Everything has change [SV]

Jättebra!!

Kapitel tre
Hermiones perspektiv
Hermione hade själv tänkt ta upp med familjen Weasley att hon ville gå färdigt sin utbildning på Hogwarts, men Harry hade hunnit före. Hon längtade mer än någonsin till den första september, men var lite överraskad över att Ron inte hade skänkt det en tanke, som det verkade som. Hon satsade på en karriär som lärare, så hon behövde verkligen gå den här terminen. Hon saknade sina föräldrar något otroligt, och ville leta upp dem snarast möjligt och ge tillbaka dem sina minnen.
Hermione befann sig i Ginnys rum. Ginny låg på sin säng och lekte med sin lilla pygmépuff Arnold.
-Ginny... började hon. Ginny, jag vill berätta en sak...
-Hermione! Vill du vara med?
-Jag vill ha tillbaka mina föräldrar! Halvskrek Hermione, rakt på sak.
-Va!? Vad menar du?
-Jag har raderat mina föräldrars minnen så att de inte kommer ihåg mig som du kanske minns? Ginny sätter sig upp med ett ryck.
-Jajustdetja! Vi måste göra något! Halvskriker Ginny i panik.
-Jag vet... vi börjar med att påminna de andra, säger Hermione bestämt.

-Förlåt att jag inte kom ihåg! Åh, det måste vara hemskt att dina föräldrar inte ens vet vem du är! Utbrast Mrs Weasley. Hermione slog ner blicken.
-Hur kunde vi glömma? Sade Ron långsamt. Förlåt mig så hemskt mycket Hermione. Ron tittade bedjande upp på Hermione från fåtöljen han satt i.
- Det är klart jag förlåter dig!
Mr Weasley tittade upp på Hermione.
-Jag är hemskt ledsen Hermione. Vi måste ta tag i det på något sätt och se till att dina föräldrar får tillbaka sina minnen. Jag tycker att vi planerar hur vi ska ta oss dit och ger tillbaka minnena.
Efter någon timmes planering står det klart att de ska använda sig av spöktransferens och på så sätt transferera sig till Hermiones föräldrars nya adress.
Hermione kunde knappt bärga sig tills dagen därpå, när de skulle leta upp hennes föräldrar. Till slut började alla bli trötta och ville gå och lägga sig, så de bestämde att det var färdigplanerat.
Den natten drömde Hermione om sina föräldrar, eller åtminstone de föräldrar hon haft innan hon raderade deras minnen.

Det var kapitel tre! Vad tyckte ni om det? Skicka iväg en liten kommentar, så blir jag jätteglad! ♥

Suuuuperbra!! Meeeera!!

Hur bra som helst!

Suuuuuuuuuuuuupeeeeer braaaaa!

Här kommer fyran!
Kapitel fyra
Ginnys perspektiv
Harry sträckte på ryggen. Hans häst var vit, och mycket stilig.
-Ginevra, min sköna jungfru, sätt dig bakom mig så att jag kan rida er till slottet! Ginny neg och satte sig i damsadel bakom den stilige, uppklädda Harry som förnämt sträckte på ryggen.
Den rödhåriga flickan rycktes upp ur sina drömmar. Hon låg länge kvar i sängen och försökte komma ihåg den fåniga drömmen. Inte för att hon ville att det skulle hända henne på riktigt, utan för att hon tyckte att drömmen hade varit smått rolig. Snart kom hon att tänka på en verklig händelse med en verklig Harry. Hon fick plötsligt dåligt samvete, när hon kom att tänka på Harrys ögon. Igår natt hade de mötts i köket, när Ginny som vanligt inte kunde somna. De hade fått ögonkontakt, och Ginny hade velat sitta hela natten och stirra in i Harrys emeraldgröna, lysande, vackra ögon, men inte utan en liten tagg i hjärtat. Ändå hade hon svårt att glömma den kittlande känslan i magen när Harrys ögon mötte hennes. Hon fick ännu mer dåligt samvete för att hon drömde om Harry. Varför mådde hon så dåligt av det? Efter en halvtimmes dagdrömmande och halvsovande gick hon ner till köket i morgonrock och pyjamas. De andra hade redan börjat.
-Hur länge sover du egentligen? Frågade Ron förundrat. Harry flinade åt henne. Hon himlade med ögonen och satte sig bredvid Hermione och George, mittemot Harry. Hon tog för sig av bacon och diskuterade med Hermione och Harry om den lilla "planen" som Mr Weasley hade uttryckt sig. Idag skulle det ske. Ginny kunde inte se något som kunde gå fel, men Hermione var väldigt orolig. Planen var väldigt enkel. De skulle transferera sig till Hermiones föräldrars hus, och sedan skulle Hermione ringa på och säga att hon var en granne som hade en inflyttningspresent, och när hon kommit in i huset skulle hon ge tillbaka deras minnen med hjälp av en mycket svår förtrollning som Ginny aldrig kommer ihåg namnet på, och sedan, som George uttryckt sig, skulle de leva lyckliga i alla sina dagar. De transfererade sig när alla ätit klart och fått på sig vardagskläder. När de var framme ställde sig Alla i familjen Weasley (utom Ginny) och Harry vid en liten busshållplats som passande nog låg precis bredvid huset.
Ginny och Hermione tryckte på den lilla vita ringklockan. Käcka, snabba steg hördes inifrån. Mrs Granger tryckte ned handtaget. Den blå dörren med små fönster i öppnades med ett knarrande.
Ett glatt ansikte tittade fram mot de båda flickorna som spänt väntade. När de fick syn på Mrs Granger kunde Hermione inte annat än stirra. Mrs Granger hade nämligen färgat sitt hår. Inte något som passade denna nästan femtioåriga dam, inte brunt eller svart, eller ens åt det röda hållet. Mrs Granger hade färgat sitt hår himmelsblått. Ginny var inte långt ifrån att brista ut i ett nervöst gapskratt. Harry tittade nervöst fram från busshållplatsen. Hans glasögon höll på att åka ner över hans svettiga nästipp. Hans vackra, gröna ögon tittade på Ginny. Ginny kände sig iakttagen och vände sig om för att se vem som stirrat på henne. De vackra ögonen lugnade ner henne.
-Mrs Granger... Vi har precis flyttat hit och... vi tänkte att vi skulle lära känna några personer i kvarteret... Här! sade Ginny lugnt och självsäkert medan hon räckte fram en pappersinslagen blombukett från en mugglaraffär inte så långt ifrån. Mrs Granger tittade förvånat på dem.
- Inte behöver ni köpa blomma! Så snällt!
-Jodå, det gör vi så gärna, sade Hermione, som i sin tur blivit nerlugnad av Ginny. Mrs Granger öppnade osäkert och fann en gullig bukett med violetta blommor.
- Nämen tack! Så snällt! Åh, det hade ni inte behövt! Den ska passa så bra i vardagsrummet... Kom in på en kopp thé!
Mr Weasley och Ron fick samma lugnade ansiktsuttryck. Ginny klev över tröskeln i ett vackert, gulligt och mysigt hem. Ginny kunde inte ta ögonen från den vackra tapeten. De satte sig vid ett bord av ett mörkt träslag medan Mrs Granger satte på thékokaren. Hermione drog sin trollastav från sin rosa luvtröja.
-Obliviate Minerus, viskade hon spänt. En tunn ljusstråle som från en mycket svag patronus letade sig ut ur Hermiones trollstav.
-Petrificus totalus! Mrs Granger föll förstenad ner på golvet.
Ginny och Hermione gick in i det lilla mysiga vardagsrummet. Mr Granger satt i en fåtölj och läste en mugglartidning. Ginny och Hermione närmar sig bakifrån.
- Obliviate minerus, säger Hermione än en gång. Sedan rusar Hermione in i köket för att återge hennes mor rörelseförmågan.
Själv kan Ginny inte alls röra sig. Hon faller ihop och får en känsla av att ligga i en glasbur full av vatten, förlamad. Medan hon långsamt, ofrivilligt, stänger sina ögon ser hon en suddig svarthårig pojke med glasögon och gröna ögon komma inrusande.

Vad tyckte ni? Bra eller dåligt? Kommentera!

Suuuuuuperbraaa!

Oj, vad har hänt med Ginny?
Jättebra skrivet!!

Kapitel fem
Harrys perspektiv

Hermione sprang ut ur det lilla huset.
Harry var glad åt Hermiones skull, han log med hela ansiktet, men slutade nästan genast.
Något var fel.
Hermiones ansiktsuttryck visade ingenting annat än panik.
-Ginny!! Död!! Hjälp!! Hjälp!!!
Hermione skrek. Hennes ansikte visade tydlig skräck. Harry hajade till vid Ginnys namn. Död? Var Ginny död!?
Harry fick panik. Han rusade in i det lilla huset med staven i vädret, med paniken i ögonen.
Det fick inte vara för sent, det kunde inte vara försent, det måste finnas något han kunde göra... det fick bara inte vara försent... väl inne i huset sökte han med blicken efter henne. Plötsligt fick han syn på något rött. Ginnys hår! Han sprang fram till henne och försökte rädda henne. Han kom först nu på att han inte visste vad som hänt henne, än mindre hur han skulle försöka rädda henne. Hennes ansikte var fridfullt och hennes ögon stängda. Hon såg ut som om hon sov.
Harry kände ett hugg i hjärtat. Tänk om hon faktiskt var död! Harry slog undan tanken och tänkte intensivt på vad han skulle göra nu. Weasleys kom in i huset.
Mr Weasley såg genast vad som var fallet.
-Snaripommens verk, grymtade han.
Vad var en snaripom?
-Vi måste ta henne till Hogwarts. Botemedlet är mycket farligt och det är bara Hogwarts och St. Mungos som har tillåtelse att använda det. Det är dödsfarligt i för stora doser.
Harry nickade.
-Hermione, hon är lyckligtvis inte död ännu.
Harry andades ut.
-Men det blir hon om vi inte skyndar oss. Och föresten, Mr och Mrs Granger, grattis.
Mr och Mrs Granger nickade mot honom och log. Mrs Weasley tittade nervöst på Mr Weasley.
-Ska vi transferera oss då?
-Ja, Hermione, du kan transferera dig med Ron, och Harry, du kan transferera dig med George....
Harry stack sin arm under Georges arm, och så transfererade de sig.
Efter en mycket kort stund hade han trott att han skulle kvävas, men som vanligt fick han tillgång till luft i allra sista sekunden.
Väl framme hade Mr Weasley trollat fram en bår som svävade, och på den låg Ginny med det röda håret som lekte lätt under den svala sommarbrisen.
Harry var så orolig att det kändes som om oron åt upp honom inifrån.
-Vi tar henne till sjukhusflygeln, madam Pomfrey kan nog bota henne, sade Mr Weasley, sedan trollade han upp henne till sjukhusflygeln. De andra sprang efter. Harry var så orolig att han inte märkte alla de ögon som vändes mot honom, eller de upphetsade visningarna. Ha hade ju trots allt besegrat Voldemort. Harry, Ron och Hermione var uppe först. När de gick in genom den stora dörren till Hogwarts sjukhusflygel fann de Ginny ligga i en av de bekväma sängarna med en kudde under huvudet.
Madam Pomfrey stod bredvid sängen och pressade en tablett mellan Ginnys läppar.
-Hon... hon kommet väl att... klara sig? sade Harry.
-Det hoppas jag verkligen, sade madam Pomfrey. Några till sådana tabletter, och hon kommer bara att ligga i koma några dagar.
-Bara!? Utbrast Ron.
-De flesta som drabbas av snaripomen skulle ligga i koma i cirka två veckor, men Miss Weasley är mycket stark och håller ut. Det märks att hon kämpar.
-Vad är en snaripom? undrade Harry.
-En sorts blomma som kan se ut som vilken blomma som helst. Därför är den mycket svår att hitta. Den hoppar på offret bakifrån och sprutar en livsfarlig vätska i ögonen på offret. Offret somnar in i en mycket djup sömn och om man inte gör något åt det kommer offret aldrig att vakna. Madam Pomfrey tittade medlidande på Ron.
Om hon bara visste hur orolig Harry var.

Det var femman!

Suuuuuuuperbra!!!!