Låt floden komma [SV] [PG]

Åh! Jäättebra!

Taaack

var så god

Jag tackade Siriusly, men tack du med... hehe

kan du skriva mer?

Imorgon!

jaaaaa

Kapitel 2 - oroligheten

Harry tar små, små steg ner från marmortrapporna till elevhemmets uppehållsrum. Tröttheten ligger kvar i kroppen, den där envisa tröttheten som inte försvinner på en gång; han gäspar och gnuggar sina sömniga ögon. Han hoppar ner de sista trappstegen, låter fötterna landa på den mjuka marken med röda mattor, matchandes till fåtöljerna i samma nyans, där elever från alla årskurser sitter. För några sekunder låter han blicken glida runt rummet för att finna pojken med det bekanta eldfärgade håret och flickan med de bruna, halvlånga lockarna. Han finner dem ståendes vid porträtthålet, pratandes; Hermione har armarna i kors, men hon pratar livligt på i konversationen som hon och Ron, som nickar till då och då, har. Harry närmar sig sina vänner och när de får syn på honom vänder de sig mot honom, med stora leenden som skiner likt sommarens första solstrålar.
“Harry!”
Hermiones röst kvittrar glatt när hon får syn på pojken med det svarta, spretiga håret. Detta får hans hjärta att slå flera volter och han försöker ge henne ett vanligt leende, som egentligen är dolt med massor av känsloladdade hemligheter. Hennes ögon glimtar av glädje, hennes leende är varmt och inbjudande och kinderna är lika rosenröda som vanligt. Harry finner inga ord för att beskriva känslan han får när han ser henne, känslan som kommer krypandes när hon låter fingrarna röra hans hud för ett par sekunder.
“God morgon, Hermione,” säger han till henne för att sedan vända sig mot Ron, samtidigt som han försöker att skaka av tankarna han nyss hade om sin bästa tjejvän. “Sovit gott, Ron?”
“Ja. Precis som du gjorde?”, börjar Ron, medans ett lekfullt leende sprider sig i hans ansikte. “Du mumlade i sömnen…”
Detta får Harrys hjärta att för en sekund stanna. Blodet under hans ådror rusar upp mot kinderna, samtidigt som en underlig, isande känsla bosätter sig i magen. Han kollar oroligt på sin vän och öppnar munnen för att låta orden bilda en fråga, men ingenting slinker ut. Ron skrattar till, antagligen på grund av Harrys min, för i nästa sekund slår han sin vän i ryggen.
“Jag skojade bara, kompis!”

De sätter fart mot Stora salen för att äta frukost. Harry går i mitten, med Hermione på sin högra sida och Ron vid sin vänstra. Ron pratar på om gårdagens jobbiga lektioner som Harry lyssnar halvhjärtat på; det han fokuserar mest på är flickan bredvid sig. Han känner den söta lukten från henne sprida sig till honom, hör henne nynna på en låt vars namn han inte vet, samtidigt som hennes blick är fokuserad på den fräkniga pojken. Han låter sin blick släppas från henne och hans ögon möter slottets vackra tavlor, tavlor vars objekten inuti rör sig, pratar, sjunger.
“Harry! Harr-”, Hermione drar honom i armen för att få med honom mot ett annat håll. Till sin förvåning har han fortsatt att ta sina steg fram istället för att svänga till höger och Hermione kollar nu på med honom med en orolig blick, samma blick som hon har gett honom tusen gånger förut. Ron har redan gått in till den Stora salen för att sätta sig bredvid några andra vänner, antagligen Dean och Seamus. En tanke lägger sig i Harrys huvud; tanken att han och Hermione är ensamma får honom att känna sig varm, och för några sekunder, lycklig.
“Harry, mår du bra? Jag menar… du pratar knappt, du verkar helt borta i tankar…”
Det är alltid typiskt Hermione att oroa sig över saker som egentligen inte är någonting att oroa sig för, men detta stoppar inte att få Harry att känna sig speciell - omtyckt, älskad. Han ger sin vän ett leende, innan han lugnt skakar på huvudet.
“Det är okej, Hermione,” säger han mjukt. “Jag är bara trött.”
“Säkert?”
“Säkert.”

De går in till salen och möts av fyra identiska, långa, bruna träbord. Vid varje bord sitter elever från ett viss elevhem; Hufflepuff, Gryffindor, Ravenclaw och Slytherin. När Harry och Hermione passerar det sistnämnda elevhemmet, hör de ord fara efter dem, ord som skadar på ytan men inte når ända in. Harry knyter sina nävar, får dem först att bli bleka men sedan förvandlas i en röd nyans. Detta är någonting Hermione märker och hon lägger en stöttande han på hans axel, samtidigt som hon viskar i hans öra.
“Bry dig inte om dem.”
Hon kastar en sista blick på Malfoy och hans vänner, innan hon skjuter Harry in vid hörnet av deras elevhem och sätter sig ner bredvid Ron och de resterande Gryffindoreleverna.

Jätte bra kap

Tack!