Kraften (femte året)

Alltså så bra kapitel ♥ Ligger hemma sjuk och det här var precis vad jag behövde - ett underbart kapitel ur en underbar fanfic av en underbar författare.

Skulle skolan och Dumbledore kunna råka illa ut för att ha tagit sig an en mugglare?

Jag tror jag har läst på Pottermore eller något att en mugglare faktiskt kan åka till Hogwarts, och Ministeriet har inget med det att göra. Mugglaren behöver dock eskorteras av en häxa eller trollkarl, som kan göra någon besvärjelse eller något så att det ser ut som det gör för häxor och trollkarlar. Så ingen oro för att skolan ska råka illa ut Men du kan ju såklart ändra lite, om du har planerat något särskilt!

Innan jag kommenterar själva kapitlet: När det gäller kan och kunde, blev jag osäker! *rodnar* Tror du får fråga någon som kan det där med språk, för jag vet som sagt inte. Tyckte bara kunde passade.

Nog om det och åter till kapitlet: ÄLSKAR Anthonys kommentar om Umbridge! Knölfotad padda! Haha!

Ja, Miriam kan drömma om att se käringen vifta i sjön, medan hon skriker att hon inte kan simma!

Så bra att Snape fick veta vad som hände. Hoppas det ordnar sig! Nu längtar jag till nästa kapitel. ♥

Sund ilska? Ja... hehe... Jag vet inte det! När jag har blivit arg, har jag skrikit och gapat, samt smällt i dörrar och slängt saker i golvet! Fast det skulle inte skada om Miriam blev lite arg på ragatan. Hon kommer kanske bli det när hon...

“Den där knölfotade gamla paddan!” utbrast Anthony, så fort Umbridge lämnat rummet. “Varför skulle hon komma hit och förstöra vår lektion?”
“Hon gör ju så här på alla lektioner, vet du väl, Anthony”, suckade Padma. “Fast inte riktigt så hemskt som på den här.”
“Jag som hoppades att hon aldrig skulle komma hit”, sa Elvira besviket. “En tillvalskurs en gång i veckan - varför inspektera den? Kunde vi inte bara slippa det?”
“Det är nog för att ni är så ung, miss Silver”, sa Hannah Abbott. “Snälla, ta inte åt er av vad hon säger. Alla elever hatar henne. Utom möjligen de från Slytherin.”

Jag älskar de här meningarna, inte minst för att du skriver så bra,men också för att man verkligen förstår hur dålig hon är som lärare eftersom eleverna avskyr henne så mycket.

Nu tänker jag skriva det alla skriver: Du skriver jättebra, och jag längtar till nästa kapitel!

Kommentarerna är otroliga. Som alltid. Jag är bortskämd. Minst sagt. Lyckligt lottad.

Tekniken är dock lite mystisk! Jag kan inte se “Kraften” i forumet längre. Som tur är kan jag se och redigera den från min egen sida. Ibland får jag meddelande om att det är en ny kommentar, utan att det kommit någon … skumt.

Edit: Nu när jag lade upp detta kapitlet kunde jag se den igen!

Edit 2 (efter 5-6 kommentarer) Nu börjar den göra så igen! Det är lite läskigt, men viktigast är ju att ni kan se den och att den inte försvinner helt och hållet.

Dessa kommentarer har jag sett i alla fall:

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Elzyii♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Devilssnare♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


Detta och det nästföljande kapitlet är varmt tillägnade Mintygirl89, min första läsare någonsin, som troget hjälpt mig med all research. Ugglorna har flugit i skytteltrafik i det kyliga marsregnet och landat med våta fjädrar här på mitt fönsterbräde. Läs gärna Mintygirls underbara Quirrells första år på Hogwarts. Viss spoilervarning i samband med denna utfärdas!

Kapitel 22 - Minnen

Ingen hade behövt påminna mig att se upp med vad jag gjorde. Fortfarande utmattad, nästan som en konvalescent efter de ensamma dagarna i tornrummet, rörde jag mig försiktigt i en snäv omloppsbana mellan detta rum, stora salen och biblioteket, noga med att inte dra till mig onödig uppmärksamhet. Minsta oväntade rörelse eller ljud fick mig på helspänn.

När jag efter några dagar av eftertanke samlat ihop mig så pass att jag kunde söka upp Dumbledore, kändes det som något jag borde gjort för länge sedan. Vi hade egentligen inte bytt många ord med varandra under hela denna tid. Rektorn för Hogwarts var en upptagen man och att söka upp honom utan ett alldeles specifikt ärende kändes opassande, men nu hade jag en del på hjärtat som jag trodde kunde vara viktigt.

Som väntat tog han emot mig med mild gästvänlighet, placerade mig i en skön besöksstol och lyssnade uppmärksamt när jag berättade om Umbridges inspektion. Han nickade förstående när jag delgav mina farhågor kring att hon nu misstänkte speciella omständigheter kring mig, samt vad detta eventuellt skulle kunna leda till.
“Men jag säger som Severus gjorde”, sa han lugnt och fyllde på min tekopp med en elegant rörelse på trollstaven. “Det finns ingenting hon egentligen kan hålla mot dig och ingen av oss, som arbetar här på slottet, kommer att vara henne behjälplig med information.”
“Det är egentligen inte mig själv jag oroar mig mest över”, fortsatte jag, “utan framförallt Harry och hans situation. Mitt ärr verkar ju vara fritt från förbindelse nu - men hans …” Jag tänkte på Harrys envisa vägran att denna termin tala med Dumbledore om någonting som helst, så jag sa inte mer utan lät meningen hänga i luften.

Dumbledore strök sig eftertänksamt över det långa skägget och var tyst ett ögonblick.
“Du känner säkert till en del av funderingarna vi haft kring era båda ärr”, sa han till sist, “inte minst kring likheten mellan dem. Det var ju därför du, som inte har någon magisk motståndskraft, fick tillbringa så stor del av det förra läsåret under Severus beskydd.”
Hugget av längtan fick mig att dra ett smärtsamt, skälvande andetag. Den gamle vise trollkarlen såg medlidsamt på mig.
“Det fungerade mycket väl för er båda, eller hur?” sa han. “Från första början samarbetade ni och visade respekt för varandra i den utsatta situationen. När det gäller Harry är det mer komplicerat, är jag rädd. Deras relation är ganska infekterad, även om det verkar ha blivit något bättre det senaste året.” Hans himmelsblå ögon glittrade till mot mig. “Du kan ha haft en positiv inverkan där.”
“Jag uppskattar dem båda väldigt mycket”, sa jag och log försiktigt tillbaka. “Men Harry har ju inte behövt samma sorts hjälp från professor Snape?”
“Inte ännu”, sa Dumbledore kryptiskt, “men det kan inte uteslutas att … nåväl, vi får ta det som det kommer, det förstår du säkert. Känner du stor oro för en eventuell påverkan från Voldemort?”
“Jag har funderat mycket på hur stor möjlighet man egentligen har att stå emot … om det skulle ske. Professor Quirrell, till exempel. Mina vänner har berättat att han verkade så rädd. Hur stor chans hade han egentligen? Hur var han som person innan … Mörkrets herre tog över honom?”
Dumbledore såg ett långt ögonblick på mig, allvarligt och prövande. Så reste han sig och låste med trollstaven omsorgsfullt upp ett skåp som stod på en av de höga hyllorna. Från den öppna skåpdörren kom en liten flaska sakta svävande ner och landade på den tomma skrivbordsytan mellan oss.
“Professor Quirrell sökte upp mig då han skulle börja undervisa här på Hogwarts”, berättade Dumbledore och tog den lilla flaskan mellan tummen och pekfingret. “Han anförtrodde mig att skoltiden för honom visserligen haft många ljusa stunder, men också många som tyngde hans sinne så mycket att han inte tyckte sig kunna bära dem.”
“Varför inte?” Ju mer jag fick veta om denne Quirrell, desto svårare tycktes han ha haft det.
Dumbledores himmelsblå ögon flammade till av allvar då han gav mig en blick, samtidigt som han korkade upp den lilla flaskan och hällde dess innehåll i en stor skål av sten:
“Jag utgår från att det jag tänker visa dig nu stannar mellan oss.”
Jag nickade stumt. Ytan på skålens innehåll ångade av en substans som såg ut att vara någonting mellan gas och vätska. Dumbledore rörde vid den med trollstaven och den blev genast glasklar. Under kunde jag skymta, inte skålens botten, utan ett mörkt vatten där de suddiga konturerna av små båtar långsamt samlades vid den grå stranden.
“Det här är ett minnessåll”, sa Dumbledore. “Ett praktiskt sätt att sortera sina tankar, om de börjar virvla runt för mycket och orsakar mer kaos än förståelse. Professor Quirrell bad mig att ta hand om de minnen som tyngde honom så mycket att de tog hans fokus från arbetet.”

Han gjorde en svepande rörelse kring oss med staven, pekade ner i det svarta vattnet - och plötsligt befann vi oss på den grå stranden tillsammans med en stor grupp elever som såg ut att vara i elvaårsåldern. Vagt kunde jag känna den kyliga vinden mot klädnaden och höll mig mycket nära Dumbledore, som visade på en av elvaåringarna en bit bort. Det var en liten spenslig pojke som just höll på att kliva i en av båtarna, tätt följd av en annan pojke vars halmfärgade hår lyste svagt i månskenet. Vi klev försiktigt närmare över strandens vindpinade klippor för att tydligare kunna se.

De båda pojkarna hade nu lyckats sätta sig tillrätta i den vingliga båten. Den minste av dem kastade en halvt orolig, halvt förväntansfull blick upp mot Hogwarts mörka konturer på andra sidan sjön. Han hade stora, vackra, safirblå ögon som hela tiden oroligt spejade omkring sig under en lugg av tjockt mörkbrunt hår, som påminde om choklad.
“Jag hatar att segla”, erkände hans vän plötsligt.
En längre, mörkare pojke kom just klivande över stenarna med raska steg och hoppade också i den lilla båten. En uppbrottsstämning rådde omkring dem och flera av de små sällskapen hade redan börjat segla iväg. Den nykomne tycktes ha hört bekännelsen och sa hånfullt:
“Ja, min bror Rodolphus bevisade då att han passar i Slytherin, han blev då inte rädd!”
Pojken, som hatade att segla, svarade argt tillbaka:
“Åh! Och vi kommer att bevisa att vi passar i Ravenclaw, Gryffindor eller Hufflepuff - för vi är smarta, modiga och mycket trevligare än de i Slytherin!” Hans vän med de ängsligt ivriga ögonen viskade något till honom och gav sedan den mörke en kylig blick, som dock bara besvarades av en fnysning.

Jag gissade att den lille orolige pojken måste ha varit Quirrell.

Trots sin uppenbara ängslighet var det dock inte han som verkade värst illa däran av seglingen. Vännen var grå i ansiktet och vinglade hit och dit med händerna krampaktigt knutna om båtens säte. När båtarna omsider nådde stranden vid slottet, fick han lägga sin arm om Quirrell för att inte falla i sjön. Quirrell såg upp på honom med uppriktig omtanke i de stora ögonen. På något vis hade även jag och Dumbledore förflyttats till andra stranden och vi kunde se den långe, mörke pojkens ögon glimma illvilligt i månskenet när han betraktade de båda vännerna som kom stapplande i land:
“Jag visste det! Ni kommer inte ens att hamna i Hufflepuff!”
“TÄPP TILL TRUTEN MED STÅLTRÅD!” skrek Quirrells vän, trots att han fortfarande såg illamående ut.
“Frank, nej …”, hyschade Quirrell och tog ett lite fastare tag om honom. Så såg han kyligt på den mörke:
“Vet du vad? Jag tycker att du ska sluta håna andra personer för deras svagheter.”
Jag drog överraskat efter andan. Quirrell hade uppenbarligen besuttit en del mod, vilket var desto mer imponerande i kombination med hans ängsliga natur. Längre hann jag inte tänka förrän den mörka scenen löstes upp framför mina ögon och vi plötsligt befann oss på en betydligt ljusare plats, om än beslöjad av ett grönt dunkel. Från min tjänstgöring föregående år kände jag igen Hogwarts stora växthus.

De golv jag sopat på morgnarna förra året var nu fyllda av elever från Ravenclaw och Slytherin. Jag såg mig om efter Quirrell och fann honom snart, vid ett arbetsbord tillsammans med Frank, som just var i färd med att viska något till honom medan de sneglade mot ett av de andra borden. När jag vände blicken dit upptäckte jag den långa, mörka pojken som suttit med dem i båten. Han mötte ogenerat deras blickar och sa med en utmanande underton:
“Så ni hamnade i Ravenclaw?” En blick på de smaragdgröna detaljerna i hans klädnad vittnade om vart han själv hade sorterats.
“Ja, och det var nog tur det”, svarade Quirrell med samma kyliga ton som vid båtarna.
“Ja, vad kan man vänta sig? Ni kunde ju inte ens stå på benen! Eller vad säger du, Regulus?” flinade den mörke medan han vände sig till en annan pojke med lite längre mörkt hår.
“Det stämmer, Rabastan!” flinade denne tillbaka. “Merlin, vilka veklingar man hamnat ihop med …” I detsamma blev han avbruten av en yngre version av professor Sprout, som snabbt kom hasande mellan borden med en enorm krukväxt i famnen.
“Unge man! Det blir fem poängs avdrag för Slytherin, för att du inte jobbar ordentligt!” flämtade hon argt och blängde på sina elever genom bladverket, innan hon stövlade vidare rakt mot oss. Just som jag tänkte backa undan, var det som om krukväxten plötsligt blev större, vi sögs in mellan bladen och landade mjukt under ett träds lummiga krona. Det susade friskt i bladverket som kastade en rörlig, oformlig skugga över marken. Inte långt därifrån syntes Svartsjön, vars yta krusade sig oroligt i brisen.

Quirrell kravlade omkring på marken en liten bit framför oss, i färd med att försöka resa sig. Hela luften tycktes vibrera, som om något mycket olyckligt precis hade inträffat. Vännen Frank hjälpte honom att komma på fötter och försökte tafatt borsta av smuts från hans tröja.
“Är du okej, Quirinus?” frågade Frank med besynnerligt tjock röst. Nu kunde jag se att två figurer var på väg bort mot slottet. De befann sig på så långt avstånd att man endast kunde se att den ene var mycket ljus och den andre mycket mörk.
“Jadå, för all del”, mumlade Quirinus strävt och försökte, även han, få bort den värsta smutsen från kläderna. I detsamma fick vi syn på den mörke pojken, Rabastan, som kom spankulerande från stranden med ett hånfullt leende på läpparna.
“Det var visst inte så lugnt för dig, Quirrell!” flinade han med ett obeskrivligt uttryck av triumf i ansiktet. Quirinus stirrade rasande på honom och fräste:
“Din usling! Din vidriga, vedervärdiga, elaka usling!” Han tog några vacklande steg med ett krampaktigt grepp om trollstaven, medan han fortsatte: “Som jag sa i morse! Du är inte så tuff!”
“Vad menar du med det?” väste Rabastan lågt medan han fixerade blicken på Quirinus.
“Du klarar inte av någonting själv. Så fort någon ger dig svar på tal, så går du och gnäller hos en tredjeårselev - och sen står du och skrattar!” Quirinus skrek nu.
“Jag har ingen aning vad du talar om …” Rabastan slog ut med armarna i låtsad oskyldighet. I detsamma kom en äldre pojke, med Ravenclaws typiska detaljer på skolklädnaden, springande genom gräset.
“Vad händer här?” ropade han oroat och i detsamma växlade scenen igen, till en typisk lektionssal på Hogwarts. Undervisningen hade uppenbarligen inte börjat och många elever småpratade. Quirinus och Frank satt och viskade med varandra. Jag kunde se att Quirinus tröja fortfarande var smutsig, så alltså kunde inte ha gått så lång tid sedan det som hänt honom nere vid sjön. Några andra pojkar en bit bort, som jag inte sett förut, satt och blängde surt på Quirinus och Frank.
“Vi måste prata med Flitwick! Han kan nog sätta stopp för detta!” väste Frank och pekade upprört på Quirinus arm.
“Nej, Rabastan Lestrange skulle bara få mer styrka”, suckade Quirinus och masserade försiktigt sina knän som, precis som armen, verkade ömma. Vad hade han egentligen varit med om? Han tycktes ha en tendens att ständigt råka illa ut och få andra emot sig, trots att han faktiskt verkade ha både mod och en stark rättskänsla.

Dörren öppnades och en lång kvinna med smutsblont hår och iskalla ögon klev in. Hon korsade bestämt armarna framför sin magra kropp och blickade dystert ut över klassen.
“Jag är Amy Marrigburn”, sa hon, “och jag kommer att undervisa er i försvar mot svartkonster.” Många elever såg lite räddhågat på varandra vid anblicken av hennes stränga uppsyn. Hon lät sakta de grågröna ögonen vandra över klassen och de stannade naturligtvis direkt på - Quirinus.
“Är du släkt med Lucy Stevenson?” frågade hon mörkt.
“Ja professorn, jag är hennes systerson”, svarade Quirinus artigt och lät sina stora blå ögon en smula skyggt möta hennes.
“Systerson? Minsann”, log Marrigburn hånfullt och avslöjade en ojämn rad gula tänder. Sedan inledde hon tack och lov lektionen, vilken bestod av att eleverna skulle anteckna en massa saker från tavlan. Det hade definitivt kunnat göras på ett roligare sätt och med en mer engagerad lärarroll, men denna kvinna valde att sitta bakom katedern med sina korsade armar och fientligt stirra på eleverna. Mest på Quirinus. Efter ett tag började han besvärat gnida sin onda arm och hon var inte sen att upptäcka det:
“Tio poängs avdrag från Ravenclaw, du arbetar inte!”
“Jag har bara ont i armen … blev attackerad av en elev”, sa Quirinus tyst.
Marrigburn stegade myndigt ner genom klassrummet med en ilsken blick på den övriga klassen: “Ni fortsätter!” Väl framme vid Quirinus väste hon, lågt så att bara han och Frank kunde höra: “Du bara ljuger, precis som din moster!”
“Men … det är sant!” Quirinus troskyldiga blå ögon såg vädjande upp på lärarinnan.
“Visst inte! Femton poängs avdrag!” fräste hon högt så att de flesta i klassen också hörde. Många vände sig om och blängde på Quirinus, uppenbart arga över poängavdraget. Plötsligt mindes jag blickarna Elvira orättvist fått förra hösten, när Snape tagit bort poäng från de pojkar som mobbat henne under trolldryckslektionen, eftersom hela elevhemmet drabbats av det. Så fort Marrigburn åter förskansat sig bakom sin kateder vände sig en av flickorna om och viskade:
“Du är ju korkad! Nu har vi förlorat poäng, som vi tjänade ihop under förvandlingskonsten!”

Quirinus ögon var nu misstänkt blanka och jag förstod honom mycket väl. Det började bli riktigt tungt att vandra omkring i hans minnen.

Inte nog med att han tidigt fått problem med ett antal jämnåriga elever på skolan.

Även lärare hade alltså plågat honom.

När jag vände mig mot Dumbledore, såg jag att han hade blicken allvarligt fäst på Marrigburn. När han därefter såg på Quirinus, skakade han däremot medlidsamt på huvudet.

Åhhh... Jag lan lätt säga att det här är det bästa kapitlet hittils! Har alltid älskat minnessållsscenerna i böckerna, och du har verkligen fått till rätt känsla:
Han gjorde en svepande rörelse kring oss med staven, pekade ner i det svarta vattnet - och plötsligt befann vi oss på den grå stranden tillsammans med en stor grupp elever som såg ut att vara i elvaårsåldern. Vagt kunde jag känna den kyliga vinden mot klädnaden och höll mig mycket nära Dumbledore, som visade på en av elvaåringarna en bit bort. Det var en liten spenslig pojke som just höll på att kliva i en av båtarna, tätt följd av en annan pojke vars halmfärgade hår lyste svagt i månskenet. Vi klev försiktigt närmare över strandens vindpinade klippor för att tydligare kunna se.

Jag tycker såååå synd om Quirrel, mobbning är verkligen det värsta som finns!
onda arm och hon var inte sen att upptäcka det:
“Tio poängs avdrag från Ravenclaw, du arbetar inte!”
“Jag har bara ont i armen … blev attackerad av en elev”, sa Quirinus tyst.
Marrigburn stegade myndigt ner genom klassrummet med en ilsken blick på den övriga klassen: “Ni fortsätter!” Väl framme vid Quirinus väste hon, lågt så att bara han och Frank kunde höra: “Du bara ljuger, precis som din moster!”
“Men … det är sant!” Quirinus troskyldiga blå ögon såg vädjande upp på lärarinnan.
“Visst inte! Femton poängs avdrag!” fräste hon högt så att de flesta i klassen också hörde. Många vände sig om och blängde på Quirinus, uppenbart arga över poängavdraget. Plötsligt mindes jag blickarna Elvira orättvist fått när Snape tagit bort poäng från hennes mobbare och därmed från hela elevhemmet. Så fort Marrigburn åter förskansat sig bakom sin kateder vände sig en av flickorna om och viskade:
“Du är ju korkad! Nu har vi förlorat poäng, som vi tjänade ihop under förvandlingskonsten!”

Det bästa med den här fictionen är att allting verkligrn passar ihoo, så man tror nästan att det är den "verkliga" versionen. Jag håller på att läsa Fenixorden för sjuttioelfte gången, och kom på mig själv med att tänka: Men hallå, vart är Miriam?

Jag blir mållös över hur du har gjort. Makalöst bra! Jag kan riktigt känna hur Miriam lider med Quirinus!
Lite ändringar har gjorts, ser jag och några dialoger har lagts till, men det gör inget. Tro inte det. Gud, jag blir nästan tårögd, och ändå är det jag som har sett till att han ska vara en olyckskorp, haha! Tack för att du ber de andra läsa min story, förresten! ♥♥♥♥♥ Det är ingen kritik, men det hade kanske varit bra om Dumbledore sagt något om Marrigburn, eller att Miriam hade sett honom skaka medlidsamt på huvudet, för det Quirinus utsattes för.



Kan du förklara rättskänsla? Jag har ingen aning om vad det betyder.

Lite tips som vanligt.

Han hade stora, vackra ögon som hela tiden oroligt spejade omkring sig under en lugg av tjockt hår.

Du gör självklart som du vill, men jag skulle nästan vilja att du beskrev färg på hår och ögon. OBS! Du bestämmer som sagt själv.


Han hade stora, vackra, safirblå ögon som hela tiden oroligt spejade omkring sig under en lugg av tjockt mörkbrunt hår, som påminde om choklad.

Gissningsvis var det den lille orolige som var Quirrell.

Jag skulle ha skrivit så här:

Jag gissade att den lille orolige pojken måste ha varit Quirrell.

Det låter lite bättre i mina öron.

Dörren öppnades och en lång, kvinna med smutsblont hår och iskalla ögon klev in.

Jag tror det ser bättre ut om du flyttar på komma-tecknet.

Dörren öppnades, och en lång kvinna med smutsblont hår och iskalla ögon klev in.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du inte blir sur om jag skriver detta i spoilern, för du ska givetvis bestämma själv. Tro inte att jag vill styra dig! Det är bara förslag.


Som sagt, jag hoppas du inte blir sur på mig.

I övrigt älskade jag kapitlet! Oh, längtar till nästa. Dock kommer jag inte kunna svara på det samma dag som det postas, för jag reser bort med teatern på tisdagen och kommer inte hem förrän sent på fredagskväll. Men du får en kommentar, jag lovar. *
Bra jobbat som sagt. ♥

*Bäst jag förklarar bättre. Jag kommer kunna läsa kapitlet på mobilen, men att skriva en kommentar känns inte lockande, då kommentaren kanske blir lång. Då är det bättre om jag skriver från min dator. På så sätt kan jag hjälpa dig om jag skulle komma med tips osv.

En till grej: I och med att Miriam märker hur modig Quirrell är, kanske hon skulle ha sagt något om det till Dumbledore. Då skulle hon få veta att han har ärvt det av sin far. Ytterligare ett tips bara.

Ojojojoj va due bra!
DU ÄR BÄST!!!!

Heeej! Läste kapitlet tidigare idag och ska ge dig en rättvis kommentar (alá min vanliga stil du vet) men det var en sak jag kom att tänka på som jag måste berätta nu och det var den här meningen.

"Plötsligt mindes jag blickarna Elvira orättvist fått när Snape tagit bort poäng från hennes mobbare och därmed från hela elevhemmet."

Borde det inte stå "Snape tagit bort poäng från henne istället för hennes mobbare"?
EDIT: Fast de(mobbarna) kanske var från samma elevhem... Tänkte inte på det. Och minns faktiskt inte.. ;P

Kram på dig. Bättre kommentar kommer senare. ♥

Superbra!

Avis Fortunae, du är väldigt klok och brukar förstå det mesta, men jag skulle ändå vilja förklara hur jag tänker med den andra spoilern, som enbart har med Quirinus att göra.

Jag hoppas även att du inte blir sur för att jag tar upp dessa saker. Det är bara förslag som sagt.

I alla fall: (Läs spoilern!)


Vill du använda förslagen i spoilern, kan du ha med dem i nästa kapitel, men bara om du vill.