Konsten att ta sig ut ur garderoben - Scorbus

Extremt dålig på att visa att jag läser men alltså A, du är så förbannat duktig på att skriva och jag älskar den här fanfictionen något grymt..!!!

Jättebra!

Den...var...Fantastisk

Alltså tack hörni för era kommentarer! Betyder så mycket!!♥
__________________________________________

Kapitel 32 - Albus

Albus skyndade sig ut ur stora salen för att hinna ikapp Max. Han såg henne gå upp för en av trapporna.
"Max!" ropade han och följde efter henne. "Max, vänta!"
"Gå härifrån, Albus", sa Max utan att se på honom.
"Nej! Jag behöver prata med dig."
Max stannade upp och vände sig om.
"Vi har redan pratat. Och oroa dig inte. Jag har allt under kontroll", sa hon och började gå upp för nästa trappa.
"Nej. Du förstår inte", sa Albus och klev upp för samma trappa innan den hann flytta sig. "Vi har inte pratat klart om det här!"
Max vände sig om igen.
"Ingen fara. Jag sköter det här själv, och du behöver inte vara en del av det här. Du kan bara låtsas som att inget har hänt och leva ditt liv", sa hon och var just påväg att vända ryggen mot honom igen.
"Jag vill vara en del av det här", sa Albus innan Max hann ta nästa steg.
Max vände sig till honom igen.
"Va?"
"Jag sa att jag vill vara en del av det här", upprepade Albus.
Max närmade sig honom så de kunde prata tystare.
"Albus, du vet inte vad du ger dig in på."
"Det kanske jag inte gör, men jag är skyldig dig det här."
"Du sa att du inte ville ha med mig att göra, så därför ska du få slippa mig."
"Du kanske inte har varit speciellt rättvis mot mig, och jag bryr mig inte ett skit om dig. Men det här är mitt barn du bär och därför tänker jag ställa upp. Jag vill vara en del av mitt barns liv. Tror du vi kan göra det här tillsammans?"
Max såg tveksam ut en stund.
"Vill du verkligen det?" sa hon tillslut.
"Ja."
Max log av lättnad.
"Då säger vi så då", sa hon och satte sig ner på ett av trappstegen.
Albus tolkade det som att hon ville prata mer så han satte sig några trappsteg nedanför, medan trappan flyttade sig.
"Har du berättat för någon mer än mig?" frågade han.
Max skakade på huvudet.
"Jag tänkte att du skulle få veta först. Du då?"
"Scorpius vet. Men jag lovar, han kommer inte berätta för någon."
"Vi borde egentligen prata med våra föräldrar när vi känner oss redo."
Albus suckade då det var det sista han ville tänka på.
"Pappa kommer bli galen. Mamma kommer råda mig om en massa beslut jag inte går med på."
"Mina föräldrar kommer inte heller bli så glada. Men jag litar på dem."
"Till och med din mamma?"
"Hon kommer säkert inte ta det bra. Men hon vet hur det känns att bli med barn vid olämpligt tillfälle."
"Olämpligt tillfälle?" ifrågasatte Albus.
"Jag skulle väl inte säga att hon var för ung. Men hennes liv var inte så bra just då. Ja, och sen fick hon ju offra en massa möjligheter i livet för min skull."
Möjligheter i livet, tänkte Albus. Han hade aldrig tänkt på vad han ville göra i framtiden, förutom att eventuellt gifta sig med Scorpius.
"När du säger så. Vad vill du göra i framtiden egentligen? Alltså, om det inte vore för barnet?"
"Ärligt talat så finns det inga yrken inom trollkarlsvärlden som intresserar mig. Så jag vet inte riktigt. Och det är nog lite sent att tänka på det nu."

Albus brydde sig inte om de kommande lektionerna. Under hela eftermiddagen satt de på trappan och pratade, ignorerade alla som gick förbi och struntade i hur mycket den flyttade sig. Det var som att sitta på en karusell.

Efter en stund gick han mot uppehållsrummet för att titta om Scorpius var där. När han kom in såg han honom sitta och läsa i soffan.
"Albus!" sa han när han såg honom, och slog igen boken. "Var har du varit hela eftermiddagen?"
Albus stannade upp framför honom.
"Vi ska behålla barnet."

A M A Z I N G

Det är ditt fel att du skriver så bra, så det är din orsak till att jag håller på att dö

*dör*

Superbra som alltid!

Kapitel 33 - Scorpius

"Vi ska behålla barnet", sa Albus.
Scorpius lade i undan sin bok och reste sig från soffan.
"Är ni säkra på att det kommer funka då?" sa han.
"Det måste det. Vi pratade och kom fram till det beslutet. Och jag har lovat att vara delaktig."
Scorpius gick fram och tog Albus i båda händerna.
"Då tänker jag också vara delaktig."
"Scorpius, du behöver inte."
"Du är bland det viktigaste jag har i mitt liv, och allt jag bryr mig om är att du ska ha det bra. Jag vill hjälpa dig genom det här."
Albus tittade honom i ögonen och slog därefter armarna om honom. De höll om varandra en lång stund.
"Du kommer bli en perfekt styvpappa. Det lovar jag dig." De höll om varandra en stund till tills Albus släppte taget. "Jag borde gå och vila en stund. Följer du med mig?"
"Åh. Er, jag skulle faktiskt behöva gå till biblioteket. Jag har en bok som måste lämnas tillbaka."
"Åh", sa Albus och tittade ner.
Scorpius lyfte upp hans haka.
"Det går fort. Jag är snart tillbaka", sa han och kysste honom lätt. "Okej?"
"Okej. Vi ses."
Scorpius tog sin väska och började gå medan Albus gick mot sovsalen.

Där ljög Scorpius lite. Han skulle inte lämna tillbaka någon bok, eftersom han alltid var i god tid med det. Han ville inte riktigt berätta för Albus vad han skulle göra där än. Scorpius hade lovat honom att vara delaktig, men ordet styvpappa slog till honom. Han hade ju ingen aning om hur man tog hand om ett barn på rätt sätt. Därför behövde han läsa på om det, samt graviditet och förlossning.

När han klev in i biblioteket satt några elever där tysta och pluggade. Scorpius som nästan var bosatt i biblioteket var som ett talande register för vilka böcker som var placerade var. Men det ämnet han sökte nu hade han ingen aning om. Han gick fram till madam Pince för att fråga.
"Ursäkta mig", sa han för att få hennes uppmärksamhet.
"Kan jag hjälpa dig med något?" frågade madam Pince.
"Ja. Jo eh... var kan jag hitta böcker om barn? Eller alltså... förlossning och graviditet?"
Madam Pince gav honom en bekymrad blick.
"Är allt som det ska, pojk?"
"Det är till ett skolprojekt!" sa Scorpius för att rädda sig ur situationen. "Du vet, jag satsar på höga betyg så jag vill veta så mycket som möjligt."
"Nå väl. Om du går förbi historiahyllorna så hittar du böcker som rör vid rätt ämne. Och på hyllans andra sida finns det böcker om sex och samlevnad om det också ingår i ditt projekt?"
"Det behövs inte!" Det har jag redan läst om, höll Scorpius på att tillägga. "Tack för hjälpen."
Han skyndade sig till avdelningen hon hade pekat ut och började leta efter böcker som troligtvis hade vettig information. Han kollade igenom ett antal böcker för att välja ut några att låna. I vanliga fall läste han det mesta där, men nu hade han lovat Albus att inte dröja för länge.
Han gick och lånade de böcker han hade valt ut, lade dem i sin väska och skyndade sig tillbaka till uppehållsrummet.

När han kom in i sovsalen såg han att Albus låg i sin säng vänd åt sidan, halvt ihopkurad, med ryggen mot honom. Scorpius ställde ner sin väska bredvid sin säng och lade sig därefter tätt bredvid Albus, med armen om honom. Albus vred på sig så han låg vänd mot Scorpius och begravde sitt ansikte i hans bröstkorg och kramade honom hårt.
"Jag kan inte berätta för mina föräldrar", sa han. "Det kommer bara bli en skitjobbig diskussion jag inte orkar ha. Ingen av dem kommer lita på att jag klarar det här. Inte ens jag gör det."
"Vad som än händer så har du både mig och Max vid din sida. Jag kan inte garantera att dina föräldrar kommer ta det bra i början. Men jag tror båda två är redo att göra vad som helst för din skull."
"Kanske det. Jag vill bara inte föreställa mig deras reaktioner. Men tiden kommer gå..."
"Det kanske blir lättast att skriva ett brev?"
Albus suckade.
"Jag vet inte. Jag är inte riktigt redo än."

Scorpius var också orolig. Orolig över hur hans pappa skulle reagera om han talade om att han skulle bli styvpappa. Skulle han ens tillåta det? Skulle han vara tvungen att lämna Albus?
__________________________________________

Ja vad tror ni? Hur tror ni det kommer gå? Och vad tycker ni om deras idé?

Haha, jag älskar hur Scorpius gör allt för Albus. Hans reaktion var också bra!
Det låter bra, barnet kommer nog ha en bra uppväxt och jag tror att med tiden så kommer Albus och Max bli vänner

Kapitel 34 - Albus

Det kändes overkligt. Det skulle verkligen hända. Det var bara två problem. Vad skulle hans föräldrar säga? Skulle han någonsin våga berätta? Och var skulle bebisen bo under hans sista år på Hogwarts? Skulle det vara värt att hoppa av? Nej föresten. Det var ett problem till. Albus visste inte hur han skulle vara som förälder!

Under trolldryckslektionen hade han dubbelt så svårt att koncentrera sig än vanligt. De hade fortfarande teori om auxiliumelixir. Det var nästan som att han behövde en dos av det. Skulle det hjälpa?

Efter lektionen bad professor Predington honom att stanna en stund. De väntade tills alla andra hade gått och att dörren var stängd. Scorpius hade gjort tecken på att han skulle vänta utanför.
"Jaha du, Potter", började Predington. "Jag ser att det har varit ännu mer ogiltig frånvaro för dig."
"Förlåt mig så mycket, professorn. Men det har varit så mycket omkring mig och min hjärna är helt kaos."
Till Albus förvåning nickade Predington lugnt.
"Jag förstår dig", sa hon och tog ett djupt andetag. "Jag vill bara att du ska veta att... jag vet."
"Vet vadå?" sa Albus förvirrat och kände sina hjärtslag öka.
"Miss Copperfield berättade för mig alldeles nyss efter sin lektion. Inte för att jag är ansvarig för henne, men jag såg att hon inte mådde bra. Hon berättade sanningen för mig, så jag tyckte det kändes rättvist att tala om det för dig."
Albus suckade.
"Fint. Jag gissar att McGonagall också vet det nu", sa han och började känna en klump i halsen.
"Nej. Det gör hon inte. Men jag kommer meddela henne. Jag ville bara prata med dig först. Som du ser är inte det här nånting som magiskt löser sig eller som man magiskt kan dölja. Det här är allvarligare än vad någon av er tror. Jag kommer berätta det här för rektorn, och hon kommer meddela era föräldrar-"
"Nej!" avbröt Albus när ordet föräldrar kom upp. "Snälla. Jag vet att det här är viktigt. Men jag vill inte att mamma och pappa får reda på det på det sättet. Jag vill berätta det själv."
"Då lär du göra det väldigt snart. Vi kan inte vänta för länge vet du."
"Jag lovar, jag ska berätta! Det är ju snart jullov. Jag kan berätta då. Då har jag gott om tid att förbereda mig."
Predington såg tveksam ut först. Hon lade armarna i kors och funderade en stund.
"Okej. Vi gör såhär. Du berättar för dina föräldrar under jullovet.Sen när skolan börjar igen så talar du om för mig hur det gick. Du kan också skicka en uggla om du vill. Sen meddelar jag rektorn. Låter det bra?"
Albus funderade en stund. Det lät som en bra plan. Han bara önskade att han kunde hoppa över det första steget.
"Det låter jättebra det. Jag berättar så fort jag är hemma", sa han. "Er... hur blir det med Max då?"
"Hon skulle skriva till sina föräldrar idag, sa hon." Predington tittade på honom en stund. "Du ser helt förfärad ut. Här, ta en sjögräsmuffin."
Hon höll fram sitt fat. Albus tvekade först. Han hade inte riktigt aptiten för det, men kunde inte avstår för lukten, så han tog en.
"Kan jag gå nu eller?" sa han efter sin första tugga.
"Absolut. Men innan du går så... vill jag bara att du ska veta att du kan alltid prata med mig om du känner för det. Om du känner dig orolig eller nåt sånt."
Albus nickade innan han lämnade klassrummet.

Det första han gjorde när han kom ut var att ta Scorpius i handen innan de började gå mot nästa lektion. Albus berättade på vägen om allt de hade pratat om, att Predington visste, samt vad de hade kommit överens om. Nu återstod bara att prata med Max.

Vid lunchen gick Scorpius till uppehållsrummet då Albus hade bett om att få prata ensam med Max, och även tala om i lugnanadet att Scorpius också ville vara delaktig. Albus och Max hade satt sig vid samma träd de brukade sitta förr för att prata om saken.
"Så du ska alltså vänta ända till jullovet med att berätta?" sa Max.
"Det är faktiskt inte så långt kvar", påpekade Albus.
"Jag vet men... kan det inte vara skönt att bara få det gjort redan nu?"
"Nej! Det blir bäst så. Då hinner jag förbereda mig."
"Vänta inte för länge bara", sa Max och himlade med ögonen.
Albus ville tillägga något där men valde att gå vidare till nästa sak.
"Jo, det var en sak till. Scorpius vill också vara delaktig."
"Va? Nej, det behöver han verkligen inte."
"Men han vill det!" envisades Albus. "Han vill hjälpa oss genom det här och det tycker jag han ska få. Han är ju trots allt min pojkvän. Han är också en del av familjen."
Max tittade ner som om hon vore tveksam.
"Föreställ dig det här ur barnets perspektiv", fortsatte Albus. "Scorpius och jag kommer ju ändå flytta ihop nån gång i framtiden så... det är väl lika bra att man då har känt sin styvpappa sen födseln? Tycker inte du det?"
Max tittade upp och log.
"Naturligtvis", sa hon. "Men han får absolut inte känna sig tvungen."
"Nej då! Han hjälper bara till med det han vill hjälpa till med."
"Det låter bra det", sa Max och tände en cigarett.
"Vad håller du på med?!" sa Albus och slet genast cigaretten från hennes mun och fimpade den.
"Vad?!"
"Du kanske inte är speciellt klok, men klokare än såhär trodde jag du var!"
"Men vad menar du?!"
"Det här!" sa Albus och höll upp den fimpade cigaretten. "Man röker inte när man är gravid, har du inte lärt dig det? Det skadar barnet!"
"Men var inte löjlig, det där är bara rekommenderat. Min mamma rökte när hon väntade mig-"
"Det skiter jag i! Jag tänker inte riskera minsta lilla skada mot mitt barn, så rökningen får du genast lägga ner."
"Visst", sa Max och gav en rejäl suck.
"Ge mig ditt ciggpaket", sa Albus och höll fram handen.
"Varför-"
"För att försäkra att du inte smygröker! Ge mig ditt paket och in tändare."
"Jag kan alltid använda incendio", sjöng Max medan hon tömde sina fickor.
"Då bryter jag din stav på mitten!" varnade Albus när han tog emot hennes saker. "Så. Nu återstår bara det du har i sovsalen. Jag vill att du hämtar alla dina paket och tändare du har där, och sen kommer du och ger allt till mig så gör jag mig av med det innan du hinner blinka."
"Vadå, vill du att jag gör det nu?"
"Japp. Ta god tid på dig, jag väntar", sa Albus bestämt.
Max suckade och reste sig upp och började gå mot slottet.

Sjögräsmuffin *dör av skratt*

Helt aweeeeeeesome! Bra att Albus säger åt Max!