Begravning

Aw. Begravningar är jättejobbiga. En stor kram till dig.

Nu är begravningen imorgon usch. Även om det är min femte begravning så är det ändå så jobbigt. Hoppas att begravningen blir fin i alla fall, vi har beställt jättefina blommor.

Massa kramar till dig Li! Det ska nog gå bra även fast de kommer va jobbigt. Jag har vart på begravning en gång när min mormor dog, tårarna bara rann. Men jag är glad för att jag inte behövt gå på fler än.

Har fått köra ut massa begravningsblommor till kyrkorna på jobbet, trodde de skulle va jobbigt o gå in till kistan men det var det inte. Kan va för att man inte kände personen men ändå, man vill mest göra det fint för personen en sista gång.

Stackare Li jag har inte varit på någon begravning än . . . men jag förstår att det är hemskt. KRAM ♥

Åh Kramar till dig ♥

Har varit på två begravningar till mycket när släktingar i mitt liv, så jobbigt </3

Begravningar är jobbiga, tycker jag. Inte på ett irriterande vis. Mest på dess dysterhet. Jag föredrar att vara glad, heh. Kanske inte bra i längden, men det är vad jag föredrar.

Men hoppas det går bra, Li! All styrka till dig!

Du får ta med dig lite mod från Gryffindor, visdom från Ravenclaw,en positiv attityd från Hufflepuff och lite slughet från Slyherin så går det nog bra

*gillar leumas väns kommentar*

Då jag förlorat någon så gråter jag mest på dagen den personen dött, och på begravningen. Det är liksom då jag inser att personen är borta för alltid, och det är skitjobbigt.

En stor kram till dig, Li. Lycka till, eller - hur man nu skall uttrycka sig.

Usch, jag beklagar verkligen.
Min farfar gick bort förra året, och det är verkligen hemskt.



Jag förstår inte hur man kan undvika att bli ledsen när någon dör? Såklart att vi alla ska dö någon gång, men det är fortfarande hemskt att mista någon som står en nära.
Om personen i fråga dessutom dog i förtid (till exempel på grund av sjukdom eller olycka) och inte hade accepterat sin död själv så är det ju ännu hemskare.
Jag förstår din tanke, men samtidigt så gör jag det inte.

Jag håller med, att förlora min farfar nu är exempelvis jobbigt, men samtidigt är det ändå okej, för jag vet att han levt sitt liv, han har varit sjuk, och han saknar farmor som dog för ett par år sedan.

Men när jag var 10 förlorade jag en skolkamrat, hon omkom i en ridolycka, och när jag var 13 förlorade jag en skolkamrat till som omkom i ett särskilt allvarligt astmaanfall, och det är jättehemskt och jättesvårt, fortfarande, att acceptera att det hände.