En ung dödsätares resa

Bäst ff ever!

såååå braaa!!!!!!

OMGGGGG!!! MEEER!!

VEM VEM VEM

BRA!!!

Jätte bra!

Snälla Piggelino, skriv snart!

Kapitel 13.

– Ville du något? Jag flämtade till när minnen från min barndom smärtsamt forsade genom huvudet. Den rösten skulle jag aldrig glömma! Men kunde det verkligen vara han? Nej, så såga han inte ut, men rösten…
– Samir? Jag stirrade på honom. Var det han?
Han flämtade till och stirrade på mig.
– Safira, är det du?
– J–Ja men…
Jag slog händerna för ansikten. Tanken på att min själsfrände stod framför mig var svindlande. Vi hade gjort allt tillsammans. Men sen… När han kom på att jag var dödsätare… Han blev jätte sur och jag blev förbjuden att vara tillsammans med honom. Jag tog bort händerna från ansiktet.

*


– Så är du fortfarande... Samir sänkte blicken. Jag rodnade och vände även jag bort blicken.
– Ja det är jag… svarade jag lågt och spände fingrarna runt stenräcket till bron. Vi hade gått hit för att prata. Först hade vi skrattat och pratat om knasiga minnen från ungdomen som när vi gjort upp en plan för att kidnappa grannens hund och när vi skulle kasta prick med stenar på ett träd på andra sidan gatan och råkade kasta en sten på en bilruta som högljutt gått i kras. Men nu kom vi till anledningen till vår långa vistelse ifrån varandra. Den allvarliga biten. Samir skakade på huvudet. Sen såg han upp på mig med blixtrande ögon.
– Så du torterar och mördar?
– Ja...
– Tycker du att det är kul? Att se folk lida? Skrek Samir ilsket.
Jag tvekade förts men sen bestämde jag mig för att vara uppriktig.
– Ja.
– Menar du det verkligen Safira?! Han stirrade chockat på mig.
– Ja! Jag mötte hans blick.
Samir fnös och skakade på huvudet.
– Iså fall. Så… tror jag inte att vi har något mer att säga varandra längre. Med de orden vände han ryggen åt mig och gick nerför bron och försvann i folkvimlet.
Mitt hjärta värkte. Det var exakt de orden som skilt oss åt sist också. Tårarna började ohejdbara rinna ner för kinderna.

Men nej vad sorgligt

Men iaf, braaaaaaa!

Super bra! Men också supersorgligt! Men Ja, bli författare!