The King's Help, privat

Tristan följde flickan med blicken då hon gick, men rörde inte på sig. Han väntade intill dörren med öronen på helspään. Hingsten frustade utanför och lätta fötter sprang på gatorna, han kunde även höra möss någonstans under trägolvet, men inget som skulle ha gjort honom oroad.
Tio minuter stod han orörlig, enda tills dörren slutligen slogs upp och Noris far steg in. Hans ögon vidgades då han fick syn på främlingen och hans mun öppnades, men inget ljud kom ut.
"Jag har kommit för att hämta er dotter", sade Tristan tonlöst.

Nori tittade upp när hennes far kommit in i huset.
"Far" sade hon och reste sig upp.
Hennes far gick fram till henne och tog hennes händer i sina.
"Du mår bra va?" frågade han Nori.
"Ja.." mumlade hon och tittade bort.

Tristan följde ordväxlingen ljudlöst, men hans tid började rinna ut. Om inte kungen var på gott humör skulle han redan straffa Tristan för dröjsmålet.
"Vi måste gå, nu", sade han lågt, men bestämt och tog ett steg närmare paret.

Nori's far omfamnade henne.
"Ta hand om dig" sade han snabbt och släppte henne.
Nori vände sig mot främlingen.
Hon visste inte vad hon skulle säga, så hon förblev tyst.

Tristan lät blicken vila på fadern i en sekund, innan han vände om och lämnade huset. Då en insvuren, som numera var död, hade hämtat honom hade hans far suffat iväg sin son och undrat när han skulle få pengarna. Ingen faderlig kärlek där.
Hingsten väntade utanför. Utan att ge Nori en chans att protestera lyfte han upp henne framför sadeln som om hon inte vägt mer än en katt. Tristan hoppade upp i sadeln bakom henne och styrde hästen tillbaka mot slottet.

Nori tittade bakåt mot huset som snart inte var synligt.
Hon riktade fram blicken och blundade ett tag.
Hon var hungrig, hon hade inte ätit på två dagar. Hon hade dock ätit några få blåbär som växte lite varsom helst i skogarna. Men inte blev hon mätt av det.
Hon andades långsamt, förökte hålla sig lugn.
Hon öppnade ögonen då och då för att se hur långt det var kvar.

Människorna de passerade sänkte antingen skrämt blicken eller såg med sorgsna ögon på Nori. De visste vem Tristan var, och kunde bara gissa vad som skulle hända med den nätta flickan som satt framför honom.
Då de kom till en större väg satte Tristan hingsten i kort gallop, och stannade inte förrän de red in på borggården. Vakterna hade låtit dem passera utan frågor, de visste bättre än att stoppa en av kungens invigda.

Nori tittade nyfiket omkring sig.
Allt var så nytt i hennes ögon.
Hon kom och tänka på sin far då och då. Nori försökte tänka positivt.
Men allt hon kommer på är endast negativt.
Hon ville inte vara där. Hon ville hem, till sin far.

Tristan kulle se alla de här känslorna i flickans ögon, hennes under, sorg och nyfikenhet. Han kände sig ledsen för henne på grund av dem.
"Följ mig", var det enda han sade. En stallpojke tog hingsten, och Tristan började gå uppför trapporna till slottet utan att se sig om. Flickan skulle följa efter honom.
Tristan ledde Nori till audienskammaren, där kungen väntade på dem. Kungen var en man på kanske 50 år; hans svarta hår hade börjat gråna vid tinningarna, men han var lika imponerande som i sin ungdom fysiskt.
"Vad tog dig så länge? Sade jag inte att rida raka vägen? Tjugo slag hos Kittlaren borde räcka. Nu." Tristan nickade och kastade en sista blick på flickan innan han lämnade dem och gav sig av för att leta efter tortyrmästaren och hans ilskna piska.

Nori stirrade ned i golvet
"välkommen, Nori" sade kungen.
Hon var fortfarande tyst.
"Upp med blicken, var inte oartig nu" kungen talade tydligare och en aning högre. Långsamt tittade Nori upp.
"Här bestämmer jag, vad jag än säger åt er att göra så gör du det. Uppfattat?" kungen log stelt. Nori gav honom en kort nick.
"Och här accepteras inte misstag" han granskade henne, troligtvis för att se om hon förstått det.