Oblivion [SV]

Super

Måste bara säga, jag läste ju din förra fanfic också. Och ditt skrivande utvecklas verkligen hela tiden och du blir bara bättre bättre!
Superbra kapitel var det också

Sååå braaa♥ GELLOOOOOOW♥

vrf lägger jag alltid ut alla kapitel mitt i natten??????

aja hoppas ni kommer gilla det här kapitlet lika mycket som jag gillade att skriva det!!!!! älskar er btw
____
Kapitel 19
”Jag trodde jag var över honom.” mumlade jag irriterat. Jag låg på min säng med mitt ansikte ner i en kudde.
När jag hade lyckats ta mig ut ur min trans rusade jag upp till sällskapsrummet där jag satte mig med tvillingarna, Lee och deras två rumskamrater Kenneth Towler och Benjamin Hampton i hopp om att bli distraherad från alla tankar, men efter fem minuter gick jag utan någon ursäkt upp till sovsalen där Alicia och Angelina båda låg och läste i varsin säng.
”Vänta, han bara gick iväg?” Jag nickade svagt som svar på Alicias fråga, utan att bry mig om någon av dem märkte det eller inte. De hade båda satt sig på varsin sida av min säng när jag hade kommit in och lagt mig i sängen och skrikit in i kudden. ”Varför? Vet han att du gillade honom? Gillar han dig?” Jag satte mig upp och suckade djupt.
”Han vet att jag gillade honom.” jag suckade innan jag satte mig mer bekvämt, för att kunna berätta vad som hände behövde jag förklara allt från början.
((a/n: om någon e förvirrad e det följande en flashback lmao))

Jag satt i den svarta soffan i ett av sällskapsrummet och pratade med Sofia, en tjej i min årskurs som jag hade varit bra kompis med i flera år, om läxan i svartkonst.
”Jag förstår inte hur han tror att vi kan skriva hela den uppgiften på tre dagar! Inte ens han skulle kunna göra det.” utbrast Sofia irriterat och slog lätt på kudden hon hade i famnen. Jag skrattade lätt åt henne.
”Det kommer att gå bra, så länge man diskret upprepar olika saker så har man tillslut gjort klart det.” Sofia öppnade munnen och tänkte antagligen spotta ut en till pessimistisk kommentar, men hon blev avbruten.
”Var fan är det någonstans?” Jag tittade förvånat uppåt för att se Paulina Braun luta sig över mig med ett irriterat ansiktsuttryck.
”Var är vadå?” frågade jag innan jag ställde mig upp från soffan så vi stod öga mot öga. Paulinas bruna hår hängde över hennes axlar i vågor ända ner till hennes midja. Hon var den enda personen som kunde se ett hundra procent bra ut i skoluniformen, men hon var också den enda eleven i hela skolan som var ett hundra procent ond. Men det var bara cirka två procent av eleverna i skolan som hade listat ut det, och en av dem som hade förstått det från allra första början var jag.
”Mitt halsband, det är borta!”
”Och? Gå och leta efter det då.”
”Jag vet att du har tagit det! Mormor gav mig det, det är värt en förmögenhet!” Hon stirrade ut mig med hennes blåa ögon, medan jag himlade åt henne med mina bruna.
”Paulina, jag har inte tagit ditt halsband.” Hon skrattade ett gällt och högt skratt som gjorde att säkert hälften av personerna inne i rummet vände sig mot oss.
”Ge mig det.” sa hon bestämt.
”Jag har inte tagit ditt jäkla halsband! Varför tror du ens att det är jag? Har du något bevis?” Frågade jag. Jag kände hur jag började bli riktigt arg, vilket inte var bra då en av de enda sakerna jag och Paulina hade gemensamt var våra riktigt korta temperament. Även om jag hade tjafsat med henne tidigare hade vi aldrig varit riktigt arga på varandra – tills nu.
”Kan du sluta käfta emot och ge mig mitt jävla halsband?” Jag skakade på huvudet.
”Kan du sluta anklaga mig för någonting som aldrig har hänt?!” Jag vände på mig för att gå till min sovsal när hon avbröt mig.
”Ge mig mitt halsband och jag skiter i att berätta för Hugo om dina känslor för honom.” Jag stannade till. Hugo Manger hade varit bästa vän med Gabriel sedan de var runt fem, vilket gjorde att jag och Hugo också var väldigt bra kompisar, han var även Paulinas pojkvän. De blev ihop i början av mitt femte år, ungefär en månad efter jag förstod att jag gillade Hugo som mer än en vän. Jag försökte dölja det så gott det gick, men jag var – olikt från Paulina – inte en så bra skådespelerska. Jag vände mig sakta om, Paulina stod med armarna i kors och flinade elakt mot mig.
”Är det vad det här är om? Hugo?” Nu visste jag att vi hade allas fulla uppmärksamhet, Hugo var väldigt populär, vilket gjorde att våran konversation just blev nittionio procent mer underhållande för många i rummet. Paulinas flin blev större, vilket jag tog som ett ja. ”Jag har inte ditt halsband. Jag lovar.” Min ton sänktes lite. Om Paulina verkligen trodde att jag hade tagit hennes halsband (vilket jag inte trodde att hon gjorde, då hon antagligen agerade ut allting) så skulle hon verkligen berätta för Hugo, och jag visste att han då skulle bryta av våran kontakt, kanske till och med börja dra sig ifrån Gabriel, och det var en sak jag verkligen inte ville. Hon ryckte på axlarna och höjde på ögonbrynen.
”Okejdå.” Jag himlade med ögonen åt hennes korta svar, och försökte att inte visa hur nervös jag var, innan jag vände mig om och började gå mot sovsalen igen. Men jag kom inte så långt innan jag kände en tyngd på min rygg vilket fick mig att ramla framåt. Jag landade på golvet med en hård smäll, vilket fick mig att tappa andan i någon sekund. Jag kände hur tyngden – Paulina – hade rullat av mig, vilket gjorde att jag rullade mig åt sidan för att kunna ställa mig upp och komma undan henne, men det gick inte så bra då hon slängde sig på mig igen och började slå till mig.
”Ge mig halsbandet!” skrek hon innan hon slog till mig med knytnäven rakt på näsan, och jag kände direkt hur blodet kom forsande.
”Sluta!” skrek jag gång på gång. Jag slängde med armarna och benen för att komma undan henne, samtidigt som jag svor åt de andra eleverna som stod runtomkring oss i mitt huvud eftersom ingen verkade vilja hjälpa till.
”Din jävla idiot!” skrek hon innan hon tyst viskade så bara jag kunde höra. ”Undrar hur Hugo kommer reagera.” jag lyfte armen och slog till henne på kinden så hon lossade sitt grepp om mig någon sekund, innan hon argt skrek till och slog mig på min underläpp som började svida rejält och det var då jag förstod att den hade brustit.
”Vad fan håller ni på med?!” utbrast Hugos röst någon meter ifrån oss, och snart så drogs Paulina bort från mig.
”Will?” Jag öppnade mina ögon som jag hade stängt efter Paulinas sista slag och möttes av Gabriels. Han tog tag i mig och lyckades ställa mig upp. Så fort jag stod stadigt tog han sina händer på varsin sida av mitt huvud och tittade upp och ner. Jag kände blodsmaken i munnen och hur det konstigt nog bultade i och runt mitt högra öga.
”Du kommer så få en blåtira.” mumlade Gabriel som om han läste mina tankar. ”Din näsa känns inte bruten va?” Jag skakade på huvudet. ”Okej, bra.”
”Vad fan tänkte du med?” Jag hoppade till när Hugo puttade undan Gabriel och argt tittade ner på mig. Jag såg dock hur hans arga min bleknades bort en sekund när han såg hur jag var mycket mer slagen än Paulina.
”Sluta Hugo, det är ingenting. Jag slog henne ändå mer än vad hon slog mig.” Min blick drogs förvirrat till Paulina som stod och grät bakom honom. Jag övertalade mig själv att inte himla med ögonen åt henne. Hon grät inte på riktigt.
”Ja, i självförsvar! Hon var fortfarande den som hoppade på dig först!” utbrast Hugo och min blick drogs en än gång till honom. Hon hade redan lyckats komma upp med en falsk historia.
”Hugo, lugna ner dig, du vet att Will aldrig skulle göra det. Hon har det kortaste temperamentet i historien av temperament men hon skulle aldrig skada någon.” sa Gabriel lugnt och ställde sig beskyddande framför mig, men jag gick ett litet steg åt sidan så jag kunde se vad som skulle hända. Hugo började skrika på Gabriel och frågade hur han kunde tro på mig, vilket gjorde att min blick sänktes och jag kände hur det började bränna i halsen. Gabriel höjde rösten och skrek tillslut tillbaks.
Efter någon minut kom en till röst in i tjafset. Jag vände mig mot Gabriel igen och såg hur Aya Tunis stod bredvid honom. Aya gick i Gabriels årskurs, hon hade kort blont hår och grönbruna ögon och var en av de få personerna på Durmstrang jag inte hade någonting emot alls. Hon hade varit en av Hugos – och Gabriels – bästa vänner så länge jag kunde minnas, vilket gjorde att alla i rummet förvånat tittade på när hon började försvara mig med Gabriel istället för att hänga på Hugo.
”Paulina hoppade på Willow först, jag såg det! Seriöst Hugo, vad fan tror du? Titta bara på Willows ansikte – ”
”Vad försiggår här inne?” frågade en mörk och stark röst bakom oss. Vi vände oss om och möttes av svartkonstläraren Professor Volkov. Han hade vitt kort hår och var lång. Han hade även en ganska så stor ölmage, och han var riktigt sträng, men Karkaroff var värre. Volkov tog en titt på mig innan han bestämt utbrast:
”Ni fem, kom med mig.”

”In med er. Seså, sätt er ner.” Vi hade gått igenom skolan tills vi kom till Volkovs kontor. Det var ungefär lika hemtrevligt som en svinstia. Luktade som en också.
”Ska vi inte träffa karkaroff?” frågade Aya fundersamt, innan hon tveksamt satte sig i en av de hårda plaststolarna som stod framför skrivbordet. Gabriel drog fram två extrastolar till sig själv och mig som stod i hörnet av rummet eftersom de andra tre redan hade satt sig i de som stod framme. Volkov gick fram och satte sig klumpigt i sin stol på andra sidan bordet.
”Han är upptagen. Så, vem vill vara den första som förklarar vad som hände?”
”Jag kan.” sa Paulina och jag svor till inombords. Jag skulle ha börjat. ”Jo, alltså jag satt och läste i sällskapsrummet när Willow kommer fram till mig och säger åt mig att göra slut med Hugo – ” jag frös till när jag kände hur alla blickar vändes mot mig, men såg i ögonvrån hur Hugos stannade kvar på mig längst. ”Jag sa självklart nej, men hon fortsatte försöka övertala mig. Efter några minuter tog hon upp min mormors gamla halsband, som jag har letat efter i säkert två veckor nu, från sin ficka och började muta mig med det. När jag fortsatte säga nej och försökte övertala henne att ge mig halsbandet så slängde hon sig på mig. Hon slog till mig flera gånger i magen och på min kind, men jag slog bara tillbaks på grund av självförsvar! Snälla ni måste tro mig.” Hon började gråta igen. Volkov tittade fundersamt tillbaks på mig och Paulina men innan han hann säga någonting blev han avbruten.
”Varför ville du att jag och Paulina skulle göra slut?” Hugo hade vänt sig mot mig, han såg inte ens arg ut längre, han visade inga känslor alls, vilket var värre än någonting annat.
”Jag ville inte att - !” började jag, men det hördes inte över Ayas och Gabriels protester.
”Tystnad!” utbrast Professor Volkov irriterat och öppnade munnen igen men hann inte säga något innan Paulina förstörde tystnaden före honom.
”För att hon gillar dig, pucko. Seriöst, hur fan kan du inte ha märkt det?” Det blev knäpptyst i rummet och min blick gled ner till mina händer. Det var tyst i vad som kändes som en evighet innan Volkov äntligen valde att börja prata.
”Jag bryr mig inte om vem som gillar vem eller om den personen läste eller inte, jag vill få reda på vem som startade det här men det kommer vi nog aldrig komma fram till. Jag vill också att ni ska veta att såna här slagsmål inte tolereras här på skolan. Förstår ni det?” Vi alla nickade. ”Bra. Ni får alla fem en månads kvarsittning var, jag vill inte höra några protester, annars är ni uppe i två. Gå nu, och inga mer slagsmål!” Vi alla ställde oss upp direkt och gick ut ur kontoret, jag gick snabbast av alla, då jag kände hur min hals började brännas igen och jag visste att tårarna skulle komma. Jag kände hur någon tog tag i min arm och jag vände mig om och trodde att jag skulle få se Gabriel, men jag möttes av Hugo.
”Du gillar mig…?” frågade han och jag kände hur det första tåren rann ner från min kind. Jag slet bort min arm från hans grepp och torkade ilsket bort tåren.
”Låtsas inte som om du inte visste om det.” sa jag känslolöst innan jag vände om och snabbt började gå. Tårarna forsade ner och tillslut började jag springa, jag hatade att gråta offentligt.
”Willow!” Det var Aya. ”Willow, snälla stanna, jag vill bara ta ner dig till sjukhusflygeln! Du har blod i hela ansiktet.” Jag torkade bort flera tårar och märkte att min hand blev röd efter kontakten med min kind. Jag nickade långsamt och lät henne ta mig ner till sjukhusflygeln. ”Allting kommer bli bra, allting kommer bli bra.” upprepade hon gång på gång, men varje gång hon sa det trodde jag bara på det mindre.

”Wow.” var allt Alicia sa när jag hade berättat klart.
”Är Paulina här? På Hogwarts?” Frågade Angelina. Jag nickade sakta, och utbrast sedan ett skratt som lät allt annat än glatt.
”Så bli inte förvånade om jag nånsin kommer upp i sovsalen och har ett blodigt ansikte. Det var i sånt fall bara Paulina.”
____
godnatt
nej vänta btw appelquist TAAAACK din kommentar gjorde mig så glad tacktacktack

Sååååå braaaaa !! Men alltså man skriver ju mycket bättre på natten xD

Som den sentimentala typ jag är så började jag självklart att snyfta.
Skitbra♥

Så bra.

Tack själv för att du delar med dig av din fanfic
ÄLSKADE flashbacken!

'sup babes
har inte läst igenom det här så förlåt om d uppkommer (e d ens ett ord) några stav- eller grammatikfel!!!! ska kolla d imorgon men måste nog sova nu heh
____
Kapitel 20
De nästa dagarna gick snabbt förbi och tillslut så var det lördag och dags för hogsmeade. Jag satt och åt frukost i stora salen med Angelina, Alicia, Lee och tvillingarna. Angelina och Alicia pratade om någonting som jag inte hängde med i alls då jag inte lyssnade särskilt mycket. Jag lyssnade dock på Lee, Fred och George var också upptagna i en egen konversation. De pratade om Quidditch, eller snarare Victor Krum, och jag satt och kom in med små kommentarer ibland.
”Han gick in i mig här om dagen, det var magiskt.” sa Lee entusiastiskt med ett stort leende. Fred skakade på huvudet åt sin kompis.
”Wow Lee, om jag inte visste bättre skulle jag tro att du är kär i honom.” Jag och George började skratta, men Lee himlade bara med ögonen som svar.
”Säger du, mister jag-skulle-sälja-hela-mitt-hus-och-familj-för-att-få-vara-hans-bästa-vän.” denna gången var det Fred som himlade med ögonen, men jag märkte hur han blev en aning rödare om kinderna.
”Det har jag aldrig sagt.”
”Har du visst.” sa George bredvid mig med munnen full av limpa. ”Och bara så du vet blev jag väldigt sårad.” jag skrattade åt de tre killarna, men slutade tillslut lyssna på deras lilla tafs och istället lät jag min blick åka runt i den stora salen. Vid Rawenclaws bord satt ett flertal Beauxtons- elever och åt. Det såg ut som att de hade ett seriöst samtal, men jag kunde inte ha brytt mig mindre om vad de pratade om. Vid hufflepuffs bord satt Cedric och Gabriel med tre andra kompisar. De skrattade åt någonting, och jag kunde ha brytt mig mindre om vad. Längst bort vid Slytherins bord så stannade min blick först på Daniel, sedan på Aya som satt bredvid honom. Jag log smått, för första gången på hela terminen blev jag glad över att se en skolkamrat från Durmstrang. Snett mittemot henne satt någon med ljust hår och breda axlar – Hugo. Jag kände hur jag slutade andas i någon halv sekund, men när jag väl kunde andas igen märkte jag att alla huvuden var vända mot hans håll, han måste ha sagt någonting. Någon sekund senare slängdes många huvuden bakåt och man hörde skrattattackerna ända ner till Gryffindors bord. Men det var en person som inte skrattade – Aya. Jag tittade frågande på när alla runt henne skrattade åt Hugos skämt medan hon bara himlade med ögonen åt honom. Hugo och Aya brukade vara bästa kompisar sedan de var två, och av någon anledning skrattade hon nu inte ens åt hans skämt. Och jag kunde inte ha brytt mig mer om varför.


”Där är du, trodde aldrig att du skulle hitta mig!” utbrast Gabriel. Han sa åt mig efter frukosten att möta mig inne på tre kvastarna, och jag – som hade hört tvillingarna prata så mycket om hogsmeade att jag inte ens skulle behöva använda en karta för att hitta någonting – sa okej. Jag ryckte på axlarna innan jag satte mig mittemot honom. Det lilla båset som han hade valt att sätta sig i var längst bort, jag hade inte hittat honom om det inte hade varit för Aaron Jackson – en av Gabriels kompisar som hade sett min förvirrade blick och pekat mot hållet min bror satt. Gabriel hade även haft tid att beställt två honungsöl, en åt sig själv och än till mig.
”Trodde inte jag heller. Tack gode gud att du har snälla kompisar.” nu var det Gabriels tur att rycka på axlarna.
”Vad kan jag säga, jag smittar av mig.” jag himlade med ögonen åt honom.
”Så vad var det du skulle säga?” frågade jag samtidigt som Gabriel tog en klunk av sin honungsöl – han hade redan druckit upp hälften.
”Huh?”
”I korridoren sa du att du ville säga mig någonting? Vad var det?”
”Åh, juste.” Han torkade sig om munnen med sin tröjärm. ”Jag kommer ihåg.”
”Vad menar du?” frågade jag innan jag tog en klunk av honungsöl. Han sänkte sin röst.
”Jag tror jag vet vad som hände kvällen vi kom hit. Efter jag klev av tåget.” Jag satte honungsölen i halsen och började hosta som en galning. Många huvudet vändes åt mitt håll. När jag väl kunde andas igen stirrade jag ut Gabriel.
”Va? När började minnet komma tillbaks?”
”För ungefär en – nej två, veckor sen.” jag spärrade upp ögonen.
”Två veckor?” utbrast jag lite för högt. Jag slog till Gabriel på armen.
”Aj!”
”Två veckor? Och du berättar det för mig nu?!”
”Lugna ner dig! Jag var inte säker i början. Dessutom var minnet väldigt svagt. Eller, det är fortfarande svagt men jag menar – ”
”Vad är det du kommer ihåg?” frågade jag ivrigt. Gabriel suckade åt mig.
”Minnet är fortfarande svagt och jag kommer inte ihåg allt, men det jag kommer ihåg är att jag hade somnat i kupén, vilket gjorde att jag var en av de absolut sista som gick av tåget. En man klädd i svart som kom fram till mig, men jag kommer inte ihåg om det var direkt efter jag gick av tåget eller om det var efter jag hade gått ett tag. Vi pratade dock ett tag… men jag har inget minne om vad det var vi pratade om. Jag kommer dock ihåg att han tog fram sin trollstav efter en stund, och efter det, så är det tomt. Efter det kommer jag inte ihåg någonting mer.” Jag satt tyst några sekunder.
”Det är allt?” frågade jag och Gabriel himlade med ögonen.
”Låt inte så besviken! Det är en bra början. Om ett par veckor kommer jag kanske ihåg mer. Jag menar, för två veckor sedan var allt jag kom ihåg att jag klev av tåget.
”Vi kan alltid hoppas.” sa jag med en suck. ”Har du nämnt någonting om det här till någon lärare?” Gabriel nickade.
”Dumbledore vet. Det var han som sa att minnet säkert kommer komma fram om jag bara väntar ett par, tre veckor.” Jag nickade.
”Okej.” Vi satt i en bekväm tystnad i någon minut innan jag bröt den.
”Så… vem är Mollie?” Gabriels huvud åkte upp direkt och han kollade runt i rummet, röd i ansiktet.
”Ingen, okej…” Jag fnös till.
”Nej visst. Kom igen Gabriel, du rodnar aldrig. Du rodnade inte ens när Caspar drog ner dina byxor inför hela skolan för tre år sedan.” Gabriel skrattade lätt till, men skrattet var inte så särskilt genuint.
”Åh, Caspar. Hade nästan glömt honom.” Caspar Lauck var Durmstrangs stora stolthet, om man bortsåg från Victor Krum. Caspar och Victor var bästa vänner, och Caspar var nästan en lika bra slagman som Victor var en sökare. Dock så var Caspar den största idioten någonsin, men han var inte en idiot på det sättet att han var osmart, för han var extremt listig och kvicktänkt. Han var en smart idiot, som visste exakt vad han skulle kunna göra för att få andra att lida, hans pappa var även en av historiens bästa vaktare, vilket inte gjorde Caspars ego mindre. ”Kommer du ihåg när – ”
”Uh-uh. Tänk inte ens på att byta samtalsämne, jag vill höra mer om Mollie.” Jag höjde på ögonbrynen om och om igen och han försökte hålla inne ett leende.
”Hon heter Mollie Jackson. Jag vet inte om du vet vem det är men – ”
”Vänta, Mollie Jackson, är inte hon syster med Aaron Jackson? Han som hjälpte mig hitta dig för en kvart sen?” Gabriel nickade kort.
”Tvillingsyster.” Rättade han mig och tog sedan upp sitt glas med honungsöl igen.
”Shit hon måste vara snygg.” Mumlade jag högt nog för honom att höra. Nu var det Gabriel som satt honungsöl i halsen, men inte lika brutalt som mig. ”Vadå? Med en tvillingbrorsa som ser ut så där? Seriöst, hur vet jag inte vem det är? Eller jag vet ju tekniskt sett vem det är, men jag tror aldrig jag har sett henne – ”
”Will. Du babblar, tyst.”
”Så hon är snygg?” Gabriels blick gled ner och han bet sig själv i läppen samtidigt som han rodnade igen. Det tog några sekunder innan han långsamt nickade. Jag flinade stort åt honom.
”Jag menar, jag skulle inte säga att hon är snygg. Men hon är söt, fin och, du vet… vacker.” Mitt flin blev större och större samtidigt som Gabriels kinder blev rödare och rödare.
”Du gillar henne verkligen, eller hur?” Gabriel nickade och försökte gömma sitt leende.
”Vi träffades genom Aaron – såklart. Jag behövde hjälp i trolldryckskonst och Aaron kom på idén att hon kunde hjälpa mig plugga då hon är någon slags geni när det gäller trolldryckskonst. Hon var väldigt blyg i början men efter ett tag öppnade hon upp sig och jag märkte att hon är riktigt rolig, och genuin, och smart. Äkta.”
”Så när kommer jag få träffa henne?”
”Förhoppningsvis aldrig.” Jag skrattade och slog lätt till honom på armen igen.
”Okej, okej! Men jag vet inte, hon är väldigt blyg när det gäller nya personer. Ni skulle dock passa bra ihop, ni har samma humor.”
”Wow, jag älskar henne redan.” Gabriel himlade med ögonen åt mig.
”Så hur går det med ditt kärleksliv då? Vad hände med Cedric? Baserat på den lilla informationen jag har fått ut ur honom verkar det som om du undviker honom.” Jag tittade ner på mina händer.
”Jag undviker honom inte, jag råkar bara vara på ställen han inte är.”
”Jo, visst. Kom igen, vad hände?”
”Ingenting, okej. Han gillar mig ändå inte, han har fullt upp med sina beundrare.” Gabriel himlade med ögonen.
”De där beundrarna är typ fem år yngre än oss. Föresten så gillar han dig visst, jag kan se det på honom.” Jag suckade.
”Men den där tjejen som han har börjat umgås mer och mer med då? Hon mörkhåriga, söta, perfekta Rawenclaw-flickan?”
”Cho Chang? Jo, eh, han gillar henne också.”
”Ser så ut.” mumlade jag, mest åt mig själv, men han måste ha hört mig, för han började direkt prata igen.
”Jag tror ändå att han prioriterar dig, är ganska säker på att han har henne bara så han kan sluta tänka på dig. Seriöst, han stirrar på dig hela tiden, och om jag inte skulle ha varit din storebror skulle jag ha sagt att det nästan är gulligt. Bara prata med honom. Han förtjänar en förklaring.” Jag tittade ner på mina händer igen och svarade inte. Jag förstod att Gabriel himlade med ögonen åt mig på andra sidan bordet. ”Så, när vi ändå är inne på ditt kärleksliv… Jag pratade med Hugo för några dagar sedan.” Mitt blick flög upp och Gabriel hade en oläslig grimas på ansiktet.
”Och?”
”Och det var en jäkligt stel konversation. Men tydligen så mår han bra. Och, eh, jag vet att du antagligen inte vill höra det här men, han och Paulina fortfarande ihop.” Jag andades långsamt ut.
”Jag bryr mig inte, jag är över honom.”
”Är du inte alls.”
”Är jag visst!”
”Åh jasså, var det därför du flög upp som en raket när jag nämnde hans namn?” Jag struntade i att svara. ”Om det får dig att må bättre sa han dock att hon började ta på hans krafter. Hon var väldigt krävande.”
”Märker han det nu?” Gabriel gav ut ett kort skratt.
”Jomen eller hur? Idiot.” Jag struntade i att svara, och han suckade.
”Du förtjänar bättre.” Jag skakade på huvudet.
”Han förtjänar bättre.” Gabriel tvekade i några sekunder.
”Eh, jo, alltså det är ju också sant – ” Jag gav honom en menande blick. ”men han är fortfarande en idiot. Jag träffade på Aya för några dagar sedan också. Hon och Hugo har knappt pratat sedan incidenten. Hon är fortfarande arg på honom, hon sa att hon inte planerar att prata med honom tills han gör slut med Paulina.” Jag skrattade.
”Förståndigt. Men jag förstår fortfarande inte hur de inte kan prata. De var närmare än siamesiska tvillingar, och nu pratar de inte ens?” Gabriel ryckte på axlarna.
”Jag påpekade det och allt hon sa var att hon inte kunde vara vän med någon som är en sån stor idiot att han inte ens har sett vem Paulina verkligen är än, o.” Jag suckade och drog en hand genom mitt hår. Gabriel tittade ner på sin armbandsklocka. ”Halv ett. Jag borde gå, jag skulle möta Mollie – ” Han himlade ögonen åt mig när han såg mitt flin ” – vid godisbaronen.”
”Jag måste också gå, jag ska träffa Fred och George. De är antagligen inne på Zonkos.” Vi ställde oss upp och tog på oss våra kappor. Vi gick till utgången och sa ett snabbt hejdå till varandra tills vi gick åt motsatta håll, men jag stannade efter bara någon meter.
”Åh, och förresten – tack för honungsölen!”
____

Vilken är eran favoritkaraktär i den här berättelsen (bortsett från Fred och George bc alla älskar dem so i mean)???????????
anyway GODNATT

Jag gillar Aya, Lee och Gabriel (och söklart Fred och george men well det är väl ganska obvious)

Den får 10/10 Dumbledores!