Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Nu ÄR det verkligen spännande

SÅ GRYMT! ♥

Det börjar bli spännande kan inte fatta att det var Sara....
Du skriver så bra att jag inte hittar ord!!!

Suuper!!! Du skriver jättebra!!!

Tack som vanligt för fantastiska kommentarer ♥

Då kommer nästa kapitel. Nu är det verkligen inte långt kvar. Tack för att ni fortfarande läser! Ni har läst typ 30.000 ord så här långt. Det är imponerande! Jag är så glad över att ni fortsätter och inte har gett upp. Tack!

Kap. 21
På spaning

Astrid hade fortfarande inte riktigt förstått vad det var som hände. Antingen låg Sara bakom allting, eller så hade Sara blivit kidnappad – eller värre – och ersatt av någon som förklätt sig till henne. Oavsett vad så gav det henne kalla kårar längs ryggraden. Och Alyssa? Vem hade lyckats få tag på Alyssa? Och hur? Lurat henne? Knappast. Hon var antagligen den smartaste eleven i hela skolan. Då måste det vara någon som var tillräckligt stark för att besegra den skarpaste hjärnan i Ravenclaw, samtidigt som den lyckades hålla sig gömd på skolområdet under tiden, vilket skrämde Astrid mer än hon ville erkänna.
Hon skakade av sig sina funderingar och försökte hålla sig fokuserad på nattens uppdrag.

Trion stod gömda i en alkov utanför korridoren där tunnorna som, hade Jeri lyckats snappa upp, fungerade som ingången till Hufflepuffs uppehållsrum var placerade. Klockan närmade sig midnatt, men än hade ingenting synts till.
”Borde vi inte bara prata med Flitwick eller McGonagall?” frågade Jeri viskande. ”De kanske inte tror oss, men tror ni verkligen att de riskerar att ta den chansen?”
”Utan bevis har vi ingenting. McGonagall tror inte på profetior, och det enda vi har är profetian. Flitwick är alldeles för rationellt lagd för att godta gissningar. Du vet det själv – det var du som sade det,” svarade Ellina hätskt.
”Jag vet, men… Jag tror ändå-”
”Om vi säger till dem, och de säger nej, så har vi slösat bort vår enda chans att göra någonting själv-”
”Schh,” hyssjade Astrid åt dem.

Ett ljud av någonting tungt som skrapade mot golvet kom nedifrån korridoren. Astrid kikade försiktigt ut från alkoven och såg en tunna långsamt glida upp. Den svängde utåt från högen av tunnor, och lämnade ett gapande hål bakom sig. Två skepnader – som såg ut att vara i ungefär samma storlek som Sara och Kevin - smög tyst ut och tittade sig omkring. Efter ett kort ögonblick vek de av åt höger. Astrid och Ellina smög snabbt efter, och Jeri följde med efter en kort tvekan.

De stannade till precis vid trappan upp från kökskällaren. De väntade tills de var säkra på att Kevin och Sara passerat, och smög sedan tyst uppför den stenbelagda trappan. När de kom upp syntes ingen annan i korridoren.
Astrid svor tyst. ”Vart kan de ha tagit vägen?”
Ellina funderade ett ögonblick.
”Ostendo passus,” mumlade hon.
Från ingenstans dök två par fotavtryck, blekt lysande i blått, upp på golvet. De rörde sig snabbt åt vänster.
”Vad är det där?” frågade Jeri nyfiket.
”Min pappa lärde mig den – det är bara jaktmagikerna i magiska lag- och ordningspatrullen som använder den, vad jag vet. Och aurorer, antar jag. Eller mamma i alla fall. Man ser fotavtryck från några minuter tillbaka. Skynda nu, innan de försvinner!”

De satte av efter fotavtrycken och kom snart ut på gården. Fotavtrycken försvann fort bortåt över krönet.
”Där!” viskade Astrid och pekade. De avlägsna fotspåren rörde sig snabbt i riktning mot skogen.
Jeris uttryck bleknade.
”Har ni någon aning om vad som finns därinne? Vi-”
”Vi har inte tid för att diskutera,” bet Ellina av. ”Vi måste skynda oss – kom igen nu, de kommer undan!”
De nästan sprang efter de lysande fotspåren. När de väl kom in i skogen var det lättare – den täta vegetationen gjorde att vägen Kevin och Sara tagit var tydligt uttrampad. De smög tyst utefter den tunna nedtrampade stigen som nyligen skapats, men varje steg lät ändå orimligt högt i nattens stillhet.

”Muffliato,” mumlade Ellina och ljudet från deras fotsteg upphörde. Hon ryckte på axlarna.
”Bäst att ta det säkra före det osäkra.”
Astrid greppade tag i Ellinas axel. ”Vänta,” väste hon fram.
Ellina såg irriterad ut. ”Vad?”
”Det är någonting därframme.”
”Vad? Jag ser ingenting,” sade Ellina förolämpat.
”Jag… känner det. Förlåt, men min magkänsla brukar ha rätt. Det är någonting där.”
”Revelio,” sade Ellina.
Ingenting hände.
”Revelio hade inte hjälpt om det är något magiskt skydd – eller en magisk fälla. Det hade krävts Specialis Revelio, och det enda jag vet om den har jag läst. Det är väldigt komplicerad magi,” förklarade Jeri.
Ellina tittade surt åt honom.
”Vi kan gå runt?” föreslog Astrid.
Ellina suckade.
”Om du tror att det är nödvändigt, så.”

De smög försiktigt genom den ännu tjockare vegetationen på sidorna om den smala stigen. Flera gånger fastnade de med sina långa klädnader i de taggiga snåren, och till slut bestämde de sig för att lämna kvar dem och gå vidare utan.
Månen sken svagt genom träden, men en kombination av moln och träd, som växte tätt bredvid stigen, gjorde att det var så mörkt att Astrid knappt kunde se handen framför sig. Helt plötsligt hörde de en uggla hoa högt, vilket fick både Astrid och Jeri att hoppa till innan de förstod vad det var för ljud de hörde.
”Jag antar att vi inte kan använda lumos heller,” muttrade Ellina.
Astrid suckade bara till svar.
”Värt ett försök,” viskade Jeri.
Ett plaskande läte lät dem veta att de hade råkat vandra in i ett träsk, och Jeri gjorde ett äcklat läte.
”Merlins-”
”Schh,” viskade Astrid. ”Vi är snart där. Ser ni gläntan därframme? Det måste vara där de är. Det lyser, och något ryker.”
Ellina och Jeri tittade upp och såg en hög rökplym stiga från den svagt upplysta gläntan.

Försiktigt och mycket, mycket långsamt makade de sig fram genom träsket. Med varje steg de tog riskerade de att trampa i en blöt sänka, och Astrid förbannade upprepade gånger sina låga uniformsskor när vattnet rann in. Snart var hennes strumpor så blöta att varje steg hon tog gav ifrån sig ett obehagligt skvalpande läte.

Under tiden som de stövlade fram i den blöta sankmarken började molnen sakta men säkert att dra sig undan, och snart hade de tillräckligt klar sikt för att kunna undvika allt utom de mest förrädiska träskpartierna. Med månen på sin sida gick det lättare, och de kunde – äntligen - öka takten. När de väl var förbi – och Jeri bara hade lyckats trampa snett två gånger till - kröp de fram till kanten av gläntan. De tittade försiktigt upp och försökte urskilja vad som hände i det skumma midnattsljuset.

Röken kom från en kittel som puttrade över en öppen eld. Varken Sara eller Kevin syntes till. Ellina petade Astrid i revbenen och pekade.
”Där. En grotta.”
Astrid följde handen med sin blick. Något mörkt syntes i mitten av bergväggen, och även om hon inte kunde se det tydligt så såg det ut som att det kunde stämma.
De låg tysta kvar ett ögonblick. Helt plötsligt dök Kevin upp i grottmynningen, tätt följd av Sara.

”Det är dags,” sade Saras röst med en hård klang. ”I natt är månen i position.”

SÅ. BÄST. JAG. DÖR :O ♥

dumma Kevin D:

Kom gärna på min begravning!

Tänk att det är så lite kvar
Du skriver så bra

Jättebra!!!!

Jag vet vem du är!!! Du är J.K ROWLING!!!!! Du skriver så sjukt bra att jag tror 99% på det!!!

Håller med!! ♥