, säger jag till mina småsyskon och skyndar ut ur butiken.
När jag har kommit ut på gatan ropar jag hennes namn:
- April!
April stannar och tittar sig över axeln. När hon gör det flyger hennes bubbelgums rosa hår och de gråa ögonen lyser när hon får syn på mig. Vi springer mot varandra och när vi möts kramas vi. Jag blir varm i hela kroppen när jag får hålla henne i min famn.
- Hej du, säger hon med sitt ansikte mot min bröstkorg.
- Hej.
Min flickvän kollar upp på mig med ett leende.
- Är du här själv? frågar hon.
Jag skakar på huvudet.
- Al och Lily är inne på bokhandeln och mamma är också där snart, säger jag.
- Borde inte du vara med dem och köpa dina böcker? frågar April.
Jag skakar på huvudet.
- Jag är hellre här med dig, säger jag och böjer mig ner och ger min korta flickvän en puss. Jag har ett par galleoner i min jackficka, får jag bjuda dig på en glass?
Det krävs inte mycket övertalning för att få April att gå med på mitt erbjudande. Hon är en riktig gottegris. När det är dags för utflykt till Hogsmeade måste vi spendera minst två timmar inne på Godsbaronen innan April låter oss dra iväg med henne till de andra affärerna. Tio minuter senare står vi ute på gatan igen, den här gången med varsin stor glass i handen. Naturligtvis möter vi mamma och mina syskon.
- Där är du ju. Hej April! James, jag har köpt dina böcker, säger mamma och lyfter upp paketet hon håller i sin hand.
- Tack så mycket, säger jag och slickar bort lite vaniljglass som har runnit ner på min hand.
- Vi ska gå till morbror George och morbror Ron i affären. Vill du följa med? frågar Lily April.
- Självklart, säger April.
Lily börjar prata på om vad som hänt sedan de sågs senast, vilket bara var för en vecka sedan, och inte för att det händer särskilt mycket i Lilys tolvåriga liv men April lyssnar på varje ord och ser faktiskt intresserad ut. Jag ler och äter mer av min glass. Inte nog att jag ska få en ny kvast, jag träffade dess utom min favoritperson i hela världen. Kan den här dagen bli bättre?
___________________________________________________
Åh vad roligt att ni tycker om den! Hoppas ni gillar nästa kapitel lika mycket!
Glöm inte att kommentera och dela med era vänner

Jag har en liten aning om att Scarlett och James kommer avsky varandra likt James Sr och Lily E gjorde, säg inte om jag har rätt men ibland har ju mina aningar en tendens att vara riktiga?

Underbar historia än så länge och jag gillar April, hon kan få vara mig haha, rosa hår som mig åtminstone. ^^ Fast precis som Scarlett och Bradley så känns deras förhållande lite påtvingat, om du vill få det att verka genuint i framtiden när du skriver liknande kan du ju tänka på det? Bara ett tips, du kanske redan menar att skriva det uppenbara? ^^

Annars skriver du oerhört bra som vanligt! (om du vill kan du ju kika in på min fanfiction oxå!)

Superbra! *bevakar*

Wheyyyy måste bAra säga att detta är en perfekt uppladdning till en tävling som går imorgon

Glädjen när man ser att det finns ett nytt kapilel! Jag ser såå mycket fram emot att få veta mer mer mer om karaktärerna. Superbra skrivet ♥

känn dig bevakad för den här är jättebra.

Kapitel 3
Scarlett
Morgonen den 1 september vaknar jag vid halv åtta då mormor och morfar går ut i köket. Mitt lilla rum, eller ja, mitt och mammas rum snarare, ligger precis intill köket och väggarna är tunna. Det är ingen stor lägenhet vi har. Två små rum, ett kök och en toalett som är alldeles för liten för att fyra personer ska kunna dela på den. Men trots detta så är den större än lägenheten jag och mamma i under mina första fyra år i. Jag sätter mig sakta upp. På tältsängen intill mig ligger mamma och sover tungt. Hon kom hem sent igår kväll. Och eftersom jag åker till Hogwarts idag så har mamma fått börja jobba efter lunch istället för att börja nu på morgonen, så hon kan vinka av mig. Jag kliver försiktigt ur sängen och tassar barfota och pyjamasklädd ut till köket. På spisen står det två stycken stekpannor där bacon steks i den ena och äggröra rörs runt med en slev i den andra. Mormor ler mot mig bakom hennes tekopp, där hon sitter vid vårt lilla köksbord.
- Godmorgon, säger hon med låg röst.
Morfar, som inte tycker om att prata på morgonen, ger mig bara ett leende över axeln där han står vid kylskåpet. Han svänger med sin trollstav och ett efter ett flyger det pålägg och smör ut på bordet. Jag sätter mig ner på en stol och börjar bre en smörgås. Samtidigt som jag tar ett bett tittar jag mig omkring. Färgen börjar flagna på de smutsgrå köksskåpen och tapeten har sett bättre dagar. Morfar viftar med staven igen och stekpannorna lämnar spisen för att lägga upp maten på tallrikarna.
- Har du packat? frågar mormor.
Jag nickar. Morfar sätter sig ner och börjar läsa morgontidningen. I samma stund som stekpannorna återvänder till spisen kommer mamma in. Det bruna håret är uppsatt i en slarvig knut och under hennes blåa ögon har hon svaga påsar. Den trasiga morgonrocken hänger på hennes smala kropp, som är en bieffekt av år av stress och hårt arbete. Hon ser ut att vara äldre än sina 36 år. Jag har sett bilder på mamma när hon var i min ålder. Hon var vacker. En av de vackraste jag har sett. Om man jämför bilderna men hur hon ser ut idag, då skulle man nog inte kunna se att det är samma person. Mamma häller upp te i en stor mugg och sätter sig sedan ner intill mig. När hon passerar mig kramar hon min axel och ger mig ett trött leende.
- Du kom in sent igår, säger mormor.
- Jag tog ett till pass, säger mamma och rör runt i äggröran på hennes tallrik.
Mormor ger ifrån sig en suck. En suck som mamma ignorerar genom att vända sig till mig. Hon ler och stryker mig över huvudet.
- Min lilla tjej ska börja sitt sista år på Hogwarts. Som Försteprefekt dessutom.
- Det känns som det var igår som hon började sitt första år. Visst gör det Cliff? frågar mormor och daskar till morfar på armen.
Morfar tilltar upp ifrån tidningen och nickar.
- Absolut.
Sen återgår han till att läsa tidningen. Ett svagt och bekant jamande hörs ifrån hallen och mormor går och öppnar ytterdörren. Ett par sekunder senare kommer hon tillbaka, den är gången med min katt som sällskap. Galathea är en smidig och mycket vacker katt av rasen Russian Blue och när jag, som elvaåring, gick in på Det Magiska Menageriet var det kärlek vid första ögonkastet. Trots detta tittar inte Galathea ens åt mitt håll utan styr istället sina steg mot sin mat- och vattenskål. Jag äter upp min frukost och efter att ha kollat igenom både min packning och mina läxor en sista gång är det dags att åka till stationen. På gatan utanför lägenhetshuset där vi bor står morfar och mormors bil parkerad. Eftersom vi bara bor ett par minuter ifrån Diagongränden där mamma och mormor jobbar och även ministeriet där morfar jobbar så används bilen inte särskilt mycket. Och varje gång vi ska använda den blir vi lika förvånade över att den faktiskt står kvar och är hel.
- Har du med dig allting? frågar morfar med sin hesa röst och tittar på mig genom backspegeln.
- Kofferten ligger i bagaget och Galathea är med, säger jag och klappar på kattburen.
Morfar startar bilen och vi åker iväg. Som sagt, det är ingen lång åktur så vi är snabbt framme vid Kings Cross. Alla fyra går vi i samlad trupp in på tågstationen men passerar genom spärren en och en för att inte väcka misstankar hos mugglarna runt omkring oss. Jag har alltid älskat perrong 9 3/4. Ända sedan jag stod här för första gången har jag älskat att se hur röken från ångloket virvlar sig runt på perrongen, hur kramar utbyts mellan vänner som ses igen efter att de varit isär hela sommaren, och hur det betyder att jag ska få åka tillbaka till Hogwarts.
- Ser du Bradley eller Leia? frågar mamma.
Jag låter mina blåa ögon speja över perrongen och får syn på någonting som gör att jag plötsligt får ont i magen. Det är som om någon har slagit mig rakt i mellangärdet. Jag var inte alls beredd på det här. Jag vänder mig mot mamma igen, flyttar diskret på mig så att hon inte kan se det jag såg. Men mamma måste ha sett att jag reagerat på någonting.
- Har du hittat dem? frågar hon och tittar förbi mig.
- Mamma…, börjar jag men det är försent för att stoppa henne.
Jag kan se hur hon blir alldeles likblek och hur hennes ögon genast blir tårögda. Mamma tittar sig nervöst omkring och i ren panik ger hon mig en snabb kram.
- Ha en bra termin nu. Skriv om det är någonting, viskar hon och försvinner sedan iväg mot spärren igen.
Mormor och morfar, som också sett vad vi fick syn på, tittar efter henne och sedan på mig. De vill stanna och vinka av mig men de vill även följa efter mamma. Jag nickar.
- Gå ni. Jag klarar mig.
De ger mig varsin hård men varm kram och skyndar sedan iväg efter sin dotter. Jag går ombord tåget och letar efter en kupé att sitta i. Efter en stund hittar jag inte bara en ledig kupé utan även Leia. Hon har sällskap utav Pierce.
. Bradley har redan gått till prefektvagnen. Om du vill så kan jag ta hand om ditt bagage också kan du gå och göra honom sällskap, säger Pierce och tar emot Galatheas kattbur.
- Tack så mycket, säger jag och räcker honom min koffert. Vi kommer och gör er sällskap så fort vi kan.
Prefektvagnen ligger nästan längst fram i tåget och till skillnad från de andra vagnarna, som är indelad i kupéer, är prefektvagnen helt öppen och istället finns det soffor och små bord. Bradley sitter på en av sofforna och är djupt försjunken i en bok. Jag sätter mig ner intill honom men han verkar inte märka det. Efter en stund harklar jag och Bradley tittar frågande på mig.
- Vill du något särskilt? frågar han.
Jag skakar på huvudet.
- Jag ville bara säga hej, säger jag och skäms över att jag störde honom.
Bradley nickar och återgår sen till sin bok. Kupén börjar sakta fyllas utav prefekter, nya som gamla och efter en stund känner vi även hur tåget börjar röra på sig. Bradley slår ihop sin bok och tittar sig omkring.
- Det verkar som att det blir du som får ge oss våra instruktioner. Din partner verkar inte dyka upp, säger Bradley och ger ifrån sig en fnysning.
Han har fortfarande inte kommit över att han inte är försteprefekt. Och han kommer nog aldrig komma över det heller. Jag biter mig i läppen och ställer mig sakta upp. I samma ögonblick som jag ska börja prata för att få allas uppmärksamhet öppnas dörren bakom mig och allas blickar riktas dit. Jag lyfter förvånat på mina ögonbryn. I dörröppningen står en välbekant lång kille med mörkt hår och ett charmigt leende på läpparna.
- Jag antar att det är det här som är prefektvagnen? säger James Potter, skolans i princip okrönta konung.
- Det stämmer. Men det är bara prefekter som får vara här inne. Quidditchkaptener sitter tillsammans med alla andra i de vanliga kupéerna, säger Bradley.
Jag kan höra hur hans ord är fulla av avsky. Bradley har aldrig riktigt förstått sig på vitsen med de som spelar quidditch. Enligt honom är det ett tecken på att man helt enkelt är… ja, dum i huvudet. James nickar och plockar upp någonting ur sin ficka.
- Jag förstår. Inkluderar det även försteprefekter? frågar han Bradley och håller upp försteprefektmärket.
___________________________________________________
Hoppas ni gillar även detta kapitel! Kommentera, dela och berätta för era vänner! Ni är bäst!

Stör mig så mycket på Bradley. Usch. Skulle jag varit Scarlett så skulle jag ryckt ifrån honom boken och slagit honom med den, haha.

Men yay, James! (fick för en sekund för mig att det här var en marodörerna-ff, tills jag kom på att det var James Potter d.y som det handlade om, haha). Ser fram emot att se Bradleys reaktion på att det är den hemska ohyfsade quidditchkaptenen James Potter som har blivit försteprefekt istället för honom! Kommer bli underbart.

Underbart kapitel. Stör mig också på Bradley lol, han verkar riktigt slemmig och konstig. ^^ Jag antar nästan att Scarlett och hennes mamma såg hennes pappa och dennes nya familj eller något liknande? Känns som en sådan reaktion! Är väldigt nyfiken på hur Scarlett och James bemöter varandra! Nyfiken rent allmänt är jag också. Mer säger jag bara!