Always ~ A Scorbus story (SV)

Tack så mycket till alla som läst! Nu kommer sista delen ♥
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
19. Nicos hemlighet

Albus och jag gick nästa morgon för att äta frukost. Det var något som kändes annorlunda. Det var ingen som tittade på Albus. Det var inte ens någon som nämnde honom. Hade alla glömt bort det hela eller hade bara allt om Avery dött ut såhär fort? Det var bra förstås. Det kändes bara konstigt.

"Tänkte du på en sak?" sa Albus när vi lämnade stora salen. "Ingen verkade bry sig om min närvaro. Jag tror inte ens att någon lade märke till oss."
"Det är för att de har något annat att prata om som verkar mer intressant", sa en röst bakom oss.
Vi vände oss om och såg att Nico stod där.
"Nico. Hej", sa jag. "Vad är det om?"
"Det är en lång historia. Vad sägs om att ta en promenad så kan jag berätta", sa Nico.

Albus och jag gick för att hämta våra vinterjackor och halsdukar då det började bli kallt ute. Vi mötte upp Nico i entréhallen och gick därefter ut. Gräset hade blivit frostigt. Sjön hade börjat frysa till is. Vintern var snart här.

"Så ni undrar nog säkert", började Nico. "Ni vet, jag tyckte inte det kändes rättvist att det bara var dig, Albus som alla pratade om. Som att du var det enda offret, för det är du inte. Och jag tvivlar starkt på att jag var den förste. Hursomhelst, så berättade jag för alla om mig."
"Är det allt?" sa Albus.
"Nej..." sa Nico. "Det här lär nog framstå som en chock för er. Han gjorde mig på smällen."
Både jag och Albus tittade upp chockat.
"Du... men hur-"
"Jag är trans", avbröt han mig. "Född i kvinnlig kropp. Lever med den fortfarande."
"Men... varför visste inte vi om det här?" sa Albus.
"Tja det är ju inte som att jag går runt och talar om för folk att jag inte har en penis."
"Förlåt, jag menade inte att-"
"Det är lugnt. Det är iallafall det som alla pratar om just nu. Mitt riktiga namn är Nicole. Jag har aldrig gillat det, så mina föräldrar har alltid kallat mig Nico. Sen fick jag mitt brev från Hogwarts där det stod Kära Nicole. Det var då vi bestämde oss för att ändra mitt namn till Nicolas. Så mina föräldrar meddelade McGonagall om att jag ville bli inskriven som pojke. Så hon lovade mig ett eget rum vilket elevhem jag än skulle hamna i. Ni förstår, jag kunde inte dela sovsal med tjejerna eftersom jag inte var en del av dem, och jag ville inte att pojkarna skulle få reda på vem jag verkligen var. Så ja, det har länge varit en hemlighet. Det spelar ändå ingen roll. Jag ska operera mig efter examen någon gång."
"Hoppas allt går som det ska", sa jag som en lycka till önskan.

"Inte för att göra dig upprörd men... hur gick det med din graviditet?" frågade Albus försiktigt.
"Jag gjorde abort", sa Nico. "Innan fostret började växa. Det känns läskigt att tänka hur det hade kunnat sluta."
"Det... det måste ha varit en mardröm", sa Albus. "Värre än vad jag haft det."
"Han utsatte oss båda. Ingen har det värre än den ena. Det var lika illa för oss båda."
Albus stannade upp och lade sina händer på Nicos axlar.
"Vi finns här för dig, Nico", sa han. "Vi kommer alltid stå vid din sida."
Han kramade om honom. Nico såg förvånad ut först men sen log han och kramade tillbaka. Jag kunde inte låta bli att le åt dem.

Vi fortsatte gå tills vi kom fram till sjön. Vi stod där en stund och tittade på utsikten. Albus lutade sitt huvud mot min axel och jag lade min arm om honom. Jag kunde se i ögonvrån att Albus höll fram sin ena hand åt Nico, så han inte skulle känna sig ensam.

* * * * *

Det hade gått några år nu. Albus och jag var inte längre pojkar. Vi var två unga män som precis hade gift sig. Vi hade bestämt att våran smekmånad skulle vara att åka till New York. Så där gick vi runt i staden.

Vi gick in i en klädaffär och tittade oss omkring.
"Vad tycker du om den här?" sa Albus och höll upp en grå tröja.
"Snygg. Du borde prova den", sa jag.
"Tycker du det?" sa han. Jag nickade. "Okej. Jag kommer snart tillbaka."

Jag fortsatte titta mig omkring medan Albus var i provrummet. Jag tittade upp och såg ett bekant ansikte. Vem var han? Hade jag sett honom förut? Mannen tittade upp och fick syn på mig. Han log förvånat och gick fram till mig.
"Scorpius? Är det du?" Där kände jag igen hans röst.
"Elton?"
"Hej!" sa han och kramade mig. "Hur är det med dig? Vad gör du här?"
"Smekmånad med min man. Albus."
"Har ni gift er? Grattis!"
"Tack! Så hur är det med dig?"
"Jag mår bra tack. Var precis och köpte en förlovningsring. Jag och min pojkvän har årsdag imorgon."
"Wow. Grattis till dig också då."
"Tack. Du och Albus kanske vill komma på bröllopet? Om han säger ja förstås."
"Det vore en ära!"
"Okej. Håll utkik efter min uggla då. Just det, jag läste föresten din bok."
"Gjorde du? Tyckte du den var bra?"
"Jag älskade den! Den var alltså verklighetsbaserad? Jag kände igen mig massor i Samuel."
"Ja precis. Det var dig han var baserad på", förklarade jag. Jag hade skrivit en bok om Albus historia på Hogwarts, där alla karaktärer var baserade på alla jag kände. Den släpptes för några månader sen.
"Coolt. Um, jag behöver dra nu. Men det var jättetrevligt att få träffa dig", sa han och kramade mig en sista gång.
"Det var trevligt att träffa dig också", sa jag över hans axel.
"Hejdå", sa han och gick.

Jag vände mig om och såg att Albus stod där och höll i tröjan han precis hade provat.
"Åh, hej Albus. Redan klar?"
"Ja. Jag tror nog inte jag ska köpa den här så jag ska bara gå och lägga tillbaka den", sa han och gick iväg.
Efter några sekunder kom han tillbaka.
"Är vi klara här?" sa han och tog mig i handen.
"Jag tror det. Om du är det?"
"Vad tror du jag frågar för?" flinade han.

Vi gick tillbaka till vårt hotel med lite skräpmat. Det fanns inget som gjorde mig lyckligare än att kalla honom min man, och han var lyckligare än vad jag någonsin hade sett honom. Jag mindes den dagen han berättade om incidenten, när jag fick idéen att skriva min bok, som jag började jobba med under mitt sjunde år. Den tiden var förbi nu och Albus hade glömt det mesta. Han hade slutat få mardrömmar för längesen. Det var bara han och jag nu. Redo att ta över världen.

SLUT

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Okej så tre saker innan jag slutar
För det första. Här har ni Lizzie! Jag orkade inte rita av Avery så det får vara


Nu till det andra. Som jag har sagt i Scorbus-klubben så hade jag tänkt skriva om denna berättelse från Albus perspektiv. Den kommer dock inte skrivas på mugglis av många anledningar, men jag tänkte länka den i Scorbus-klubben när den är klar (eller åtminstone när den är igång, jag har inte bestämt än)
Den kommer vara mature ratad så läs på egen risk!

Nu till det tredje: ORIGINALET
Som det står i första inlägget, så har vissa scener ändrats och tagits bort i den svenska översättningen då innehållet inte är lämpligt. Så var beredd på det om du ska läsa!

Jättebra kapitel och snygg teckning! Ett jättebra slutkapitel, men lite sorgligt att ff:en är slut... *gråter och ber om att du ska skriva fler kapitel*
Men som sagt: JÄTTEBRA♥

Jättebra♥♥♥♥♥

Jättebra!!!

Ja! Jätte bra! (ska nog inte läsa den från Albus perspektiv), kan du inte skriva om deras barn!

Har *host* faktiskt *host host* planerat att *host* skriva en fjärdegenerations-fanfiction

*Känner mig mordiskt*
Jag börjar hata Avery mer och mer...... borde kanske plåga honom mer......

SÅ HIMLA BRA! Vad synd att den är slut....

Han är ju död?

Jupp. Men glöm inte att jag är barn till Hades och kan träffa de döda

de ä sant... Plåga honom lite extra från mig.