Andravärldskriget berättelse

Nästa kapitel. Kommer alltid på det på lördagar så vi kanske får ändra dag...
Farbror Åke gav henne hennes skridskor och isdubbar som han hjälpte henne med att sätta på. Hon gillade det inte. De satt obehagligt nära halsen. Hon drog lite i den och försökte sätta de så att de satt åt lite skönare men farbror Åke sade att det fick hon inte.
De ska sitta nära halsen. Jag förstår om det känns obehagligt men det är för ditt eget bästa. Om du faller igenom isen och har isdubbarna löst fastsatta som ett halsband så finns risken att de far upp och träffar dig i pannan eller att de lossnar och driver iväg. Visserligen så flyter man men tro mig, när du är i en iskall isvak så är det sista du vill simma runt och leta efter ett par isdubbar, berättade farbror Åke.
Nej, det förstås. instämde Etele och började genast sätta isdubbarna till rätta igen.
Om du ramlar genom isen så ska du ta det lugnt och andas med djupa andetag. Stressa inte upp dig. Sedan så ska du vända dig om så att huvudet pekar mot den sida som du kom från innan du druttade i. Detta för att isen på den motsatta och de andra sidorna kan brista medan du vet att isen på den sida som du kom från håller eftersom du redan åkt eller gått där. förklarade farbror Åke. Efteråt ska du dra ut isdubbarna, en i taget och bestämt hugga tag i isen. När den ena sitter börjar du med den andra. Därefter försöker du att dra dig upp genom att förflytta en isdubb i taget. Denna process går lättare om du lägger dig raklång i vattnet och inte som ett L för då blir isen för tungt belastad på en punkt och då brister den. Kommer du inte upp så ska du ligga still i vattnet för att kroppsvärmen värmer upp vattnet runt omkring dig och om du rör dig så kommer det hela tiden in nytt vatten för dig att värma upp. Slutligen, när du kommit upp ur vattnet så ska du byta till torra kläder så fort som möjligt eftersom du annars kommer bli mycket sjuk.
Jag är nog väldigt ointresserad av att falla i en isvak efter de instruktionerna. sade Etele med darrande röst men även lite humor i rösten.

Etele, tant Greta och farbror Åke satte sig ner på en stock och bytte från skor till skridskor. Sedan stapplade de alla tre ut på hal is. Tant Greta och Farbror Åke tedde sig som om de åkt skridskor i hela sitt liv och lite till och det hade de ju, medan Etele såg ut som Bambi på hal is. Ena sekunden stod hon upp redo för att åka, andra sekunden gled hennes ben sakta ifrån varandra och hon föll likt en säck potatis ner på isen. Men envis som en åsna som hon var ställde hon sig upp och försökte igen, föll och försökte ännu en gång. Tredje gången gillt. Hon ställde sig upp och lyckades gå några steg innan benen särade på sig och hon föll. Hon lärde sig snabbt och gjorde stora framsteg. Eller små skridskosteg.
Bara två timmar efter att hon för första gången satt sin fot på isen kunde hon gå med skridskorna utan att falla. När hon äntligen hade lyckats med att resa sig från ett fall utan att ramla pladask ner på isen igen hade mörkret lagt sig för länge sedan och farbror Åke ropade på henne och sade att de måste gå för att klockan var mycket.
Tiden rinner iväg när man har roligt! ropade farbror Åke. Kom in till fast mark och så får vi åka hit någon annan dag!
Men… men… stammade Etele. Jag som just lärt mig att åka! Kan vi inte stanna bara en liten stund till?
Nej. svarade farbror Åke kort.

Etele gav upp. Det fanns inget mer att säga. Farbror Åke var en svårövertalad typ som alltid fick sin vilja igenom.
Någon dag ska jag be honom om att lära mig hur man gör! tänkte Etele. Då ska han allt få se! Men innan dess så ska jag se till att utvidga mitt svenska ordförråd.

Så bra!!!!!!!!!

TACK!!!

Skitbra!!!!!

Tack!

Tjena

Ja?

Nästa

De följande dagarna kröp förbi. Det kändes som om någon hade hällt flera kilo med sirap över henne samt belastat hennes axlar med en ryggsäck full med sten. På dagarna hade hon inte något annat för sig än de dagliga lektionerna med tant Greta och fröken Eva Östberg. Hon hade lärt känna Eva Östberg relativt väl vid det här laget. Hon gillade rosa, drog torra skämt och var mycket intresserad av fotboll. Det märktes på henne att hon uppskattade läraryrket.
Skolan skulle börja imorgon och hon nästan sprack av iver. Hon längtade tills hon fick lära sig massor med nya saker och få lära känna massor med nya personer. Vid matbordet hoppade hon så mycket så att vid ett tillfälle så fick hon en hel köttbulle i pannan och trott eller ej men de är faktiskt ganska studsiga! Köttbullar med potatismos var en av hennes absoluta favoriträtter och hon skulle, någon gång fråga tant Greta och be henne visa henne hur man lagade det.
Året var 1941, dagen var sjunde januari, Etele var överlycklig.
Det var dagen då hon skulle få börja i skolan! Hon hade inte gått i skolan sedan hennes gamla skola i Budapest stängde för två år sedan. På morgonen följde hon med tant Greta in till byn där hon skulle få gå i byskolan. Den vanliga bilfärden på ungefär en kvart kändes nu som en timme. Men nu, äntligen var de framme.
Etele och tant Greta gick in på skolgården och tant Greta hejade till några personer. Hon förstod att det måste vara tant Gretas elever, alltså hennes blivande klasskamrater. Hon kunde knappt bärga sig tills den första lektionen som hon dessutom skulle ha med tant Greta hade tant Greta sagt.
Nu var stunden inne. Hon satt i en bänk längst fram i det lilla klassrummet och granskade dess belysning samt dess vita väggar. På den bakersta väggen satt det en anslagstavla och längst fram bakom katedern satt en stor grön-svart griffeltavla. Bredvid henne satt en tjej och en kille. Tjejen hade långt brunt hår och såg ut att vara ganska kort och killen hade kortklippt blont hår och även han såg ut att vara ganska kort. Båda såg snälla ut och tittade fram mot griffeltavlan med ett leende på läpparna och en förväntansfull blick. Etele såg att flickan sneglade på henne och de utbytte några blickar. Nu såg Etele att flickan som satt bredvid henne hade bruna ögon.
Klockan hade slagit tio över åtta och nu skulle hennes första skoldag börja. Tant Greta satt längst fram i det lilla vita klassrummet bakom den bruna stadiga katedern som var full av små prydliga högar med skolböcker. Hon tillade längtansfullt på bokhögarna.
Från och med idag så är vi två fler i klassen. sade tant Greta. Vi har fått äran att ta emot två flyktingbarn som kommer ifrån Budapest. De heter Etele och Alice. Är det någon som vet i vilket land som det ligger i?
Alice! tänkte Etele. Alice! Min bästa vän från Budapest! Men vart satt hon? Ja har inte lagt märket till henne.
Etele och två andra sträckte upp handen och viftade ivrigt för att få ordet.
Ja, Alice, kan du vara snäll och svara på min fråga? bad tant Greta.
Nu såg hon. Alice hade sin plats längst bak i klassrummet inträngd i ett hörn som en dammråtta. Hon försökte få ögonkontakt med sin forna vän men hon kollade aldrig åt Eteles håll utan tittade mest ner i bänken. Men när tant Greta sade hennes namn tittade hon upp.
Eh… stammade hon nervöst. Budapest ligger i Ungern fröken Blom. sade hon med en kraftig ungersk brytning.
Etele pratade fortfarande svenska med en vag tysk brytning. Hon var en väldigt lättlärd person som bara hon förstod språket nästan förstod alla instruktioner hon fick.
Bravo Alice! Alldeles riktigt! utropade tant Greta. Budapest ligger i Ungern som i nuläget är ockuperat av tyska nazister. Vi ska börja med att göra en namnlek så att alla vet vad alla heter och sedan så ska vi börja med dagens första lektion, svenska. Alla säger sitt namn och en av de sakerna som de gillar. Vi börjar hos Axel och sedan går vi laget runt.
Jag heter Axel. sade Axel med hög och tydlig röst. Jag gillar tomater, speciellt körsbärstomater.
Det hördes några dämpade skratt från klassen.
J… jag heter M…Malin o… och j...jag gillar att s…skriva. stammade Malin blygt. Hon hade brunt hår som för tillfället var utsläppt och glasögon.
Ordet gick vidare till Edith, Orvar, Dag, Amadeus, Judith, Elma och Ludwig. Tillslut var det Alices tur.
Jach hetechr Alice und jach gillachr choklad. sade Alice skamset eftersom hon märkte att hon hade en kraftig brytning.
Jag heter Hans och jag gillar att spela tennis. berättade Hans.
Jag heter Inga. gäspade en liten och blond flicka. Jag gillar att sova.
Eftersom Etele satt långt fram i klassrummet och tant Greta hade börjat längst bak så tog det lång tid innan det var Eteles tur.
Jag heter Åsa och jag gillar att spela tvärflöjt. sade Åsa. En flicka som var ganska liten till växten och hade orange-rött hår.
Jag heter Helene och jag gillar att spela blockflöjt men mest av allt gillar jag friidrott. sade Helene snabbt. Helene hade likt Åsa också rött hår, rött som eld och hon hade en blå böljande klänning.
Jag heter Li. hostade Li. Jag gillar att lyssna på klassisk musik och jag spelar själv fiol. Li hade gul-brunt hår som reflekterade mot solen så att det såg ut att vara i guld.
De fyra efterföljande personerna var Annie, en blond flicka med klarblåa ögon, Evert, Johan och Ludvig.
Jag heter Etele och jag gillar att läsa. sade Etele glad över att fått säga något.
Efter Etele var det Ingrid, Elsie, Linus och Ulrik.
Bra, nu när alla i klassen har fått presentera sig så kan vi väl börja med dagens lektion? frågade tant Greta men väntade inte på något svar innan hon fortsatte. Dagens letion ska handla om imperativ. Är det någon som vet vad det innebär?
Det var helt tyst i klassrummet. Ingen visste.
Ingen. fortsatte tant Greta. Okej, imperativ är något man förknippar med verb och det är en form utav verb. Är det någon som vet vad ett verb är?
Tjugotre ivriga händer sträcktes upp i luften samtidigt. Alla kunde förutom Alice. Det hela var inte så konstigt eftersom man hörde på hennes sätt att tala att hon inte lärt sig mycket svenska alls.
Ingrid, kan du vara snäll att berätta vad ett verb är? frågade tant Greta.
Ja, gärna fröken Blom. Jo ett verb är ett ord som talar om något man gör till exempel springa eller sitta.
Alldeles korrekt Ingrid. Precis som Ingrid här var så duktig och sa så är ett verb något man gör, sade tant Greta. När ett verb står i grundform, alltså så som det står i en ordlista så ska man kunna sätta ordet “att” framför verbet. Till exempel att springa och att sitta. När det är ett imperativ så kan man säga att det är en uppmaning eller befallning. Ordet låter då lite hårdare i betoningen som till exempel spring!
Nu förstod Etele. Det lilla krångliga ordet imperativ var alltså en uppmaning.
Nå, är det någon som vet vad verbet läsa blir i imperativ? frågade tant Greta.
Eteles hand for upp i luften likt en raket.
Ja, Etele. sade tant Greta.
Ordet läsa blir läs i imperativ. svarade Etele med en en aning nöjd min.
Mycket bra Etele. berömde tant Greta. Nu ska ni få några arbetsblad utav mig som ni ska jobba med. Är det någon som har några frågor?
Ingen gjorde något. I klassrummet sänkte sig nu en olidlig tystnad. Tillslut bröt tant Greta tystnaden genom att säga:
Det verkar som om alla tyckte att det var glasklart! Då börjar vi då! Elsie, du är veckans hjälpreda så du får hjälpa mig med att dela ut arbetsbladen till var och en.
Elsie nickade, reste sig upp och började gå fram till tant Gretas kateder. Elsie var en liten flicka med oranget hår uppsatt i två prydliga flätor som vilade på vardera axel. Hon var rakryggad och stolt. Hennes ögon var klarblå och hon bar en stickad tröja som såg ut att stickas. Etele hade lärt sig den hårda vägen att stickade tröjor stacks.
Etele, Alice och Malin var de enda som hade mörkt hår. Etele och Malin brunt och Alice mörkbrunt som nästan började luta åt det svarta hållet. De andra hade blont, gul-brunt eller oranget.
Varför skulle de sticka ut så mycket?

Ojoj vad mycket det blev... Men jag hoppas att ni orkar läsa i alla fall!

Det gör inget, lika bra som vanligt!!!!
Kul att Alice och Etele går i samma klass!!!!

Ja, vi kände att vi ville återförena de på något sätt och ge en förklaring till varför Etele inte fått svar från Alice, på sina brev alltså. Så de fick börja i samma klass.


Här är nästa del. Lite sen bara...
Hon hade i alla fall Alice! Hon försökte få ögonkontakt med henne men det gick inte. Det såg ut som om Alice skämdes. Hon kom inte vidare i sina funderingar eftersom Elsie, klassens hjälpreda kom förbi och delade ut några arbetsblad fulla med uppgifter. Det var bara för Etele att börja. Hon lyfte på bänklocket och tog fram en av sina blyertspennor och ett sudd och började skriva.
Känslan var obeskrivlig. När man älskar skolan fast inte har gått i den på över ett år och äntligen får skriva och gå i skolan igen! Underbart! Allt runt omkring Etele försvann. Kvar fanns bara hon i sin lilla bubbla. Hon märkte inte att en person långsamt närmade sig henne bakifrån. Inte först när personen lade sin kalla hand på hennes axel lade hon märket till personen och gjorde ett häftigt ryck. Det var Alice som hade kommit fram till henne!
De omfamnade varandra och båda sken som solen.
Tant Greta kom och sade till dem och båda återgick till sitt arbete.
Lektionen flög förbi och plötsligt var det rast. Hon for ut ur klassrummet, tog på sig kläderna i farten och ut på skolgården som för tillfället låg helt öde. En sekund senare störtade tjugotre glada elever ut på den snötäckta skolgården. Hon tittade efter Alice men hon siktades inte någonstans.
Sedan såg hon henne. Alice satt på en sten alldeles bredvid ingången till skolan ensam, utan någon att vara med. Hon började gå mot Alice. Stegen ökade snart till småspringande och sedan, så sprang hon. Hon saktade farten när hon kom närmare. Alice satt på stenen med en bok i handen. Hon tittade upp när hon lade märke till Eteles plötsliga uppdykande.
Hej! utropade hon och omfamnade Etele för andra gången den dagen.
Hej! sade Etele så gott hon kunde medan hon kippade efter luft i Alices hårda grepp.
De pratade på ungerska, det var det språket de kunde bäst och det språket som de var säkra på att ingen på skolan förstod.
När kom du hit? Vart bor du? Fick du mina brev? frågade Etele ivrigt.
Sakta i backarna, en sak i sänder. lugnade Alice. Okej, vi börjar från början. Jag kom hit för en och en halv vecka sedan. Jag bor hos ett par här i Mora. Ja, jag fick dina brev och presenten kom dagen innan jag skulle fara. Tack, det var jättefina bokmärken! Själv?
Jo, jag kom i slutet på augusti och bor hos tant Greta Blom och farbror Åke Blom. svarade Etele.
Är inte Greta Blom vår svensklärare? frågade Alice.
Ja, precis! instämde Etele. Hon lärde mig att tala svenska och vi började med privatlektioner redan andra dagen!
Som du kanske har märkt så är min svenska inte den bästa. sade Alice.
Nej… Men jag kan lära dig! sade Etele ivrigt.