Om Ni-Vet-Vem hade valt Neville…

Tack! Det gör inget, det har hänt mig några gånger....

Finimangongfinon som vanligt indri. :]] ♥♥♥ Och vaddå hänt dig några gånger?! Kämphaa pååh! Hälsninger Från Tonkan I Australien. ♥

Du skriver jääätte bra och jag tycker att det ska komma meeeeer!



*bevakar*

Jo, jag menar att der har hänt mig innan att jag inte har gillat själva storyn
I vilket fall som helst, här kommer lite till:


Kapitel 3, Sorteringshatten
Porten öppnades. Där stod en lång, svarthårig häxa. Hon hade en smaragdgrön klädnad och hennes ansikte såg mycket strängt ut. Nevilles första tanke när han såg henne var att hon inte var någon man satte sig upp mot.
”Förstaårseleverna, professor McGonagall”, sade Hagrid.
”Tack, Hagrid. Jag för dem vidare härifrån.”
Hon sköt upp dörren. Entréhallen var så stor att ett någorlunda stort hus hade fått plats i den. Stenväggarna lystes upp av facklor och Neville kunde inte riktigt se taket, det var så högt. En trappa mittemot dem ledde upp till de övre våningarna. De följde efter professor McGonagall och från en dörröppning till vänster kunde Neville höra ljudet av hundratals röster. Resten av skolan var antagligen redan här. Professor McGonagall visade in förstaårseleverna i ett tomt litet rum inuti hallen. Alla trängde sig in där och kikade nervöst omkring.
”Välkomna till Hogwarts”, sade professor McGonagall.”Banketten inför terminsstarten börjar alldeles strax, men innan ni intar era platser i Stora Salen, ska ni sorteras in i era elevhem. Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge ni är här kommer ert elev hem att vara ungefär som en familj för er inom Hogwarts väggar. Ni kommer att ha lektioner tillsammans med de övriga i ert hem, sova i hemmets sovsal och tillbringa resten av er lediga tid i hemmets sällskapsrum. De fyra elevhemmen heter Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. Varje hem har sin egen förnämliga historia och vart och ett av dem har frambringat berömda häxor och trollkarlar. Under er tid som elever här på Hogwarts kommer era framgångar att vinna poäng åt ert elevhem, medan däremot alla era brott mot reglerna får det att förlora poäng. I slutet av året belönas det ham som har fått flest poäng med elevhemspokalen – en stor ära. Jag hoppas att ni var och en ska bli en heder för det hem ni tillhör, vilket det än blir.
Sorteringsceremonin äger rum om ett par minuter inför alla övriga i skolan. Jag föreslår att ni allesammans snyggar till er så mycket ni kan medan ni väntar.”
Neville hade inte uppfattat allt hon hade sagt, men han hade i alla fall förstått det mesta. Han upptäckte hur hennes blick dröjde kvar vid honom. Han undrade vad som nu hade hänt och fann sin mantel fastknäppt under hans vänstra öra och på en rödhårig pojkes smutsiga näsa. Han rättade genast till den.
”Förlåt mig!”, sade Neville till pojken och han kände hur hans ansikte blev alldeles rött.
”Äsch, det gör inget. Förresten så heter jag Ron Weasley.” sade pojken.
”Neville Longbottom”, sade Neville.
Neville såg hur professor McGonagall lämnade rummet. Han hade antagligen missat något viktigt hon hade sagt. Harry hade gått någon annanstans och Lavender stod och pratade med någon flicka som han inte visste vad hon hette. Han stod kvar vid Ron eftersom han inte visste vart han skulle ta vägen.
”Vet du hur det går till när man sorteras?” frågade han Ron.
”Något slags prov, tror jag. Fred sa att det gör väldigt ont, men han skojade nog bara.”
Neville blev plötsligt blek i ansiktet. Ett prov? Hans farmor hade inte lärt honom något. Och var han tvungen att göra det inför hela skolan?
”Vem är Fred?”, frågade han och försökte att låta lugn.
”Åh, just det, du kan ju inte veta vem han är! Fred är min bror.”, svarade Ron.
”Har du fler syskon?”, undrade Neville nyfiket.
”Japp, en hel hög av dem. Sex stycken.”
”Jag bor ju ensam med min farmor”
”Ja visst ja, det höll jag på att glömma.”
Neville upptäckte än en gång att Trevor var borta och lät blicken segla runt i rummet. En flicka höll upp paddan och Neville sprang dit.
”Tack!” sade Neville till flickan och tog tag i Trevor.
”Gör inget” sade hon. Han såg hur pojken som hade stirrat så där konstigt på honom gick mot honom.
”Jaså, Neville Longbottom kan inte hålla ordning på sin padda.”, sade pojken
”Hur vet du vad jag heter?”, sade Neville förvånat.
Pojken lyfte på en bit hår som låg över Nevilles panna.
”Ärret”, sade han sedan.
”Och vad heter du?”, sade Neville ogillande.
”Draco Malfoy” sade pojken högfärdigt. ”Jag är säker på att jag blir en Slytherin, så jag antar att vi ses om du hamnar där”
Neville nickade ogillande. Han hade ingen lust att hamna i Slytherin.
Han hörde några bakom honom som skrek och helt reflexmässigt vände han sig om och kom att se ett tjugotal spöken. De var vita och lätt genomskinliga. De tittade inte på förstaårseleverna, utan verkade bråka om någonting. Han såg hur de stod och pratade, men han kunde inte uppfatta vad de sa. Neville sneglade lite på en mycket lång förstaårselev, men hann fann det snart vara professor McGonagall som var tillbaka.
”Ställ er upp på led och följ mig. Sorteringsceremonin ska just börja.”, sade hon och gick tvärs över hallen och in genom ett par dubbeldörrar in i Stora Salen. Alla förstaårseleverna gjorde som hon hade sagt och följde efter henne. Neville hängde på. När de kom in placerade professor McGonagall en pall framför förstaårseleverna. Ovanpå lade hon en spetsig trollkarlshatt. Det visade sig till Nevilles förvåning att den hade en mun. Den öppnade den och sjöng en lång sång. Neville orkade inte lyssna, utan väntade spänt på vad som skulle hända härnäst. Hela salen började applådera när hatten hade sjungit klart och först då insåg Neville att hela skolan var där.
”När jag ropar upp ert namn, sätter ni på er hatten och slår er ner på pallen för att bli placerad”, sade professor McGonagall. Neville väntade spänt på vem som skulle bli sorterad. Först ut var Hannah Abbot som kom att bli Hufflepuff och sedan var det många efteråt. ”Hermione Granger!”, ropade professor McGonagall. Flickan som hade gett neville hans padda sprang glatt fram. ”GRYFFINDOR!”, ropade hatten. Sedan var det Draco Malfoy, som hamnade i Slytherin, Lavender Brown, som hamnade i Gryffindor, Ron Weasley, som också hamnade i Gryffindor och Harry Potter, som därefter också hamnade i Gryffindor. Och till sist:
”Neville Longbottom”
Neville blev lite överraskad när han hörde sitt namn. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Han tog några steg framåt och satte sig på pallen. Han tog lite osäkert på sig hatten. ”Inte Slytherin, inte Slytherin.”, tänkte han. Blotta tanken att hamna i samma elevhem som Draco Malfoy gav honom lust att åka hem igen.
”Jaså, inte Slytherin säger du”, hörde han hatten säga. Några Slytherinelever fnissade.
Neville blev lite chockad att hatten hade hört det.
”Är du säker på det?” fortsatte hatten. ”Slytherin skulle hjälpa dig på vägen till storheten, det är det ingen tvekan om.”
Neville skakade diskret på huvudet.
”Nåja, om du är säker på det….Är det bäst att det blir GRYFFINDOR!”
Neville log. Det var ju faktiskt där alla hans, ja, någorlunda vänner, hade blivit sorterade.
Han tog av sig hatten och gick mot Gryffindorbordet. Han såg hur Harry ivrigt pekade på en ledig sittplats brevid sig, så han satte sig där.

Braaaa!

jättebra!

Suuper som vanligt Big I! ♥
Bara en fråga: Skriver du av vissa delar från boken, för jag känner igen en hel del? Ta det inte som något dåligt, SCHNÄLLA bli inte upprörd! Stäm mig inte.. ;s Även om du har gjort så, så bryr sig ju ingen ( !! ), alla vet att du skriver bäst ändå. Plus att vissa brukar "sno" andras noveller från 'novell-hemsidor', så om det är som jag har fått för mig, så är det skrivna ingenting i jämnförelse med de "snodda novellerna".

PHÖHÖ, jag tror mitt budskap kom fram, men lite väl komplicerat... Svara bara på min fråga, och glöm inte bort mitt beröm från andra sidan jordklotet.

Till en Snigelklubbs medlem till en annan. ♥33

Yes, vad najs att du kände igen det jag har skrivit från boken!! Jag har bara skrivit av lite fast ändrat det lite också. "Jag" tycker i alla fall att det blir mer "trovärdigt" då, men det kanske inte alla på mugglis gör... Okej, här kommer liiite mer:


Kapitel 4, Gryffindor

Efter att sorteringsceremonin och allt annat var över skulle alla nybörjarelever i Gryffindor följa efter Percy Weasley, en av prefekterna, till sovsalarna. Percy var tydligen Rons bror, eller Neville var inte säker, han hade i alla fall samma efternamn som Ron. De gick ut ur stora salen, och uppför marmortrappan. Sedan gick de uppför flera trappor, och just när Neville tänkte fråga vart de skulle, tvärstannade Percy.
”Peeves”, viskade Percy. ”En poltergeist”
Han höjde rösten: ”Peeves – visa dig.”
Ett ljud, som lät lite som när man släpper luften ur en ballong, hördes till svar.
”Vill du att jag ska gå till Blodige Baronen?”
En liten man med elaka mörka ögon och bred mun dök upp. Han svävade i luften med korslagda ben och med ett par promenadkäppar i ett stadigt grepp.
”Ooooooooooo!” sade han med ett obehagligt kacklande skratt.
”De små söta Förstisarna! Vad skojigt!”
Helt plötsligt dök han ner och alla böjde sig genast undan.
”Ge dig i väg, Peeves, annars ska Blodige Baronen få veta det här, och jag menar vad jag säger!” röt Percy.
Peeves räckte ut tungan och försvann samtidigt som han släppte ner käpparna på Nevilles huvud. Neville såg inte vad som hände sedan, han var i full fart med att undvika käpparna.
Då de fortsatte berättade Percy att Peeves inte löd prefekter. Den enda som kunde hålla honom i schack var Blodige Baronen. Neville visste att om han någonsin såg Peeves igen skulle han fly där ifrån. I alla fall om Peeves höll i ett par promenadkäppar… Neville avbröts i sina tankar då de kom bort till änden av korridoren. Där hängde det ett porträtt på en väldigt tjock kvinna i rosa sidenklänning.
”Lösenord”, sade hon.
”Caput Draconis”, sade Percy och porträttet svängde ut från väggen. Där fanns ett runt hål. De kravlade sig igenom det allihopa, eller, Neville hade lite problem, så han behövde en hjälpande hand. De befann sig nu i Gryffindors sällskapsrum. Det var ett hemtrevligt runt rum, med mjuka fåtöljer. Percy visade flickorna en dörr till deras sovsal och pojkarna en dörr till deras sovsal. De befann sig tydligen i ett av tornen, för på toppen av en spiraltrappa fann de sina sängar. Deras koffertar hade redan burits upp. Först då insåg Neville att han hade haft Trevor i sin ficka hela tiden. Han hade lagt paddan där när han var under Dracos ben. Inte konstigt att Hermione såg så konfunderad ut när hon hittade Trevor. Han skulle ju inte ha varit där. Neville och de andra drog trötta på sig sina pyjamasar och kastade sig i säng, så trötta som de var. Neville hann knappt stänga ögonen innan han somnade. Han drömde en jättekonstig dröm. Nämligen att han var Peeves. Han drömde att han kastade sina käppar på Peeves – som inte längre var Peeves, utan Neville – och så försvann han…


Observera att jag har gjort lite enligt boken här också-... *känner mig skyldig*

PS!I morgon kommer jag inte att hinna skriva och inte i övermorgon heller, men kanske dagen efter det...

Jag tycker att du är kreativ och att det är jätte skoj att du skriver om boken lite!

hej indri jag vill bara påpeka en sak,tänk om Nevilles päron(föräldrar) inte skule ofra sig för Neville som Harrys päron(föräldrar som jsg sa!) då skule Neville inte leva!
tänk på det indri för då skule Neville inte leva Ni-Vet-Väm skule rerera!!!!


kram din rtiga hedda!