Sirius Black; räddaren i nöden

Väldigt bra kapitel! Men kom ihåg vad jag skrev tidigare. Alltså det där med samtalen. Jag skrev med fet stil hur jag hade skrivit.

Jätte bra

Jättebra!

Superbra, nu är jag väldigt nyfiken på vad som ska hända sl snällasnällasnälla skriv mer! Bevakar!

Åh, det var superbra!

Kapitel 3 -Sirius perspektiv (förlåt att det blev så kort, jag ska skriva ett längre nästa gång! Lovar!)

Sirius klev av tåget i samma stund som det stannade, han började sakta gå inuti folksamligen mot vagnarna som skulle dra upp dem till slottet. Han tittade hela tiden i marken medan han gick och undvek att gå nära de andra marodörerna samt Lily och hennes kompisar.

Han satte sig i den första vagnen tillsammans med Frank och två andra som han inte kände, men sade ingenting fast de pratade på som om de skulle få betalt.
”Och sedan sade jag till mamma att jag visst skulle göra som jag ville!”skröt den ene med långt rött hår, ett sting av längtan gick genom magen på Sirius men ändå inte, eftersom han hatade sig vackra moder och hon hatade honom.

Sirius steg av före de andra och sprang snabbt in genom dörrarna till hallen, han struntade i att vända in till Stora Salen där festmåltiden skulle hållas, han ville inte befinna sig med andra människor just nu. Så småningom skulle de kanske förstå att han aldrig mer ville ha något med dem att göra.

”Nej men ser på på är det inte lille Blackis.”sade Peeves hånfullt då Sirius hade kommit upp till tredje våningen. Han tittade upp mot poltigesern och skakade sedan på huvudet.
”Försvinn Peeves, eller vill du att jag ska hämta blodige baronen?”hotade Sirius, direkt försvann Peeves och Sirius satte sig ner mitt i korridoren utan att bry sig om att det var kallt på stengolvet. Han begravde huvudet i händerna och lät tårarna falla.

Jättebra

Jättebra!
Det gör ingenting att det var lite kort.

Zuperbra! Mer!!

Mer