Draco och Hermione [SV]

åååh! Mer nu Spännande ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

åhhMeeeeeeraaa

mera mera

Mer, så nyfiken:-D

I want more

Tack för kommentarerna, här kommer nästa del!
Klychiga wannabe-twilight-kapitel >.<
__________________________________________

Det fanns inga alternativ. Han skulle få se Hermione igen, och det redan i natt! Hans hjärta sjöng nästan av glädje när han så tyst som möjligt drog på sig skjorta och jeans. Med hennes brev i handen tittade han ut genom fönstret, och ner i mörkret. Hans rum låg på andra våningen, men han hade faktiskt hoppat ut därifrån förut. Det gjorde ont, men man överlevde. Draco bet ihop, stålsatte sig för stöten och hoppade.
Det var knappt att han klarade av att låta bli att skrika rakt ut av smärta och spänning. Hans hjärta trummade i hundranitti redan, när han smög över ägorna och ut mot vägen. Grindarna var förstås låsta, men efter att ha vuxit upp på den här herrgården visste han om en lönnväg ut. I den täta häcken bakom dammen, inte långt ifrån köksingången fanns ett smalt hål. Där ålade han sig ut och fördärvade den vita skjortan, men det var hans minsta bekymmer. Om hans föräldrar fick reda på att han smitit ut...
Men Draco försökte låta bli att tänka på det när han småsprang nerför vägen. Her-mione, Her-mione, Her-mione ekade varje steg mot den våta asfalten. Det var regn i luften.
Han passerade ett hus, två hus, tre hus. Bortanför det fjärde låg parken. Draco drog sig till minnes när han varit sju år och det varit ett äventyr att få gå bort dit själv. Hans vän sen barndomen, Theodore Nott, bodde i nästa kvarter och de hade ofta träffats och lekt i parken som små.
Men nu var det inte Theodore som väntade på honom där, mellan björkarna. Det var en flicka. Inte vilken flicka som helst.
"Hermione!" flämtade han när han nådde fram till henne, och han gav henne en stor kram.
"Draco." Hon lät lättad, insåg han till sin stora glädje. Han höll henne på ett armlängds avstånd och studerade henne ingående.
"Jag har saknat dig!" utbrast han, och kramade henne igen. ”Jag kan inte fatta att du är här!” Han snurrade runt med henne, lyckligt. Hon log, men leendet nådde inte ögonen.
"Draco", sa hon igen. "Jag är glad att se dig också. Men vi måste prata." Hon drog sig milt ur hans grepp och fixerade honom med blicken. "Vi kan inte fortsätta träffas. Eller hur? Du är… du är en av dom. Du är på den mörka sidan. Och jag är på Harry Potters sida. Du är renblodig, medan jag är en smutsskalle. Din familj skulle aldrig acceptera mig, eller hur?"
Det skar i hjärtat att höra henne räkna upp alla saker som skiljde dem åt. Och dessutom så missade hon den största punkten, på vilken de var mest olika. Den största och viktigaste punkten till att de inte kunde fortsätta träffas på tu man hand. Han var för farlig för henne.
Han tog hennes händer i sina och såg henne djupt in i ögonen, och glömde nästan bort vad han skulle säga. Hermione hade planetens vackraste ögon.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

awwww♥ Meeeeeeeer

åh ♥
mer nu!