PRS Befrielsen från Azkaban

Natten har fallit och mörkret omsluter mig. Jag smälter in i skuggan när jag går ner för gatan. Jag nynnar svagt på en melodi. Mitt hjärta bankar ivrigt mot bröstkorgen. För jag vet var mörkrets herre befinner sig. Ingen kommer någonsin betvivla min lojalitet till mörkrets herre. Han är på kyrkogården där hans far begravdes. Jag låter mörkret lägga sig i mitt hjärta och jag känner en kall tillfredställelse vid tanken på krig. Jag ska just transferera mig bort i ett moln av rök när en mugglare går förbi.
-Avada kedavra, viskar jag mjukt och mugglaren faller kall och livlös ner på marken. Jag hånler. Nu ska släkten Malfoy vinna evig ära. Jag transfererar mig bort. På kyrkogården råder en dyster stämning. Ett knak bakom mig talar om för mig att jag inte är ensam. Jag vänder mig blixtsnabbt om och jag har redan trollstaven i handen. Där står en fyrtioårig man. Ska det bli ett till mord ikväll? Han tittar på min trollstav och drar ner ena tröjärmen. Där sitter mörkrets märke. Jag ker ett snett leende och gör likadant.
- Evelyn, säger jag kallt.
- Daun.

Jag kollar upp mot stjärnhimlen och ler. Nu är det dax.
Jag stoppar in min trollstav i mantelns foder och griper tag i den stora väskan, som med hjälp av enkel magi svävar 50 cm över grusvägen. jag tar en sista titt runt på huset jag sovit i de senaste nätterna och dess ödelgda ägor innan jag med ett svagt swich, transfererar mig bort. På den gamla kyrkogården står två personer, en av de är nog min vän och kollega, Evelyn Malfoy, den andra måste vara han den tyska.
-hej, daun, säger mannen, och skakar min hand med en uppdragen tröjärm så märket visar sig i det svaga månljuset.
-Eli, säger jag och visar min bara arm med ett svagt leende.
-Välkommen Eli, säger Evelyn och ler.

Jag skyndar mig mellan dom kalla gatorna. Zues rör sig oroligt innanför jackan men jag lungnar ner honom med några smeckningar och lungnade ord. Jag transferera mig snabbt till mörkrets herre fars grav. Jag ser redan tre sillueter som står där och väntar. Jag skyndar mig dit och ser Eli,Evelyn och Daun. Jag vissar märket och nickar till dom. Jag sätter mig och lutar mig mot en gravsten samtidigt som jag tar fram Zues och släpper honom för att jaga. Märket börjar bullta mer. Han är nära

Jag sitter på tåget med Daily prophet ,Mörkrets herre har kallat på mig men var han är vet jag ej.
En gnutta förvirring expanderar inom mig när tåget stanar vid lyon där jag ska av .Till där jag sist såg mörkrets herre ska jag för att hitta spår, jag är inte säker på att jag är villig att tjäna min herre igen men vad har jag för val jag blir upptäckt om jag fortsätter jobba på ministeriet och av samma anledning kan jag inte bo kvar i paris.
Nu börjar kyrkogården tona fram där jag stred vid sidan av mörkrets herre.
Men där finns egentligen inga bra spår att gå efter, jag sjunker ihop på marken vilse i mina tankar och förvirrad

Jag ler ett kusligt leende.
- Det kommer en till, säger Daun.
- Ja. Säger Eli.
- Vem är du säger jag fientligt.
- Samantha, säger häxan och visar upp mörkrets märke.
Eli säter upp mörkrets märke på himlen. Vi skrattar. Snart kommer mugglare vara som husalfer.
- Vi gräver upp Tom Dolders grav, mörkrets herre måste vara där, säger jag kyligt.
En mugglare går förbi.
- Ska vi ha kul, frågar Samantha.
Vi går emot mugglaren.
- Cruccio, skriker vi samtidigt. En annan trollkarl betraktar oss längre bort. Men att döma av hans min vill han inte alls vara här och hans namn är le Che Nous. Vi stirrar på honom.
- Bonjour, säger han osäkert.
Vi går in i skuggorna. Snart kommer tiden som vi alla har väntat på. Tiden då mörkrets herre ska komna tillbaka och återuppbygga sitt imperie. Vi ser på varandra med förväntansfulla miner. Vi börjar bestämt gräva upp graven och det kusliga ljuden från spadtagen ekar ut i naatten. Vi öppnar gravlocket och där ligger Lord Voldemort. Precis som jag trodde.

Plötsligt stöter spadarna emot någonting hårt. Jag slänger ivrigt ifrån mig spaden och gräver det sista för hand. Tillslut har vi grävt så mycket att vi kan lyfta av locket på kistan. En duns hörs när vi slänger ner locket på marken följt av en märklig tystnad som bara avbryts av några långsamma andetag från kistan.Mörkrets herre reser sig sakta ur graven. Långsamt stegar han fram emot mig tills han står precis framför mig. Han ser in i mina ögon med sina ormliknande pupiller. Han för sina bleka beniga fingrar till mörkrets märke som pulserar på min arm. En outhärdlig smärta sprider sig som en eld i min kropp. Men jag härdar ut, får inte visa något tecken på svaghet. Några ögonblick senare dyker fler dödsätare upp. Mörkrets herre ser besviken ut.
-Jag hade förväntat mig fler säger han med en isande stämma.Jag har hört att det finns en förrädare i våra led fortsätter han och fäster blicken på en nervös gammal man.
-Snälla herre dom tvingade mig jag hade inget val. Stammar den gamla mannen medan händerna skakar och svetten rinner i hans knubbiga ansikte.
-Jag tror nog vi alla känner till hur vi gör med förrädare. Säger han med ett belåtet flin på läpparna. Men tillåt mig ändå att demonstrera det. Långsamt drar han fram sin trollstav. Den gamla mannen försöker också dra sin men mörkrets herre är snabbare.En isande stämma följt av ett hjärtskärande skrik ekar ut i natten.
_______________________________________________________________________________________________
The world isn't split beetwen good people and bad people. Every body has both good and dark sides inside us. The thing that matters is what we choose to act on.

- Nå. Jag är besviken på dig Lucius. Jag hade högre förväntningar på dig, säger mörkrets herre kallt.
- För- förlåt herre, säger min morbror Lucius.
- Nå till de som ska belönas. Evelyn, Daun, Samatha, Bellatrix och Eli.

( Nöjd nu Mr.Wessling?!?!)

Jag försöker dölja ett lite för stort leende som spelar på mina mörkröda läppar.
Mörkrets herre kollar först på Evelyn, som som står närmast.
Eran första belöning, det är belöning åt er och straff åt Lucius! Ler Mörkrets Herre.
Han pekar med ett vitt, knotigt finger på Evelyn,s arm.
Hon sträcker darrande fram armen med märket.
Han uttalar mumlande något ohörbart över det.