Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Suuper!!!
Du skriver jätte bra och spännande!!!!
Fortsätt!!!!!!!!!!
_____________________________________
Läs gärna min och några andras berättelse: Akter i en judisk flickas liv!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=47654&page=1#p3777009

Meeeeeeer

Välkommen Gniewko, alltid kul med nya läsare ♥
Tack för alla komplimanger, blir så himla glad!

Kap. 22
Planen

”Hur ska vi göra med McGonagall och Flitwick?” frågade Kevin.
Sara ryckte på axlarna.
”Vi är fyra, de är två. Vad ska de göra? Om allt gick som det skulle borde de dessutom vara upptagna hela natten.”
Alyssa dök upp i gläntan, och Astrid tackade sin lyckliga stjärna för att de svängt av från huvudstigen. Hade de stått där hade Alyssa dykt upp precis bakom dem.
”Jag har lösenordet. Fawkes.”

Sara log med ett snett, elakt leende som inte alls passade in på hennes ansikte.
”Snyggt, Jennara. Vart är Calvin?”
”Han förnyar skydden runt ritualplatserna.” Jennara, som den som såg ut som Alyssa tydligen hette, pausade ett ögonblick när Sara och Kevin började prata. ”De är fortfarande aktiva – bara så att inte den där efterblivna ynken ska snubbla in i dem eller något,” tillade hon med ett elakt skratt.
”Jag förstår,” sade Sara med en nickning.
”Och professorerna?”

”Pomfrey lämnade för några timmar sedan, Trelawney är inte direkt ett hot och både McGonagall och Flitwick har precis fått ett brådskande uppdrag att arkivera om betygen,” sade Jennara med ett skratt. ”De förstod inte alls att meddelandet inte kom från Dumbledore. Att plocka Alyssa var det smartaste du gjort, Vincent. Hon är känd som fröken duktig – man kommer undan med vad som helst!”

”Jag trodde väl att du skulle gilla det,” sade Sara – som tydligen var någon som hette Vincent – med ett snett leende.
”Och du är säker på att det fungerar?” frågade Kevin och tittade på Sara.
”Säker kan man väl aldrig vara, Sasana, men det borde fungera. Blodsmagi är inte direkt något som diskuteras offentligt, men en… bekant, sade det.”
”Vem?” frågade Kevin – eller, insåg Astrid, inte Kevin: Sasana.
”Vår vän vid Durmstrang,” sade Vincent med det elaka leendet som såg så malplacerat ut i Saras ansikte. Astrid rös där hon låg och tryckte bredvid Jeri och Ellina. Någonting med det leendet gav henne kalla kårar.

Helt plötsligt dök Brian Durif – eller vad som såg ut att vara honom i alla fall – upp i gläntans öppning.
”Vince!” skrek han högt, ”varför fungerar inte transferering än?”
Sara tittade upp mot honom. ”Jag sade ju att vi inte visste hur det fungerade. Det var bara en gissning, Cal.”
”Nå, det strular till det för oss i alla fall.”
”Sluta gnäll, Calvin,” sade Jennara vresigt. ”Imorgon bitti är ritualen fullbordad. Till dess behöver vi bara avvakta.”
”Inte bara,” påminde dem Kevins röst, som, mindes Astrid, tillhörde någon som hette Sasana.
”Vad menar du?” frågade Jennara, med en ännu vresigare röst.
”Vi måste skänka blod varannan timme i tolv timmar,” förtydligade Vincent med Saras röst.
”Varför stannade vi inte bara där då?” frågade Jennara tjurigt.
”Varför lät vi henne ta över den smarta?” frågade Sasana med en uppgiven röst.
”Kan du inte bara förklara?” snäste Jennara tillbaka.
”Seså,” avbröt Vincent, ”det är enkelt. Vi måste mötas här varannan timme och skänka blod till moderkitteln. Det beblandas med Dumbledores blod och skapar länken. När vi sedan samlas i de fyra väderstrecken och skänker vårt blod, sammankopplas väderkittlarna med moderkitteln och skapar saturnalia caturnae sanguinar – saturnalias blodskedja. Det är den som håller recipienten svävande mellan liv och död. Och det är därför,” fortsatte Vincent, fortfande med Saras röst, och drog fram en lång, taggig kniv, ”som vi behöver offra nu.”

De fyra magikerna drog sig långsamt närmre kitteln och drog sakta med likadana, taggiga knivar över sina handflator. Blodsdroppar föll ned i kitteln med ett våldsamt fräsande ljud, och en mörk, scharlakansröd rök steg upp i ringar från kitteln. De tre som låg gömda i kanten av gläntan höll andan, skräckslagna.

Magikerna där nere började mässa, långa, utdragna verser på latin. Astrid förstod inte vad de sa, och det gick alldeles för fort för att ens urskilja orden.

”Nu,” avslutade den som kallades Vincent, ”Kan vi röra oss tillbaka mot slottet.” Han lät blicken glida över de församlade. ”Och vad som än händer - bli inte påkomna!”

Superbra!!! ♥

AWESOME helt spännande älskar hur du skriver kan inte hitta ord!!!!

Tänk att det bara är 4 kapitel kvar

Jättebra!

Tack alla!

Imorgon/tekniskt-sett-idag kommer jag inte hinna posta, så det blir ytterligare en nattpostning. Ni är bäst, och jag är så glad över att ni läser, kommenterar och röstar på inlägg. Det värmer verkligen

Nu är vi snart klara, och jag har redan börjat jobba lite på en ny, fristående berättelse som kanske kommer upp inom kort beroende på hur det går med den. Vi får se, helt enkelt

Kap. 23
Fritagandet

”Vi måste ned och se om de är där,” utbrast Ellina och började resa på sig. Astrid slet tag i hennes axel och höll kvar henne.
”Vänta,” väste hon, ”vi vet inte om de verkligen hunnit härifrån. Ge det några minuter.”
De spenderade ett fåtal minuter, som kändes som en evighet, i en olidlig tystnad i den fuktiga vegetationen innan Ellina vände sig mot Astrid.
”Nu?”
Astrid rynkade pannan. Det kändes fortfarande fel, men att dra ut på det skulle inte göra saken bättre. Hon kände inte någon direkt anledning att säga nej.
”Visst,” medgav hon till slut. ”Vi går.”

De smög tyst nedför backen och gick fram till grottmynningen. Astrid tvekade innan hon steg in. Någonting varnade henne, en gnagande känsla i bakhuvudet, men de kunde inte gärna ge upp när de kommit så här långt. Att hon fick ett mindre nervsammanbrott var kanske inte helt oväntat.
De smög försiktigt ned för backen, och kom ut i en dunkelt upplyst naturlig hålighet. Bundna, och försedda med huvor, låg fyra personer.
”Det är dem,” utbrast Ellina. ”Vi måste släppa loss dem!”
Hon rusade fram och rev upp knutarna. Snart var Sara fri, och Jeri och Astrid höll på att släppa loss några som bara kunde vara Alyssa och Kevin. Ellina satt framför den gråtande Sara.
”Det är pappa,” snyftade hon fram. ”Min pappa gör det här!”
”Vad menar du?” frågade Ellina bestört.
”Vincent Grossman är min pappa,” sade hon mellan tårarna, ”det är han som är deras ledare. Din profetia Astrid!”
”Hur-” började Astrid.
”Kungen av ormar – min pappa är animagus. Hans form är en kungskobra. Han har ett paralyserande gift,” sade hon och pekade mot två små sår i ankelhöjd. ”Det var så han fick tag på oss.”
”Men din pappa-” började Astrid.
”Jag visste inte heller att han var dödsätare.”
Ellina frös där hon stod och Jeri tittade över axeln medan han löste upp de sista knutarna runt Brian.

”Är de dödsätare?”
”Jag trodde det var uppenbart?” svarade Sara, med en växande ilska som började tränga bort hennes tårar.
”De är ute efter Dumbledores fläderstav. Min pappa har tydligen kontakt med flera olika nätverk – han måste ha varit högt uppsatt inom deras hierarki, om jag har förstått det rätt.”
”Men du visste inte att han var det innan…?” frågade Astrid osäkert.
”Självklart inte!” utbrast Sara, och tårarna forsade åter fram.
”Vi har hört dem prata härinne,” sade Alyssa, med en mördande kyla i sin röst. ”Och vi ska stoppa dem. Vincent planerar att ta över staven och befästa sin makt inom Ni-Vet-Vems organisation. Med den staven… Om han lyckas kommer de att ha total kontroll – aurorerna har nästan avvecklats och ministeriet är svagare än någonsin efter att de lyckades besegra den förra vågen. Det finns inga resurser för att hantera en ny revolt just nu.”
Astrid mindes med fasa första lektionen med Santortini, där hen hade pratat om hur ministeriet hade avvecklat hens tjänst.

”Jag tror inte riktigt att ni förstår allvaret i det här. Det kommer bli värre än det någonsin var under Ni-Vet-Vems tid,” fortsatte Alyssa upprört.
Astrid kände hur magen knöt sig. Att Alyssa var så orolig smittade av sig.
”Vi måste hitta Flitwick och McGonagall,” sade Jeri. ”De håller på att arkivera betyg – vet du vart de är?” fortsatte han frågande.
Alyssa nickade. ”Arkivrummet.” Hon reste sig hastigt upp.
”Vad väntar ni på? Det är bråttom.”

De började sakta gå ut från grottan. Brian makade sig fram till Astrid.
”Jag vill bara, du vet… Be om ursäkt för allt. Från spådomskonsten. De andra… Vi tyckte bara att det var pinsamt att Trelawney lyfte fram dig, du vet, som speciell.”
”Jag förstår,” svarade Astrid med en viss kyla i rösten. ”Strunta i det nu.”

Astrid ville gärna förlåta honom, men faktum var att det var svårt att förlåta någon som inte ens kunde be om ursäkt på riktigt. Han skyllde nästan helt på ”de andra” – till och med nu. Hon suckade och gick vidare. Skillnaden mellan Slytherin och Gryffindor var hårfin. De ena manipulerade för att få som de ville, och de andra manipulerade för att verka som de ville. Den som beskrivit Gryffindor som pompösa hade talat om Brian till punkt och pricka. Han var så upptagen med att alla skulle tro gott om honom att han tycktes glömma bort att göra något gott.

Astrid kände hur hon blev mer och mer irriterad ju längre de gick. Han kunde väl i alla fall be om ursäkt på riktigt? Helt plötsligt nådde de krönet av grottan och steg ut ur öppningen.

Väl därute stod fyra välbekanta magiker och väntade på dem.

AWESOME!!! Hur kan mAN SKRIVA SÅ BRA SOM DU???

Åh, nu blev det spännande!!! Jättebra kapitel!!!