En mugglare i Slytherin

Aaaw, tack för alla kommentarer! Ni gör mig så glad! Bara därför kommer jag lägga ut nästa kapitel redan nu, bara för er skull! Kram

---

Kapitel 2: Harry Potter vem?

Jag gick bakåt i tåget för att hitta en tom kupé. Alla jag gick förbi var fulla av skrattande elever som var glada att träffa varandra igen efter lovet. Men äntligen log turen mot mig. En tom kupé!

Jag skyndade mig in och slängde koffertarna i en hög mitt på kupégolvet. Jag orkade helt enkelt inte att lyfta upp dem på bagagehyllan. Fysisk styrka hade aldrig varit min starka sida.

Jag satte mig ner närmast fönstret och tog fram en favoritbok – Sagan om ringen.

Jag skulle precis börja läsa när kupédörren öppnades. Först trodde jag det var Apollon som kom, men det var tre andra elever, en tjej och två killar. De såg ut att vara i min ålder.

”Hej, får vi sitta här?” frågade tjejen. ”Det är fullt överallt.” Hon log urskuldande. Den ena pojken såg väldigt nervös ut och höll ett krampaktigt tag om en tjock padda. Den andra pojken log, men ögonen var sorgsna, som om han hade sett saker som ingen ville se. Det konstigaste var ändå att jag tyckte att jag kände igen honom, vilket var väldigt konstigt eftersom jag aldrig hade varit i England förut. Men alla tre såg snälla ut, så jag lät dem sitta här. Apollon skulle säkert inte bry sig. Han kunde börja prata men vilken främling som helst som om de hade varit bästa vänner i flera år.

Tjejen satte sig mittemot mig, pojken med paddan bredvid mig och den andra killen bredvid tjejen. Jag märkte att hon blev väldigt glad över det. Jag märkte också att alla tre stirrade på mig, men det hade jag som sagt räknat med. Det är väl sådant man får stå ut med när man börjar på en ny skola. Jag stirrade på dem också faktiskt.

Tjejen var smal med eldrött hår, bruna varma ögon och fräknar. Killen som satt bredvid henne hade korpsvart hår och de grönaste ögonen jag någonsin sett. Han hade även runda glasögon. Killen som satt bredvid mig hade brunt hår och runda kinder. Han log ett nervöst leende mot mig. Jag log tillbaks. Då tog tjejen till orda. ”Vad heter du?”

”Jag heter Artemis Fox” sade jag.

”Okej” sade hon och log. ”Men du har inte gått på Hogwarts förut eller ska du börja ditt första år här? Fast du ser ut att vara äldre än 11 år.” Tillade hon med ett leende. Pojken bredvid mig skrattade till nervöst. Jag skrattade faktiskt också till.

”Jag ska börja femte året här och jag har gått på en annan skola förut”. Sade jag. Jag orkade inte förklara nu och de verkade fatta det. Istället frågade jag vad de hette.

”Jag heter Ginny Weasley”. Sade tjejen och pekade på sig själv. ”Det där är Neville Longbottom”. Ginny pekade på killen som satt bredvid mig. ”Och det där är Harry Potter”. Hon pekade på killen bredvid sig. Jag tyckte att jag kände igen det namnet. Harry vände på huvudet och såg på mig. När han gjorde det, åkte han lugg åt sidan och avslöjade ett smalt blixtformat ärr han hade i pannan.

”Jag känner igen ...” började jag när kupédörren öppnades igen och där stod ingen mindre än Apollon. Han såg smått irriterad ut.

”Är det här du är! Jag har letat igenom hela tå...” han avbröt sig när han såg att jag inte var ensam i kupén.

”Hej Apollon” sade jag och flinade. ”Ja, det är här jag är och jag har varit här hela tiden”. Det såg ut som han inte trodde mig.

”Okej lillasyster, säger du det så”. Han flinade också. Mitt leende däremot försvann på sekunden han sa ”lillasyster”. Apollon visst att det skulle göra mig sur. Han hade helt enkelt känt mig för länge (typ hela mitt liv). Han satte sig ner mellan mig och Neville och knuffade mig lätt i sidan.

”Se inte så sur ut, Artemis”. Sade han och flinade igen. ”du kan väl presentera mig för dina nya vänner istället”. Jag tittade förvånat upp. Jag hade helt glömt bort Ginny, Harry och Neville när Apollon kom in och störde friden. Nu märkte jag att de stirrade på Apollon och mig. Jag harklade mig.

”Det här är min storebror Apollon och han ska börja sjunde året”. Sade jag och Apollon bugade lätt och flinade. ”Det här är Ginny Weasley, Harry Potter och Neville Longbottom”. Jag pekade på dem i tur och ordning.

”Harry Potter” Sade Apollon och såg ut som han försökte minnas något. ”Jag tror jag har läst det namnet i tidningen någon gång”. Han vände sig mot Harry. ”Du har möjligtvis inte varit med i tidningen någon gång?” frågade han. Ginny och Neville såg på oss som om vi var dumma i huvudet.

”Jo, några gånger” sa Harry tvekande. Det syntes
att han också tyckte att vi var konstiga, fast han verkade också lättad på ett sätt. Jag tänkte så det knakade för att komma ihåg vad det var för speciellt med Harry Potter. Då brast det för Neville.

”Vet ni inte vem Harry Potter är?!” nästan skrek han. Han hade ställt sig upp. ”Vad han betyder för trollkarlsvärlden! Han måste vara den mest berömda trollkarlen just nu! Vart har ni varit de senaste femton åren?!”. Jag hade också ställt mig upp. Jag gillade inte när folk förolämpade mig.

”Vi har bott i USA hela vårt liv!” skrek jag tillbaka. ”Vi kan inte veta varenda liten sak som händer i det här lilla landet!”. Apollon och Ginny hade båda ryggat tillbaka när jag och Neville hade exploderat. Jag satte mig ner igen. Harry gav Neville en blick som tydligt sa: säg inget mer, jag vill inte tala om det. Han gav Ginny samma blick.

”Förlåt” sade Neville svagt och sjönk ner på sätet igen. Han hade blivit alldeles röd i ansiktet. Jag bestämde mig för att inte säga något mer, eftersom det var tydligt att Harry inte ville prata om det. Men Apollon verkade inte fatta det.

”Wow, är du berömd?” sade han. ”Vad har du gjort för att bli det då?”. Harry spände ögonen i honom och sa med låg röst.

”Det har med död att göra och jag vill inte prata om det”. Han såg så sorgsen ut att till och med Apollon fattade att han skulle vara tyst.

Sjukt bra!

Superbra^^ helt Amazing skrivet

Yay!

Superbra! uppfriskande med folk som inte hoppar på Harry första chansen de får
Älskade: "Han hade helt enkelt känt mig för länge (typ hela mitt liv)" - faran med syskon
Jättekul med fortsättning så fort!

Tack för alla fina kommentarer! Tycker det är så kul att logga in och se att folk har läst och uppskattat det man skriver! På ett sätt vill jag bara lägga upp alla kapitel på en gång, bara för att få se vad ni tycker! Men det tänker jag inte göra Tänker nog fortsätta lägga ut ett kapitel om dagen, och har än så länge 11 kapitel färdigredigerade, och ganska många som inte är det, haha

Men här kommer iaf nästa kapitel!

---

Kapitel 3: Tvillingar och tvålhjärnor

Efter det blev det alldeles tyst i kupén. Ingen verkade veta vad man skulle säga. Men Ginny såg ut som en sådan person som inte kunde vara tyst en längre stund och efter ett tag reste hon sig upp och sa: ”Kommer inte matvagnen snart?”. Hon gick fram och öppnade kupédörren och tittade ut. Hon drog nästan genast i huvudet igen och hann precis flytta sig från dörren när två rödhåriga killar kom instörtande in i kupén. Killarna verkade inte se min och Apollons koffertar som fortfarande låg mitt på golvet. Så de snubblade rakt över dem och landade i en hög bredvid dem. Alla skrattade.

”Flytta på dig, idiot” stönade killen som låg underst och puttade av den andra killen. Nu på nära håll såg jag att de inte kunde vara annat än tvillingar.

Tvillingarna ställde sig upp och tittade bakom sig för att se vad de hade snubblat på.

”Vilka idioter har lagt sina koffertar mitt på golvet?” utbrast den ena tvillingen.

”Det har jag” sade jag. Båda vände sig mot mig och såg förvirrade ut. Då bestämde sig Ginny för att lägga sig i samtalet.

”Fred, George” sade hon och tvillingarna vände sin uppmärksamhet mot henne. ”Det här är Artemis och Apollon Fox. De ska börja i femte och sjunde året”. Fred och George vände sig mot mig och Apollon igen.

”Nya elever!” sade Fred eller George förtjust (jag såg ingen skillnad på dem)

”Så roligt!” sade den andra tvillingen. De slog ihop händerna och såg ut som två femåringar som fått sina julklappar i förtid.

”Men då måste vi göra det här på rätt sätt, George” sade Fred. George verkade fatta precis vad Fred menade, för han höll upp en hand och sa: ”Vänta här”. Sen gick de ut ur kupén igen. Det hördes något som kunde liknas med en trumpetfanfar och sedan en röst som sa: ”Här på Hogwartsexpressen har vi den stora äran att presentera Fred och George Weasley!”.

Dörren öppnades och in klev Fred och George igen. Lite elegantare den här gången. Jag, Apollon, Ginny, Harry och Neville applåderade och skrattade. Fred och George bugade och flinade. Sen gick de fram och skakade hand med mig och Apollon. Tvillingarna var verkligen lika och jag undrade om jag någonsin skulle kunna se skillnad på dem. Sen märkte jag att Fred hade ett litet födelsemärke på halsen och att George hade lite rundare huvud än Fred. Jag märkte också att de var väldigt lika en som redan satt i kupén. Jag tittade förvånat mellan tvillingarna och Ginny. Ginny såg det och skrattade.

”De är mina storebröder” förklarade hon.

”Aha” sade jag. ”Ni är väldigt lika”. Ginny log. Fred och George hade börjat en ivrig diskussion med Apollon och jag anade att de skulle bli väldigt bra vänner. Harry såg ut som han funderade på något.

”Men varför kom ni inrusande så där förut? ” frågade han tvillingarna. Fred och George började genast skratta. Vi andra såg oförstående ut. När tvillingarna såg våra miner började de skratta ännu mer.

”Kan ni förklara vad som är så roligt?” frågade jag. De slutade skratta tillräckligt mycket för att kunna förklara.

”Vi kastade in en fyrverkeripjäs i Malfoys kupé” sade George och båda började skratta igen.

”Ni skulle ha sett deras miner” flämtade Fred fram mellan skrattattackerna. Nu började Harry, Ginny och Neville också skratta. Apollon såg ut som ett levande frågetecken och jag gissade på att jag såg likadan ut. Harry skulle precis börja förklara när kupédörren öppnades igen. Det skulle knappast få plats några flera i kupén eftersom vi redan var sju stycken där inne. In kom en till rödhårig kille och efter honom en tjej med yvigt brunt hår. Killen stannade när han såg att det var fullt och tjejen gick rakt på honom.

”Varför stannade du, Ron?” frågade hon killen som tydligen hette Ron.

”Det är fullt” sade Ron förvånat. Tjejen tittade fram bakom killen och såg väldigt förvånad ut hon också. Då reste sig Fred och George upp.

”Ta det lugnt, lillebror, vi ska gå nu” sade Fred.

”Vi skulle inte drömma om att störa er prefekter” sade George och flinade. De vände sig mot mig och Apollon. ”Apollon och Artemis det var trevligt att träffa er och hoppas att ni hamnar i Gryffindor” sade tvillingarna. De vände sig mot Ron och tjejen (som jag fortfarande inte visste vad hon hette) och bugade överdrivet. Sen var de borta. Jag kunde höra deras skratt eka bort i korridoren. Ron öron hade blivigt alldeles röda.

”Bry dig inte om dem” sade tjejen och la en hand på hans arm. Ron muttrade något obegripligt och slängde sig ner i sätet bredvid Harry. Tjejen satt sig ner lite lugnare bredvid Ron. Då märkte de att jag och Apollon var där.

”Vilka är ni?” frågade Ron. Tjejen som satt bredvid honom satte en armbåge i magen på honom och blängde surt på honom. ”Vad?!” utbrast Ron.

”Ni får ursäkta Ron, han är lite okänslig bara” sade tjejen och blängde på honom igen. ”Hej, jag heter Hermione Granger” hon log mot mig och Apollon.
”Vad heter ni?”

”Jag heter Artemis Fox” sade jag och log.

”Och jag heter Apollon Fox” sade Apollon och flinade. ”Vi ska börja här i år. Jag i sjunde året och hon i femte året”.

”Okej” sade Hermione. ”Det här är Ron Weasley”. Hon pekade på killen bredvid sig. Jag vände mig mot Ginny. ”Är han också din bror?” sade jag och pekade på Ron.

”Japp” sade Ginny.

”Hur många är ni egentligen?”

”Sju stycken” Ginny flinade. När hon gjorde det var hon väldigt lik tvillingarna.

”Sju?!”

”Ginny är yngst och ska börja fjärde året. Jag är näst yngst och ska börja femte året”. Sade Ron. ”Fred och George ska börja sjunde året. Sen är det Percy, Charlie och Bill och alla de har slutat på Hogwarts redan”.

”Oj!” sade Apollon. ”Stor familj”. De andra skrattade åt honom.

”Men vad var det ni skrattade åt när vi kom in?” frågade Ron och tittade på Harry, Ginny och Neville började skratta igen.

”Fred och George hade kastat in en fyrverkeripjäs i Malfoys kupé” sade Harry och flinade. Hermione och Ron började också skratta.

”Vem är Malfoy?” undrade jag. Alla började prata i munnen på varandra.

”Han är en tönt!”

”En bortskämd snobb!”

”En korkad idiot!”

”Han är en liten snorunge!”

”En mugglarhatare!”

”Han kan ta och stoppa upp sitt fula fejs någonstans där solen inte lyser!” det sista skrek Ginny.

”Okej?” sade jag. ”Det förklarar ju mycket”.

”Draco Malfoy går i Slytherin och han är lika gammal som oss” sade Hermione och pekade på sig själv, Ron, Harry och Neville. ”Och han tror att är bättre än alla andra för att han är renblodig”

”Men han är ju det” sade en röst överlägset. Ingen hade märkt att kupédörren hade öppnas igen. I dörren stod en flicka med svart hår som gick till axlarna och uppåtnäsa.

”Hej Pansy” sade Hermione kyligt. ”Du ser lite bränd ut”. Hon flinade elakt och vi andra började skratta.

”Håll käften, smutsskalle” fräste Pansy. Ron ställde sig upp och knöt nävarna. Hans öron började bli röda.

”Du kallar henne inte så” sade han argt.

”Och vad ska du göra åt det, blodsförrädare”. Då ställde jag mig upp och gick fram och ställde mig framför Pansy.

”Du säger inte så till mina kompisar” väste jag.

”Och vi vill inte att du förgiftar luften i vår kupé med din hemska parfym, tvålhjärna, så du kan gå nu”. Pansy såg chockad ut och sedan ändrades hennes ansiktsyttryck och hon såg väldigt arg ut. Hon försökte säga något, men hon fick inte fram några ord. Hennes ögon sköt blixtar.

”Du… du… din ... din lilla...” spottade hon fram.

”Kom nu, vi går Pansy” sade hennes kompis och tog tag i hennes arm och drog ut henne ur kupén. Jag gick och satte mig igen. Alla andra stirrade chockat på mig. Apollon var den första som sa något.

”Wow, bra gjort syrran” sade han och log.

”Ja, verkligen” sa Ginny och flinade.

”Men vad menar du med tvålhjärna?” frågade Ron. Jag skrattade.

”Hon var ju renblodig, eller hur?” sade jag, de andra nickade. ”Hennes blod var rent och hur kan det har blivigt rent då? Svar tvål. Och eftersom hon kallar oss smutskallar så blir det ju tvålhjärna”

”Smart” sade Harry och skrattade. De andra skrattade också.

”Men du sa ’oss’” sade Hermione och såg på mig. ”Betyder det att ni också är mugglarfödda?”

”Ja” sade jag.

”Okej”. Alla log mot mig. Resten av resa förflöt någorlunda händelselöst. Ron och Hermione var tvungna att patrullera korridoren några gånger och de andra berättade massor utav saker om Hogwarts, om elevhemmen och om lärarna o.s.v. Och jag kände att livet på Hogwarts skulle bli väldigt bra.

---

I nästa kapitel kommer ni få följa en annan persons perspektiv, och hädanefter kommer det variera lite mellan Artemis och denna andra mystiska person I nästa kapitel kommer det även en beskrivning av hur Artemis ser ut, ifall det var någon som undrade

Asså jag älskar tvillingarna! Och jag gillar det faktum att Artemis verkar ha rejält med skinn på näsan!! Wohoo!! Ska bli spännande att läsa om hur hon ser ut! Jättebra kapitel

Suuuuperbra!!!

Helt fantabeliskt!

Jättebra!!