Lupple Och SagaG

- okej jag stannar lite till, sa hon.
Hon var rädd att det skulle vara svårare att gå där ifrån sen.
Hon gick ur bilen och gick och satte sig vid honom.
Han var så sätt när han såv.

Han vred och vände sig i smärtor som kom och som sedan gick över.
Efter en stund slog han upp ögonen och den första han såg var henne.
Han log svagt.
"Hej där." Sa han och svalde hårt.

- hur mår du? Frågade hon med oro i rösten.
Hon smekte hans kind försiktigt.
Egentligen ville hon krama om honom men det skulle nog inte vara så bra med tanke på att han var skadad.

Joshua nickade sakta, log svagt.
" Jag är okej." Sa han och log över hennes hand. Han greppade tag om den och kysste hennes handflata mjukt.
"Du är här." Sa han och såg på henne.

- ja det är jag, sa hon och log lite.
- mår du tillräckligt bra för att bärets lite, frågade hon.

Joshua nickade sakta. "Vad vill du veta?" Frågade han och kämpade sig sakta upp så han kom i sittande ställning.

- vad är du för något, frågade Hon.
Hon trode hon visste men hon ville veta säkert.

Han log svagt för att sedan vända bort blicken, han drog handen genom håret och funderade lite för att sedan titta på henne igen.
"Varulv." Sa han ärligt.

- okej varför känner jag dom där stötarna varje gång jag rör dig, frågade hon.
Hon visste inte om hon ville veta svaret.

Joshua suckade tyst och vände ned blicken.
"Jag känner dem också." Sa han lågt och slöt ögonen. Hur skulle han förklara detta?
" Det finns många fördelar med vad jag är, som att jag läker exempelvis. Det finns också nackdelar." Sa han tyst.
"Som fullmånen och att jag magiskt i brist på ett bättre ord skaffar starka band med människor. Den rätta. " Sa han tyst.