Sirius James Remus Black

Awesome ♥

Jättebra!

Tack så mycket för era kommentarer!!!

kapitel 4

”Tramptass NEJ!”skrek Sirius som hade ställt sig upp och stirrade nu på hunden bakom katedern som hotfullt morrade åt Lupin. Remus såg faktiskt rädd ut, hans trollstav låg endast några centimeter från hans utsträckta hand. Hunden gav Sirius en kort blick innan den vände sig tillbaka mot Lupin, just då den skulle bita till så skrek Sirius skräckslaget:
”PAPPA, låt bli!”
Hunden stängde genast munnen, det såg ut som om den var i chocktillständ eller något liknande, den såg forskande på pojken innan den backade undan från Lupin.
Remus andades snabbt medan han långsamt satte sig upp och stödde sig mot sin högra armbåge. Hunden gnydde till och satte sig i ett av hörnen i rummet. Sirius hjälpte försiktigt Lupin upp på fötter utan att ta bort blicken från hundens gula ögon. Ett snabbt bländande ljus uppenbarades så att de var tvungna att knipa ihop sina ögon, på samma plats som hunden nyss hade stått stod nu mannen med det ostyriga håret. Han såg ut att plågas.
”Sirius.”sade Lupin och pojken förstod att Lupin inte menade honom. (tänker skriva vuxna Sirius som Tramptass framöver).
”Remus.”sade Tramptass och log mot sin klasskompis som försiktigt log tillbaka.
”Du borde inte vara här, om Dumbledore...”
”Han får inte veta något och förrästen så är ni viktigare.”sade Tramptass allvarligt och slog sig ner vid katedern, svängde upp benen och fångade upp ett äpple som hade legat där. ”Vi måste få tag på Slingersvans.”
”Han är död.”sade Lupin hårt, Tramptass blick mörknade.
”Så du tror fortfarande att jag mördade dem? Du vet att jag aldrig skulle mörda dem, Måntand. Det var Peter som iscensatte sin egen död. Fast han är inte död.”berättade Tramptass lugnt, hans ögon var helt och hållet fästa på Lupin. Ingen av dem märkte att Sirius också var där.
”Men var är han då?”frågade Lupin och satte sig ner på sin plats vid katedern.
”Hos Ron Weasley, jag hörde att han är mycket nära vän med min gudson.”berättade Tramptass och tog en stor tugga av det stora saftiga äpplet.
”Ja, det är han.”svarade Lupin och gav Sirius en kort blick.
”Hur mår han?”Tramptass lät orolig på rösten och kastade sedan träffsäkert äppelskrutten ner i en soptunna som fanns på golvet vid katedern.
”Bra, fast han vet inte så mycket om dig än.”svarade Lupin och han nickade.
”Utmärkt, det får bli nästa problem. Det enda vi måste göra nu är att få tag på råttan.”sade Tramptass en aning skade glatt.
”Så honom tänker du döda?”
”Han förrådde James och Lily, Remus.”sade Tramptass hårt, Sirius hakade fast på namnet James. Betydde det att denne Peter, Tramptass, Remus och James hade varit vänner? Han förstod inte, men han visste att han skulle få reda på det någon gång i tiden. ”Jag sade åt James att de inte skulle ha mig som den där, vad det nu heter, vaktare eller vad man nu ska kalla det. Så de bytte till snorpellen Peter.”
”Men vad gjorde du då i gränden den där dagen?”frågade Lupin oförstående. Tramptass slog ner blicken, drog på munnen och såg ut att han inte egentligen ville tala om det.
”Jag tänkte prata lite förstånd med Råttan, innan jag visste ordet hade han försvunnit med en konstig trollformel som fick alla omkring att dö.”berättade han, Sirius visste inte riktigt om han trodde på vart enda ord som hans far nyss hade sagt. Men han kände på sig att det inte var Tramptass som dödat alla de där människorna. Men om det var sant, att Rons råtta var Peter Pettigrew så då hade de ju tillräckligt med bevis för att få Tramptass rentvådd, eller?
En plötslig knackning på Lupins dörr fick de alla tre att hoppa till, Tramptass var snabbt på fötter och hann nätt och jämt gömma sig bakom katedern då dörren öppnades. Sirius tappade nästan hakan då han såg att det var Dumbledore som steg innanför dörrkarmen. Hans ögon svepte över hela rummet och blev misstänksamma då han fick syn på Sirius som stod bakom Lupin.
”Jaså? Och vad gör du här så här sent, mr.Black?”frågade Dumbledore, på något sätt fick Sirius en aning om att Dumbledore visste att Tramptass befann sig i rummet. Men hur, visste han inte.
”Öh...”Sirius visste inte vad han skulle svara.
”Jag hittade honom i korridoren.”sade Lupin snabbt och sparkade till Tramptass under katedern som hade gett ifrån sig en fnysning. Dumbledore såg misstänksamt på dem båda.
”Det säger ni det.”sade Dumbledore lugnt och tittade på dem över sina halvbågsformade glasögon. Sirius nickade långsamt och tvingade sig själv att inte titta på Tramptass. ”Men då så, jag skulle behöva bryta ett ord med dig, Remus.”
Lupin nickade långsamt och gjorde satts att ställa sig upp, men Dumbledore gjorde en gest att han skulle förbli sittande. Sirius svalde hårt, må inte Tramptass bli upptäckt nu, bad han. Dumbledore satte sig ner på stolen där Tramptass just hade suttit.
”Jag kanske borde...”började Sirius och gick mot dörren.
”Nej, mr. Black. Jag tror att det är bäst att även du hör det här.”sade Dumbledore, hans röst var hård. Inte alls så mjuk och lugnande som den brukade vara. Sirius nickade och tog bort handen från handtaget på dörren innan han gick och satte sig på den andra stolen i rummet.
”Nå, rektorn. Vad har du att berätta?”frågade Lupin och lutade sig bakåt i stolen.
”Det handlar om Sirius Black, Remus. Nej, inte du.”sade Dumbledore med blicken fäst på Sirius som drog på munnen. ”Som du säkert har fått reda på så är han din far.”
”Öh...ja...”svarade Sirius dröjande och puffade till Tramptass fot som stack ut, som tur märkte inte Dumbledore det eftersom han var upptagen med att studera månens sken.
”Så bra, men ni måste veta att de brott som han har...”
”Han är oskyldig, sir.”avbröt Sirius honom och förstod genast sitt misstag då han fick en mörk blick av Lupin.
”Jag vet att han är oskyldig, Sirius.”sade Dumbledore lugnande. Sirius och Lupin stirrade på honom, menade han allvar? Trodde han inte heller att Tramptass var skyldig. Sirius kände hur gropen i halsen började lätta och kunde pusta ut.
”S-så ni tror honom?”frågade Lupin glatt. Dumbledore nickade.
”Ja, så kan man säga. Men, ni måste förstå att jag måste göra mitt bästa för att hålla honom borta från skolan. Om ministeriet får reda på det här, så blir det inte så kul.”berättade Dumbledore och Lupin nickade förstående.
”Ja absolut, sir. Vi ska inte få in Tramp...jag menar Black i slottet.”
”Bra, bra. Men det betyder inte att ni inte får tala med honom...”sade Dumbledore lurigt medan han ställde sig upp och gick till dörren. Sirius och Lupin utbytte frågande blickar.
Dumbledore gav dem en menande blick ovanför glasögonen innan de vändes mot katedern, Sirius hjärta stannade för en sekund.
”Och, Tramptass. Ta vägen genom den puckelryggade häxan då du går, tack.”

Superbra!

Tack!

Kapitel 5 (kort kapitel)
Månaderna oktober och november sköts snabbt förbi utan att någon egentligen märkte så mycket av det. Jullovet var redan i full gång, de flesta hade skrivit på listan och åkt hem med tåget tidigare på morgonen. Sirius hade förstås stannat på Hogwarts, fast där var mer ensamt än någonsin förut.
Stirrandet och viskandet hade avtagit massvis under de senaste månaderna, Sirius kände sig mycket bättre till mods nu då han fick ugglepost av Tramptass hela tiden. Men det hjälpte ändå inte ensamheten. Harry, Ron och Hermione såg fortfarande inte på honom, fast han hela tiden försökte få ögonkontakt med någon av dem så hjälpte det inte. Men han klarade sig fint, han hade faktiskt fått en vän men den hade varit tvungen att åka hem över lovet. Inte för att Sirius anklagade henne, men han kände sig faktiskt en aning sorgsen då han gick ensam ner till Stora Salen den morgonen.
Det fanns inte så mycket folk vid frukosten, endast två andra personer satt vid Gryffindors bord på andra änden där Sirius satt. Han plockade genast åt sig ett rostat bröd och åt långsamt upp det. Plötsligt kom Nästan Huvudlöse Nick in genom väggen framför honom. Sirius log osäkert mot spöket som 'satte' sig ner mitt emot honom.
”Hej Nick.”hälsade Sirius på spöket mellan tuggorna.
”Äntligen jul, va?”sade Nick glatt och lät blicken gå ut över dekorationerna i salen. Sirius nickade, han gillade julpyntet som de hade satt upp. Fyra stora granar i vardera hörn, klockor, ljus, färggranna bollar och änglar hände från taket.
”Javisst, inga läxor på en och halv vecka.”sade Sirius glatt och brädde sitt andra bröd. Nick suckade sorgset.
”Synd att jag inte får smaka på maten heller.” Sirius visste inte riktigt vad han skulle svara på den saken, så han tog en extra stor tugga just då. Men svalde den alldeles för tidigt över förvåningen då Hermione kom och satte sig ner bredvid honom då massvis av platser var tomma vid bordet.
”Hej Nick.”hälsade hon glatt på spöket. ”Sirius.”
”Öh...hej.”sade Sirius förvirrat och höjde sedan ögonbrynen då även Harry och Ron satte sig mitt emot dem efter att Nick hade flugit tillbaka genom väggen exakt på samma ställe där han hade kommit.
”Men Ron, tänker du alltid på mat?”gnällde Hermione ilsket på rödtotten som glufsade i sig bröd samt flingor på en och samma gång.
”Vad dårå?”sade Ron oförstående. ”Jag är hungrig.”
Harry himlade med ögonen och vände sig till sin tallrik med gröt. Sirius satt fortfarande tyst och inspekterade de tre andra personerna.
”Synd det där med Vingfåle.”sade plötsligt Hermione, Sirius tittade upp. Det hade varit länge seda någon hade sagt något.
”Verkligen, stackars Hagrid. Vi kanske borde hälsa på honom?”föreslog Harry. Ron ryckte på axlarna och fortsatte att glufsa i sig med hård fart. Hermione såg äcklat på sig kompis matvanor.
”Vi var ju där i går.”sade Hermione allvarligt åt Harry. ”Han kanske vill var ifred.”
”Och dricka sig full igen?”muttrade Ron som äntligen hade proppat i sig tillräckligt för att bli mätt. Han smekte nu sin mage med ett nöjt uttryck i ansiktet. ”Förresten så tycker jag att vi ska gå till biblioteket.”
Hermione, Harry och Sirius stirrade på honom. Eller Sirius drog genast bort blicken då han märkte att han stirrade, men han visste tillräckligt för att förstå att Ron inte var någon pluggis precis.
”Du skämtar, va?”frågade Harry osäkert. Ron skakade på huvudet.
”Nepp, vi kanske hittar något om Black där.”sade han. Sirius kände hur hans mage drog ihop sig, så det var därför som de hade satt sig bredvid honom. De kanske trodde att de skulle få ur honom någon information.
Sirius ställde sig snabbt upp så att ett glas gick i golvet, men han brydde sig inte. Istället stegade han ilsket iväg ut från stora salen och upp mot Gryffindor tornet. Han skulle aldrig mer prata med någon av dem.

Ännu lika bra/awesome/whatever!

Jättebra! Fortsätt! C:

åå vad bra!!! fortsätt!!

Bevakar*

Mer!!!
*bevakar*

Bevakar jag med ^^