Hungerspelen [PRS]

Lucy lyfter blicken till pojken på andra sidan bordet.
Tjejen, jag ska hjälpa dig vinna.
Orden hänger kvar i luften.
Lucy förmår sig inte att säga något. Hörde hon verkligen rätt? Hennes ögon borrar sig in i hans gröna ögon. Hon letar efter en glimt av skämt. En glimt av att han inte menar allvar.
Men hon hittar ingen.
"Skulle inte tro det", säger Lucy tillslut, utan att släppa Conrads blick. "Om någon av oss ska vinna, ska det bli du. Det ska jag se till."

Conrad skakar på huvudet. "Du skämtar med mig?" Conrad kastade en blick på sin handledare, "hon skämtar med mig va?" Hans handledare ryckte löst på axlarna som för att visa att han inte brydde sig. "Snälla, Lucy. Jag är redan död. Jag har ingenting att visa, jag har ingenting att kämpa för, eftersom ingen behöver mig, okej? Ingen", Conrad tar en paus, "så fort mitt namn blev uppläst förstod jag att detta var min dödsdom, men dig. Dig kan jag hjälpa att komma hem."

"Vem var det alla sa farväl till? Alla lyfte sin hand med tre fingrar utsträckta, för dig!" Lucy spänner armarna och det är nästan så hon ropar ut orden. "Det betyder 'farväl till någon man älskar'!"
Hon lutar sig fram över bordet och spänner ögonen i Conrads blick igen.
Lucy andas tungt. Hjärnan går på högvarv när hon tänker ut nya argument till att hålla Conrad vid liv.
"Och din mamma behöver dig! Mina föräldrar har varandra."

Conrad stirrar in i Lucys ögon. "Du vet ingenting om min mamma, hon klarar sig finfint utan mig", morrar han. Conrad följer Lucys exempel och lutar sig även han över bordet. "Jag vet inte varför dem lyfte sin arm för mig, okej? Jag vet inte, jag bryr mig inte, för jag kommer ändå dö! Dem sa farväl. Okej. Farväl", Conrad spände käkarna. Han reste sig upp från stolen så häftigt att den välte. Conrad kastade en sista blick på Lucy innan han gick iväg.

"Idiot!" ropar Lucy efter Conrad.
Han är en idiot som tror att han kan hålla henne vid liv. Fattar han inte hur mycket lättare det skulle vara för honom att vinna?
Han är stor och stark. Lucy är liten och svag. Hon har inte ägnat hela sitt liv åt fiske som han har. Hon har tillverkat nät och burar, flätat korgar.
"Han ska vinna, vare sig han vill det eller ej", muttrar Lucy och lassar upp en massa mat på sin talrik innan hon lämnar rummet och går tillbaka till sin kupé. Hon har ingen lust att prata med sina handledare. Hon har ingen lust att prata med någon just nu.

Conrad sätter sig ned i sängen. Lucy ska vinna. Han vet att hans mamma hade velat det. Han bara vet. Dessutom vill Conrad att hon ska vinna. Den lilla tjejen förtjänar det. Han lutar sig bakåt i sängen och lägger händerna under huvudet som stöd. Hon ska vinna. Oavsett om hon vill det, eller om hon inte vill det. Han drar av sig tröjan och studerar dem små märkena på magen som han fått efter att han fick fiskkrokar i sig som liten pojke. Ärren har alltid varit kvar, och det kommer dem troligen alltid vara, även efter hans död. Men Conrad trivs med dem, det är det enda som påminner om hans pappa. Conrads pappa dog i en båtolycka, han drunknade och sedan dess har det bara varit Conrad och hans mamma. Som tur var så lärde Conrads pappa honom att fiska, så han kunde försörja sin mamma efter sin pappas död. Conrad suckade och drog snabbt på sig tröjan igen.

Lucy tuggar sakta maten.
Snart kommer hon vara död. Tanken är skrämmande, men hon kan inte slå bort den. Snart kommer Conrad vara tillbaka i distrikt 4 och fortsätta med sitt fiske. Hon måste säga till honom att han ska hälsa Lucys föräldrar att hon älskar dem. Han kommer få ett hus i Segrarbyn, och aldrig mer behöva oroa sig över Hungerspelen.
Conrad kommer leva. Lucy kommer vara död. Och inget annat.
Lucy ställer ifrån sig den renskrapade talriken och lutar sig tillbaka i sin säng. Hon bryr sig inte om att byta om till nattkläder utan kryper ner under sitt varma sköna täcke och somnar.

Conrad drar av sig sin tröja återigen och kryper sedan ned under sitt täcke. Han känner värmen täcket skapar och borrar ned sig ännu mera. Han fluffar till kudden innan han lägger sig i sin vanliga sovställning, på sidan med ena handen under kudden och den andra framför sig samtidigt som han har ena benet uppdraget och det andra utsträckt, och somnar.

Lucy vaknar av solen som tränger sig in genom fönstret. Hon öppnar slött ögonen. Förskräckt sätter hon sig upp, käpprak i ryggen. Sen kommer hon ihåg var hon är. På väg mot sin död.
Hon suckar och kliver ur det varma täcket. I byrålådan som står inträngd i ett hörn hittar Lucy flera olika kläder hon kan ta på sig. Efter att ha funderat lite väljer hon ut en olivgrön klänning i vackert tyg. Hon klär på sig den och studerar sig själv framför en spegel. Hon känner sig så mycket äldre än femton år, men än ser hennes spegelbild ut som före Slåttern.
Med sitt bruna långa hår utsläppt och välkammat känner Lucy sig renare än vad hon någonsin gjort.
Hon kliver in i matsalen och slår sig ner vid det än så länge tomma bordet, förväntansfullt väntande på frukosten.