Privat roll House of night

hm visst

"Mormor" stönade Daan och sprang fram till kaffebryggaren som hans mormor hade en ovana att glömma att stänga av. Danielle stack fram huvudet från vardagsrummet "vad har hon gjort nu då? Det var Kaffebryggaren igen eller hur?" frågar hon uppfodrande och precis som Daan suckar hon när hon får Daans svar genom en kort nick.
Det plingade på dörren och Daan gick för att öppna.
När han öppnade dörren stod där en främling, främlingen sträckte ut handen och mässade "Daan du har nu blivit kallad av nattens drottning, bege dig snarast till Nattens hus om du inte vill drunkna i ditt eget blod" sedan försvann han och lämnade honom i en darrande hög på tröskeln.

Jag satt på parkbänken och skådade ett rådjur som gömde sig i skogen. Jag sneglade mot trädet där han stod. Halvmånen lös på hans panna nästan. Han hade stått där hela tiden sen jag kommit hit. Han gick plötsligt fram till mig.
"Du är kallad av nattens drottning, bege dig snarast till Nattens hus om du inte vill bli tömd på blod" Sa främlingen. Jag blev rädd och chockad. Vaa?, tänkte jag.

Och det var där Danielle fann Daan: darrande på tröskeln. "Men gud! Daan! Vad har hänt! För fan svara då!" halvskrek hon skärrat.
Hon hjälpte Daan in och satte ner honom i soffan och först då såg hon den inte i fyllda månskäran.
"Du...du har något i pannan...ett sådant där vampyrmärke" Daan böjde besegrat ner huvudet men ett leende spred sig sakta från ena mungipan till den andra. Äntligen hade något spännande hänt i hans liv.

Jag såg mig omkring. Jag var ensam. Jag gick hem och döljde mitt ansikte. Jag gick in i mitt rum och fick syn på mitt ansikte. Ett stort halvmåne format... Ärr?

Danielle tänkte efter och sade sedan "men du är inte ledsen va? Jag menar...det här är ju helt...helt awsome!!" Daan flinade och gav sin syster en öm blick.
"Ja eller hur?" han skrattade och började hosta mitt i skrattet.

Jag packade.. Med en gång... Jag lade ett brev på mammas skriv bok och ringde min farfar.

"Hallå?"
"Farfar! Det är jag Destiny!"
"Destiny? Hur är det fatt?"
"Jag är märkt!"
"Gumman! Jag älskar dig oavsett!" Sa han.

När vi hade pratat färdigt. Så gav jag mig av. Lite vilse.

Daan bara hostade och hostade och Danielle kollade oroligt på honom. "jag ringer en taxi åt dig, gå och packa du" Daan gav henne en tacksam blick och gick upp för att packa.

Jag var inne i en mörk skog. Jag följde bilvägen som ledde upp till nattens hus.

"Taxin är här!" Danielles röst ljöd genom huset och nådde Daans öron som precis packat klart.
Han sprang nerför trappan medan han hostade i armvecket. Han gav sin syster en kram "ta hand om mormor och berätta vart jag tog vägen, jag kommer att besöka er så mig slipper du inte" han flinade och kysste henne på kinden varefter han gick ut genom dörren.

Det började regna.
"Men kom igen!" Sa jag... bilvägen var tom.. inga bilar körde där.