Vänner för livet... eller? [SV]

Jätte bra idé! Jag kan inte säga vad jag redan har skrivit i kapitlet för jag vill inte avslöja vad som händer i resten av kap 2, men jag kan säga att de fortfarande är på Mungus, men när de kommer hem kanske det kan komma Tack!

Jaaaa! Det kommer mer!

Klart, kanske senare ikväll, skriver just nu på kap 3 men del 2 kap 2 kommer ju då snart

Jaaa! Vad bra! Älskar denna fanficionen, du har en stamläsare

Tack! *bugar djupt*

Jaa! Det kommer mer!

Ja, eller hur? Hon äger på att skriva!

Jag rodnar!

Här kommer del 2 på kapitel 2 bara för att ni är så bäst och snälla!

Titel: Attackerna
Språk: Svenska men lit engelska
Antalkapitelhittills: 3
Färdig skriven: Knappast
Ratning: PG

”Ah” Jag skrek och skrek. Ännu en gång stacks tusen knivar genom min kropp, och åter igen brann hela jag. Så slutade det igen. Jag hörde upprörda röster. De pratade högt och jag kände igen de fästa, men jag hörde bara små bitar av vad de sa.
”Flytta… fönster tomt rum... men för livet” Sa rösten som lät som Kingsley Shackerbolt, trolldomsminister. Vad de andra sa hörde hon inte för de började prata tystare, och jag kände hur sängen jag låg i började röra sig. När jag åter igen vaknade kände jag åter igen en hand trycka mot min, men den här gången är det varken Harry eller Katie, det var mamma.
”Ginerva gumman, hur mår du?” Hennes röst var lika orolig som den alltid varit när någon av hennes barn var skadade.
”Jag vet inte.” Jag kände efter, men jag kunde röra allt och det kändes som om jag inte hade feber, men mitt hjärta, det kändes som om någon hade huggit det mitt itu. Jag satte mina hände på det, för att känna att det fortsatte dunka där inne. Naturligt vis såg mamma det och öppnade munnen för att kommentera det.
”Det känns som om mitt hjärta har blivit hugget mitt i tu.” Mamma nickade och sa:
”Det är för att du har fåt två Crucius förbannelser på dig direkt efter varandra. Jag tittade mig omkring i rummet, och såg att det inte fanns några fönster. Jag skulle just kommentera det när mamma sa:
”Det är inget fönster här för att du blev attackerad genom ett fönster senast.” Jag spärrade upp ögonen.
”Det var Katie!” Nu var det hennes tur att spärra upp ögonen.
”Menar du din bästis?” Jag nickade trött. ”Men de vet vem som är vampyren som försökte bita dig, så de skulle aldrig släppa in henne!” Hennes röst var fast, men ja hörde att den var osäker.
”Men de släppte tydligen in henne, eller hur?” Jag orkade inte bråka, men när hon inte trodde på mig blev jag sur. ”Hon kanske använde någon trolldryck?” Jag lugnade ner mig lite när jag såg mammas ansikte. Det visade att hon trodde mig.
”Jag ska berätta det för Harry. Han och tio andra Aurorer är ute och jagar vampyren. Ta det lugnt när jag är borta! George och Angelina vill nog också hälsa på dig, de sitter där ute. Bill, Fleur och Victorie kommer i kväll, Hermione och Ron är på arbete, Ron jagar vampyren, Charlie kommer också i kväll, det var tydligen svårt att få en flyttnyckel snabbt, Percy kan inte ta ledigt, men kommer i morgon, för då är det lördag och Arthur kommer imorgon.” Med de orden gick hon iväg. Jag suckade. Men precis när mamma stängt dörren kom George in med Angelina i handen. När de såg mig gick de snabbare och satte sig på varsin sida om mig. Det här skulle ta lång tid.
”Ginny, hur är det med dig? Vill du ha något?” Georges röst var orolig, men Angelina såg mer lugn ut.
”Det är bra!” Jag var så trött på att säga att det var bra att jag nästan skrek ut orden.
”Ta det lugnt lillsyrran. Jag bara frågade!” George såg nästan rädd ut.
”Förlåt, jag är bara trött på att säga det.” Jag log försiktigt mot honom. Då öppnade Angelina munnen.
”Jag vet hur det känns att få en Crucius förbannelse på sig, flera gånger i rad” Hennes ögon tårades. ”Jag fick tre på mig efter varandra i slaget om Hogwarts, ni vet.” Det var tydligen en nyhet för George också, för han såg helt chockad ut, hans haka var nästan nere i marken. För att inte börja skratta åt honom kollade jag mig runt i rummet. Det var helt vitt och jag var den ända passienten. Där det skulle vara fönster var det bara konst gjort ljus. Plötsligt hördes ett högt pang. Jag tittade åt det hållet det kommit ifrån. Där stod Katie igen, men nu sa hon inte Crucio, istället gjorde hon en huggande gest med trollspöet. Smärtan var obeskrivlig. Det kändes som om jag hade fått ett stort hål i själen. Någonstans skrek någon ”Lamslå” Jag kunde inte höra vem det var, men det hördes ett pang som om någon transfererade sig. Jag föll och föll, ner i ett svart hål. Det kändes skönt. Smärtan försvann. Jag såg Harry han försökte säga någonting, men jag bara föll och föll. Snart låg jag på botten. All smärta var borta. Jag låg där och log.

ÅÅÅ herregud! VAD HÄNDER SEN???

Det du! Jag är klar med kapitel 3, men det blev kanske också lite för långt. Det kanske kommer upp senare ikväll, vem vet?