Elevhemskval [SV]

Hihi, nej då!

Måste ändå logga ut nu. (Är på datorn fast jag inte får...)

Nu kommer lite mer!

När Dumbledore svamlat klart och jag suttit i tankar ett tag till trollades maten fram på tallrikarna. Bredvid mig satt en kille som skrek:
"Wow!" Han var antagligen från mugglarfamilj, och han blev lika förvånad när de fylldes på, och aldrig tog slut. Jag stirrade på honom. Under min uppväxt hade jag lärt mig att mugglare och mugglarfödda inte var bra, och jag tyckte minst sagt att han var fånig.
Jag började äta lite lugnt, och upptäckte snabbt att maten faktiskt var jättegod. Jag intalade mig själv att Hogwartstiden skulle bli super ändå, men hur skulle jag göra i familjen? Det var frågan. Jag fick acceptera var jag hamnade, sorteringshatten brukade ju ha rätt, men om man tänkte på konsekvenserna?
Jag åt rikligt av maten, och fick snabbt för mig att det skulle bli bra ändå. Det skulle det ju, det hade jag bestämt.
Snart byttes huvudrätterna ut mot efterrätter. De var om möjligt ännu godare än den "riktiga" maten. Snart var även det slut, och alla förstaårselever blev ombedda att följa efter sina prefekter till sovsalarna.
Jag anlände med en suck till min nya sovsal. Min koffert hade hamnat bredvid en säng som därför definierades som min.
I sängarna bredvid mig fanns personer jag redan hälsat lite på och funnit som Laura Mc. Helm, Kimberly Tan och Kaede Stone. En säng stod tom, en flicka hade blivit kvar nere i sällskapsrummet som faktiskt verkade trevligt. Jag bestämde mig för att titta vem det var lite senare, när jag ställt upp lite saker bredvid sängen, skjutit in kofferten under den och andra saker.
När jag var klar ställde jag mig upp och borstade håret. Det var nödvändigt då det börjat anlända tovor i det annars välkammade håret.
Jag gick ner för trapporna från flickornas sovsalar och såg en blond kalufs sticka upp ovanför kanten på fåtöljen. Jag tänkte en flyktig tanke om hur mycket som skulle synas av mig om jag satte mig i en av de där gigantiska fåtöljerna. Antagligen ingenting.
När jag tänkt klart såg jag likheten mellan den där flickan och en viss annan person. Hade jag hört på så dåligt under sorteringen? Var det möjligt? Jo, tydligen.
När jag rundade kanten på en närliggande soffa såg jag vem det var. Det var flickan Gregbon. Jag vände på klacken och klev med snabba steg tillbaka upp i sovsalen. Nu var det sent, nu skulle man sova, bestämde jag snabbt och tog min tandborste. Jag klev in i ett badrum och borstade slarvigt tänderna. Sedan bytte jag kläder till mer passande kläder att sova i, inte nattlinnet med familjeemblemet på, det hade jag inte mage till att göra i den här situationen. Inte i någon situationen i resten av mitt liv, förresten. Jo, kanske. Om någon någonsin kunde förlåta mig för, ja vad hade jag gjort egentligen?
Jag lade mig på madrassen och drog för förhänget. Hårt och snabbt då jag hörde tassande steg, och någon som öppnade dörren till sovsalen. Gregbon hade följt efter mig upp. Hon skulle väl rota bland mina saker, tänkte jag surt, och efter fler tankar om alla saker som förstört mitt liv den dagen, somnade jag med en sur min.
När jag vaknade fick jag en konstig känsla i hela kroppen. En del av mig ville ropa: UPP och hoppa, första dagen på HOGWARTS! Kolla schemat genast. Skynda dig och ät frukost. Hopp hopp.
En annan del sade: Det är ingen mening att gå upp. Gregbon och bröderna väntar, du är dålig. Du är FEL.
Jag låg och velade en lång stund, och till sist vann den glada parten. Även om det var helt meningslöst att träffa Gregbon. Hon hade inte svikit sin familj för tid och evighet. När jag satte mig upp såg jag en lapp på nattduksbordet. Den var instucken i Fantastiska vidunder och var man hittar de. Jag var säker på att det inte var mitt bokmärke, och rev ut det ur boken. Nerklottrat på den med prydlig handstil stod det: Synd om dig.
Ett hjärta var ritat bredvid, som för att visa att det inte var något elakt skämt från avsändarens sida. Jag hade inte sagt någonting till några av de andra i min sovsal. Kaede hade ju en chans att veta, hon hade i alla fall en magikerförälder. Laura och Kimberly var mugglarfödda, och hur i all världens namn hade de fått reda på något om släkten Melcov i så fall? Jag antog att Kaede inte heller skulle förstå. I alla fall inte förstå så pass mycket att hon försökte trösta mig. Det måste vara från någon i sovsalen, det förstod jag nog. Bara en möjlig person fanns kvar. Men det var ju absolut inte möjligt det heller. Hon kunde väl inte tycka så? Var det helt omöjligt att jag skulle kunna göra samma sak? Nej. Det kanske jag skulle förmå mig till. Men att hon skulle göra det. Kanske. Hon hade säkert känt samma nervositet inför sorteringen. Samma hemska, gnagande känsla. Jag ställde mig upp och log. Alla flickorna låg kvar i sina sängar. Utom jag. Varför var jag alltid annorlunda? Jag började i alla fall borsta mitt hår riktigt ordentligt, och när Gregbon vaknade nickade jag åt henne. Hon log tillbaka. Men när den stunden av förståelse var över, vände vi bort blickarna från varandra precis som vanligt. Jag satte på mig klädnaden och kände precis samma ovilja att träffa Gregbon som vanligt. Jag lämnade sovsalen och ställde mig för att kika på schemat. Jo, jag hade god tid på mig att äta frukost. Första lektionen började klockan åtta. Den var bara sju. Därför gick jag ner för alla trappor ungefär som jag trodde att prefekten Hills gick igår. Jag kom fram till stora salen till sist i alla fall, och satte mig långt från mina bröder. Jag fick ju inte sitta vid samma bord som någon av de, så just därför satte jag mig så att de inte kunde ge mig onda blickar på något vis. Kaede kom efter en stund och satte sig bredvid mig.
"Maten här är god, eller hur Min... Melanie?" frågade hon, och jag hörde att hon inte ville säga Mini.
"Det går fint med Mini, Kaede, men ja, det är väldigt gott", svarade jag. Vi började ett samtal om första lektionen, det skulle tydligen vara trolldryckskonst, som verkade väldigt roligt enligt Kaede. Jag nickade mest och höll med, spanade efter Gregbon som inte riktigt tycktes ha kommit ner än och åt rostade mackor med marmelad på.

♥ Skriv snart mera!
Nej... NU!

*Bevakar!!!* SKitbra, älskar det! ♥

Meer, nuu! XD

Självklart. Nu kommer mer här.

När Gregbon kom ned såg jag det där uttrycket i hennes ögon precis som jag sett uppe i sovsalen. Jag visste inte om hon kände samma sak, men jag fick återigen känslan av förståelse mellan oss. Det var som ett uppspänt nät, det kunde spricka när som helst. Jag vände bort blicken innan det hände.
Jag ville inte känna besvikelsen när det sprack. Jag tog en titt på klockan. Oj, jag hade visst suttit längre vid frukostbordet än väntat. Klockan var redan tio i åtta. Jag petade på Kaede och vi försökte hitta ner till fängelsehålorna. Det var inte särskilt lätt. Vi kom en minut försent, och professorn, som presenterade sig som prof. Snape, blev surare än nödvändigt.
"Det är ingen mening att bortförklara sig, miss Melcov", snattrade hans röst.
"Men, professorn, vi hittade inte..." började Kaede men blev avbruten.
"Då skulle ni ha börjat leta tidigare." Jag och Kaede tittade på varandra. "Två poängs avdrag var för Gryffindors räkning."
Jag tittade ner i golvet. Visst hade jag hört att Snape var ganska sträng. Han visade oss till två bänkar, och jag hade av någon otrolig anledning tagit med mig min kittel.
"Idag ska vi göra en enkel rengörngsbrygd", började professorn när två Slytherinelever klev in genom dörren.
"Ursäkta att vi är sena, professorn", sade den längre av flickorna med oskuldsfull röst, typisk smörare.
"Sätt er", nickade Snape. Jag surnade till. Hur kunde han? Varför var det fel på Gryffindorelever.
"Favorisering", viskade Kaede i mitt öra. Jag nickade.
"Nå, var var vi", fortsatte Snape. Han babblade på en lång stund, men sade egentligen bara att vi skulle titta på sidan 14 i boken och följa receptet. För Kaede gick det bra, hon klarade det galant. Jag däremot fick stora problem, geggan klibbade snarare fast och smutsade ner än rengjorde kitteln jag blivit tillsagt att rengöra. Jag fick ytterligare ett poängs avdrag för min okunnighet. Slytherinflickan fick däremot pluspoäng för sitt misslyckande. Det bubblade inom mig av ilska. Kaede fick bara ett "medelmåttigt" betyg på sin dryck som gjort kitteln skinande ren. Gregbon hade tydligen kommit i tid till lektionen, och lyckats lika dåligt som jag med sin rengöringsgegga.
Vi lämnade båda lektionen med en känsla av oduglighet. Jag gick med Kaede och Gregbon gick med någon annan människa hon börjat lära känna. Hon hade samma uttryck i ansiktet som jag kände på mig att jag hade. Uppgivet, odugligt. Hon hade i alla fall inte en familj som antagligen inte ville ha henne. Men hon hade å andra sidan inte samma öppenhet som jag och min familj hade. Hon hade hemligheter som hade stannat i hennes släkte i åratal. Många visste att de hade rätt hemska händelser bakom sig, men ingen, absolut ingen, visste vad. Det måste kännas hemskt att veta vad man har för blod i kroppen och inte kunna få tröst från någon. Jag gick upp ur fängelsehålorna och mycket av den jobbiga känslan släppte.
Jag visste vad jag skulle göra för att vi båda skulle må lite bättre.
Jag visste att hat aldrig hjälpte.
Jag kände mig som en Gryffindorelev, och skämdes inte över det.
Var det modigt? Var det dumt? Eller var det bra? Egentligen hade jag inte kommit på någon vidare snilleblixt.
Allt jag gjorde när jag kom upp till sällskapsrummet var att klottra ett ord på lappen jag fått av Gregbon kvällen innan och lägga den på hennes nattduksbord.
Ett ord. Ett ord som fick mig att känna att jag dög. Att jag var en bra människa. Alla visste nog vad det var för ord. Fyra bokstäver.
T.
A.
C.
K.
Bara det, och det fick fåniga mig att känna mig som en hjälte. Nästa lektion var tydligen förvandlingskonst. Det hade alla sagt var ett svårt ämne. Den började om fem minuter. Jag hade ingen aning om var det låg, så jag frågade flickprefekten som hjälpt oss att hitta till sovsalarna kvällen innan hur man hittade dit.
"Åh, det är i korridoren på andra våningen", svarade hon hjälpsamt. Jag nickade blygt till tack och smet ut genom dörren. Att jag vågat! Men det var väl inget egentligen.
Jag kom aningens tidigt till förvandlingskonsten ändå. Det verkade vara ett roligt ämne. Professor Mc. Gonagall verkade rätt sträng men ändå på något vis väldigt bra. Jag satte mig på en tom plats. Mitt svarta hår dolde mina ögon, som för tillfället var fyllda av glädje. Jag började inse varför min familj inte gillade Gryffindor.
De var helt enkelt rädda. Rädda att en massa människor därifrån skulle resa sig mot de. Min familj älskade jag ändå förstås. Men frågan var om de älskade mig. Det var ju deras förfäder som bestämt det där, de hade bara följt trenden.
"Miss Melcov, koncentrera dig", sade Mc. Gonagall och väckte mig ur mina funderingar. Jag tittade upp. Professorn började förklara om ämnet.
"Idag ska vi börja på enkel nivå. Vi ska förvandla tändstickorna på era bänkar till nålar", sade hon och visade hur man gjorde. Jag nickade, det såg inte så svårt ut. Men när jag själv försökte, några minuter senare, visade det sig omöjligt. När lektionen var slut hade tändstickan fått en glansig färg, men spetsig var den inte minsann.
"Det är inte meningen att ni ska klara det här idag, utan om ni visar mig att ni kan nästa vecka så är ni mycket duktiga." Jag andades ut. Jag hade känt mig otroligt värdelös ett tag. Jag sällskapade med Kaede igen. Hon hade tydligen suttit bredvid Gregbon.
"Ja, Saphire har funnit sitt ämne, hon lyckades få en nål av den där stickan." Kaede malde på. Jag funderade över namnet hon använt. Saphire? Var det så hon hette?
"Mini? Hallå? Lyssnar du på vad jag säger?" Kaede vinkade framför mitt ansikte.
"Åh, nej inte riktigt, jag tänkte på annat", förklarade jag och smet i väg från Kaede. Vad var det dags för nu då?


Tydligen var det rast. Och vad skulle man göra då?
Kanske skriva på den två fots långa uppsatsen en viss professor gett oss i läxa. Varför i hela världen hade han inte gett den där smörande idioten poängavdrag för att hon kom minst tio minuter försent?
Jag kämpade ett tag med uppsatsen, och lyckades skrapa ihop det som krävdes. Även om någonting skulle upprepas lite, så kanske den ändå skulle få ett acceptabelt. Kanske.
Jag ställde mig upp och gick för att leta reda på någon som kunde sällskapa mig lite. Kaede lyckades jag inte hitta. Gregbon och jag gick förbi varandra gång på gång i korridoren. Men henne kunde man ju inte vara med. Till slut hittade jag Emmeline.
"Hej du", hälsade hon nedstämt.
"Hej själv", svarade jag och försökte i alla fall låta gladare än hon gjorde. "Vad är det med dig?"
"Åh, inget."

Jätte bra!

Bra, bra, bra! Som vanligt då... Och nu har du fem läsare (tror jag...)

jättebra