Rollspel om kärlek och vänskap<3

Då börjar jag eftersom ingen annan gör det

Leonie log och kramade sina föräldrar en sista gång innan hon klev på det blodröda tåget. Äntligen var hon här! Ända sedan hon hade fått veta att hon var en häxa hade hon sett fram emot att få åka till Hogwarts. Hittills hade dagen varit bra. På morgonen hade hon klivit upp med ett leende på läpparna. Hon hade omsorgsfullt borstat igenom sitt långa, glänsande hår och väntat på att få åka. Och nu var hon här. Äntligen.

Aron är,ensam, på väg mot det blodröda loket som heter Hogwartsexpressen. Arons koffert släpar han efter sig. Hans gitarr hänger på ryggen och den täcker Arons smala gestalt bakifrån. Han har ingen,att säga hej då till, eller ens prata med. Men han är positiv ändå.
Han ska ju börja på en ny skola och förhoppningsvis få några vänner.
Han stiger på tåget och sätter sig i en ledig kupe.

Cassandra gick med lätta steg mot det röda loket. Hennes koffert släpade hon på och buren med Seb i likaså. Cassandra betraktade först loket och efter någon stund gick hon på. Hon började leta efter någon passande kupé och hittade en. Hon gick in i kupén och såg en kille sitta där inne med en gitarr. Nervöst satte sig Cassandra mittemot honom.

Leonie gick i den smala korridoren, letade efter en plats att sitta. Någonstans i mitten av tåget hittade hon en ledig kupé, och damp ner på sätet och pustade ut. Tillslut tog hon upp en bok ur väskan och började läsa.

Christoffer såg upp mot det blodröda tåget, hans far stod bakom honom med en sträng hatfull blick i ansiktet.
"Vi ses", sade Christoffer vasst och skyndade sig på tåget för att inte behöva möte sin fars ilskna blick något mer. Kofferten släpade han efter sig och sin slitna gamla skateboard hade han under armen.
Efter att han hade mistat sin mor för ett år sedan så hade ingenting varit lätt, Richard hatade honom, men det gjorde inte Chris något, han hatade sin far lika mycket tillbaka.
Han hittade en kupé där två elever i hans ålder redan befann sig, han brydde sig inte om att fråga dem ifall han fick sitta där utan steg bara in, kastade upp kofferten på hyllan och damp ner på sätet bredvid en kille med gitarr. Den andra var en tjej, han brydde sig inte om en enda av dem utan gav hela sin uppmärksamhet på skateboarden i hans famn.

Aron märker att tjejen kommer in i kupén men han har aldrig varit speciellt bra på att samtala med... tjejer. Han vet knappt hur man börjar. Genom kupédörren kommer en kille med skateboard in. Aron har aldrig riktigt varit så inne i skateboarding men han kunde ändå vad vissa trick och sådant hette och hur man gjorde tricken. Till slut bestämde sig Aron för att använda talförmågan.
"Hej, jag heter Aron Smith. Och... ni?" Han tittar upp och på tjejen, på något sätt lyckas han med att titta rakt in i hennes havsblå ögon utan att se alltför hänförd ut eftersom han aldrig sett havsblå ögon...

"Jag heter Cassandra", sa Cassandra och log blygt mot Aron. "Cassandra Everett. Trevligt att träffas, Aron!"
Cassandra var glad över att åtminstonde någon hade tagit till orda i rummet. Det hade nästan varit en obehaglig stämning i rummet innan Aron hade tagit till orda.

"Christoffer Summers", svarade Chris, "men du kan kalla mig Chris."han försökte låta vänlig på rösten och lyckades. han undrade hur länge han skulle vara tvungen att vara artig, det hatade han. Direkt drog han i en ren reflex handen genom håret och vände tillbaka blicken till skateboarden. Han borde byta hjulen, de hade blivit väldigt slitna. Kanske han kunde beställa någonstans ifrån?

William gick, släpandes på sin koffert, mot tåget. Det ljöd en varningsignal och de sista barnen kramade om sina föräldrar för att gå på de röda ångloket. William trängde sig förbi andra elever och gick in i närmaste kupé. Det satt två killar och en tjej i kupén. De verkade ha varit inne i något mysko samtal och William undrade buttert för sig själv om han hade kommit lägligt.
"Stör jag?" sa han surt.
Utan att vänta på svar dängde han sig ner bredvid den ena killen oc började betrakta sina naglar.

"Nej. Varför skulle du?" Frågar Aron som redan memorerat namnen på sina 'tågkamrater'. Han kom ihåg allt, allt som någonsin hänt honom, allt han sett och allt han läst. Vilket i vissa fall inte är någon bra egenskap.
"Jag heter Aron, och du?" Frågar han killen som kommit in i kupén.