Ginny och Lunas äventyr

Naaw, vad söta!

Spännande Bevakar

Under dagarna som gick lärde sig flickan med det korpsvarta håret och flickan med det honungsblånda mjuka lockarna mycket om önskningarnas ädla och så mystiska värld.
-Du måste alltid ha koll på den som önskat har... sa Margot dramatiskt.
-Har önskat, rättade Alhena automatiskt.
-Det är vad det borde stå, men
är harmligt nog inte vad det står, sa
Margot och rutchade ner för det obekvema tegeltaket som utsetts till deras konfidentiella högkvarter.
-Då går väl jag till Lovegoods då, sa Alhena obekymrat och åt en bärnstensfärgad knäckbit från den röd och vitrandiga glansiga påsen med bakverk (från Familjen Edgecombes årliga harmoniska julbak), som Margot obemärkligt hade
smusslat till sig morgonen innan. Och håller koll på den som önskat har.
-Bra, sa Margot och nickade.
Båda två stod nedanför tegeltaket och fördelade uppgifterna.
-Håll koll på alla varelser som önskningen innefattar, rabblade Alhena.
-Låter rimligt.
-Så vad väntar du på Edgecombe, masa dig iväg till Weasleys raberberbuske.
-Det är ju inte rabarber, din store klåpare, jag tror bestämt det måste vara...
-Hortensia då, för min del, sak samma polarn!
Flickorna delade ett kort hjärtligt skratt, innan dom gick skilda vägar.
Så fortsatte dom, hela arbetsveckan lång, dom träffades på taket, och rapporterade vad Luna och Weasleyflickan, vars namn dom inte identifierat sysslade med.
Och nu befann sig faktiskt alla våra huvudpersoner på samma tidpunkt, lördag morgon.
Margot låg i sin rosenfärgade himmelssäng med mjuka filtar och dynor i samma nyans och sov så gott, Alhena hade hittat en stickig, men hemtrevlig -så länge regnet inte öste- höbal att sova på, Ginny satt ensam i den obekväma soffan
-Xenophilius var i diagongränden på jakt efter Magmadykarens svanstopp (Magmadykaren trivdes bra i folksamlingar och anhopningar av människor, enligt Xenophilius)- och kände sig dåsig, från den vanligtvis fräkniga, men eftersom hon var Luna, likbleka pannan ner till dom heta fötterna med klädda i par mjuka originellt luktande sockor. Hon längtade hem.
Luna satt vid familjen Weasleys slitna bord och hade en oavsiktlig stirrtävling mot en gammal trumpen dam.
Muriels ilskna blåa ögon mot Lunas vanligtvis himmelsblå frågvisa stora ögon, men nu, eftersom hon var Ginny, chokladbruna nyfikna små ögon.
Dom väntade båda på att den andra skulle öppna läpparna och säga något.
-Ja-a, sa Luna artigt. Jag tror att det var så att jag råkade önska mig att jag skulle vara någon annan, tror jag, Muriel. Då blev jag Ginny. Jag vet inte vad det beror på... Kanske... nej, inte den här tiden på året inte...
Muriel betraktade fortfarande under tystnad, med smalnande ögon.
-Vet du hur vi skall bli oss själva igen, då? Jag kan se i dina ögon att du vill, men är lite för stolt för det.
Hon rörde obekymrat på ena tån.
Muriel lyfte blicken och smålog.
-Gammal magi, uråldrig faktiskt. Har hört rykten och pladder om liknande händelser. Oförutsägbar magi som den här sorten, passar inte två små ynglingar som ni.
Luna tittade artigt oförstående på Muriel, med sin alltid så harmoniska blick.
-Men jag kan törhända hjälpa dig raring, skrockade Muriel.
-Mm, det kan du nog, sa Luna, som var inne i en helt annan värld, med helt andra fenomen och funderingar, en värld som ingen annan vid någon tidpunkt skulle lyckas nå.
Hon var Luna, hon var den enda i sitt slag, hennes pappa brukade nämna det.
Hon saknade honom. Tårarna tänkte nästan börja porla fram, då hennes tankar blev avbrutna.
-Vill ha lite tranbärsté, muttrade Muriel.

Bra!!

Bra, bättre BÄST!!

spännande, det är lätt att ibland blanda ihop Ginny och Luna

Superbra!!!!!!!

Näst sista kapitlet kommer imorgon!

när kommer det?

Förlåt för att jag har varit så oaktiv, har inte varit inne på mugglis så aktivt dom senaste månaderna, men nu skall jag börja igen, så kapitel på måndag!