All the power it required. [SV, Vargbröder FF.]

AWSOME! Jag älskar de! Tolkningen är super!

De gör inget med korta kapitel. Hellre korta och ofta än långa och sällan! Orkar läsa mer om de är korta!

This omg this ♥

Ojj, jag har fått bra kommentarer när jag skrev på min förra medlem, men ni får mig att vilja hoppa upp och ner av lycka, tack! ♥

Superbra! Synd bara att det var så länge sedan jag läste Vargbröder.

omfg. varför hittar jag inte den här förens nu?!
NEVER att jag har sett en vb ff, men jag har letat!
GIVE ME MOOOOOOORE D

Kapitel 2.
Torak sprang så snabbt att det kändes som om hans lungor skulle sprängas. Halsen sved och han andades tungt. Ulv hade sprungit i förväg, men Mörkpäls, som skulle få valpar för andra gången höll sig flåsande vid hans sida.
Ulvs sorgsamma ylande ekade i den ovanligt tysta Storskogen och när Torak äntligen kom fram till lyan syntes Renn inte till, den enda utom honom själv och Mörkpäls var Ulv, med djup sorg och skam i sina bärnstensgula ögon. Torak satte sig på knä framför sin flockbror och lät Ulv berätta allt för honom.
När Ulv hade kommit fram till lyan hade stanken av det okända varit alltför stark för att han skulle kunna gå närmare, men så fort den hade avtagit hade han sökt igenom hela lyan och tillochmed träden runt omkring, utan att finna så mycket som ett spår från Renn.
Torak märkte att hans flockbror var skamsen på grund av sitt ”misslyckande” så Torak kliade honom bakom örat för att säga att det inte var hans fel. Torak kände sig tom inombords. Han visste inte riktigt vad han skulle göra, men snart gick det upp för honom. Han måste finna Renn. Hon var hans allt.

Torak petade rastlöst med en pinne i glöden som blivit kvar av den sedan länge utbrunna elden. Vargarna låg på andra sidan med trötta ögon. Gnejs sov sedan länge. Egentligen skulle Torak också vilja sova, men plågsamma tankar hade spökat för honom ända sedan den hemska förmiddagen.
Han suckade och kastade iväg den förkolnade pinnen. Mörkpäls reste sig upp och kurade sedan ihop sig bredvid honom. Han lade fingrarna i hennes varma vargpäls och lutade sedan huvudet mot knäna.
Torak måste ha somnat medan han satt, för när han vaknade upp i gryningen värkte hans rygg av den obekväma ställningen. Han och Mörkpäls var de enda kvar i lägret och Torak antog att Ulv och Gnejs var ute och jagade, de hade inte fått någon mat på grund av gårdagens misslyckade jakt och var troligen utsvultna. Torak reste sig upp och sträckte på sig innan han plockade upp ett paket torkat ren kött som han slukade hungrigt.
Mörkpäls började sträcka på sig och blinkade yrvaket. Torak hälsade på henne och börjad sedan packa sin gamla, slitna ryggsäck som Fa hade gjort åt honom. Den hade hållit väldigt bra under dessa år och nu började Torak frukta att den snart skulle ha gjort sitt. Han packade med sin vattensäck som han hade fyllt dagen innan och lade ner några matpaket plus sin fars gamla kniv. Han skulle senare fylla kogret med pilar och olja in sin båge, men först skulle han vänta på att Ulv och Gnejs skulle återvända från jakten.


Lite halvdåligt, men jag ville bara få klart det.

ALLTSÅ ÅH LIKA BRA SOM BÖCKERNA MÅSTE LÄSA OM DEM HADE GLÖMT HUR MYCKET JAG FAKTISKT ÄLSKAR DET HÄR SÅ FINT SÅ BRA SÅ BÄST SÅ UNDERBART OCH NU STRUNTAR VI I PUNKT OCH ALLT MEN DU FÅR LÄSA DET ÄNDÅ ÅHHHHÅHHH GRÅTER HÄR ÄLSKAR DET OKEJ NU SKA JAG TYP SLUTA MEN DET ÄR BÄST BÄSTBÄSTBÄSTBÄÄÄÄSTBÄSTBÄST OKEJ BRA ÅÅÅÅÅÅÅH ♥

Oj...

Kommer inte på nåt att säga. Det är alldeles för bra, jag vill bara läsa nästa kapitel...

Otroligt bra! Brukar aldrig vara petig med gramatiken! (jag är nämligen väldigt dålig på det själv) så jag vet inte ens om du har några fel!
Det var i alla fall skickligt skrivet!

Men när de gäller historien.... Så kan... Nej, skit i det! Superbra!

Men vill du ha en liten rättning, så att du kan gå tillbaka och lite diskret ändra det?