Oblivion [SV]

DU SKOJAR ELLER? TEAM CEDLOW ALL THE WAY

True Potterhead GELLOW FTW! FTW! FTW!











♥GELLOW♥GEORGE♥WILLOW♥GELLOW♥

SÅÅÅ BRAAAAA!!!♥♥

jätte bra ju

Skriv mer!!

Fast känn ingen press! Älskar denna ff!

JossiMarauder, izramalfoy - Jag har varit på semester och varit allmänt upptagen så har inte skrivit på ett tag men ska skriva nu!! kapitlet kommer antagligen upp ikväll eller imorgon

OMG YEES KAPITEL

Cindy, trevligt! LÄÄÄNGTAR♥

oj vad jag inte höll mitt löfte lmao
anledningen till att jag inte la upp kapitlet de dagarna jag sa att detta kapitel antagligen skulle komma var att jag got carried away och skrev ett jättelångt kapitel, som jag sedan delade på mitten, så jag valde att ha det som två kapitel istället för ett för det är så mycket som kommer hända så jag låter bara slutet på det här kapitlet sjunka in innan ni får nästa lololol

okej nu är jag klar ni kan läsa kapitlet nu hoppas ni gillar det!!!!!
____
Kapitel 18
”När du är klar med att stirra ner Cedrics 12-åriga beundrare, skulle du kunna hjälpa oss med det här receptet?” min blick slets från den lilla skaran av andra – och tredjeårselever samt Cedric och hamnade på Fred som halvt irriterat halvt roat satt och tittade på mig på andra sidan bordet i stora salen, där vi och George för tillfället satt och åt lunch. Eller ingen av oss åt så mycket, tvillingarna var mest fokuserade på att komma på och förbättra produkter för Weasleys vassa varor, medan jag satt och tittade på när tjej efter tjej kastade sig på Cedric. Det hade gått ungefär en vecka efter incidenten på biblioteket, och jag hade fortfarande inte pratat med honom. Anledningen över det var att varenda gång jag såg honom var han omringad av beundrare eller vänner, men varje gång han fångade min blick så bröt jag ögonkontakten. Jag hade inte riktigt någon anledning, jag ville verkligen prata med honom, men varje gång våra blickar fastnade så fick jag lätt ångest och kände mig helt plötsligt inte så sugen längre. Jag visste att det var för att jag var väldigt förvirrad över mina känslor för honom, men jag förnekade det då jag helst inte ville ha några känslor för honom alls.
”Jag stirrade inte.” sa jag och gav Fred en hård blick, han fnyste.
”Gjorde du visst.”
”Jag stirrade inte alls.” sa jag bestämt och han gav ut ett skratt.
”Precis som du inte fällde omkull de två tredjeårselever som hade fått Cedrics autograf på deras väskor?”
”Det var en olycka!” utbrast jag, men Fred flinade bara till svar och höjde på ögonbrynen.
”Du gillar honoooooom.”
”Gör jag inte alls, käften!” Fred lyssnade inte på mig, utan började istället sjunga på en ramsa som gick ”Cedric och Willow, Cedric och Willow…” lite för högt.
”Sluta, Fred! Fred, om du inte slutar svär jag att jag kommer kasta den här gaffeln rakt in i ditt öga!”
”Kan ni båda hålla tyst eller? Jag försöker tänka!” George satt bredvid mig och lutade sig på sin hand som mosade ihop hans kind medan han trummade med sin egen gaffel på bordet. Framför sig hade han flera papper om olika produkter, mestadels godisar som innehöll allt möjligt. Saker mellan mig och George hade varit som vanligt sedan samtalet i biblioteket. Efter vi hade kommit upp till sällskapsrummet fick vi många frågande blickar, men ingen frågade någonting, vilket jag blev väldigt lättad över.
Jag sänkte handen som höll i gaffeln och lipade åt Fred som himlade med ögonen, innan han åter igen började mumla ”Cedric och Willow, Cedric och Willow…”

”När är den första uppgiften nu igen?” Frågade Fred medan vi gjorde vårat bästa att komma igenom mängden av elever i korridoren från förvandlingskonsten, som var dagens sista lektion, på väg till sällskapsrummet.
”På tisdag. Så om sex, nej vänta, fem dagar.”
”Och hogsmeade är på lördag va?” frågade George som var en bit bakom oss då han tidigare behövde tvärstanna när tre stycken elever från beauxbatons vägrade flytta på sig. Efter flera stycken ”ursäkta kan ni flytta på er” utan svar gick han rakt igenom dem så två av dem var nära på att ramla bakåt.
”Ja, tack gode gud för det, vi behöver verkligen fylla på vårat lager av skämtartiklar från - .”
”zonkos, jag vet, jag vet.” sa jag samtidigt som jag himlade med ögonen. ”Ni har pratat om det säkert fem gånger de senaste två dagarna.”
”Faktiskt så – ”
”Will!” Jag stannade upp när jag hörde den bekanta rösten och tittade runt i korridoren efter Gabriel efter jag såg honom en liten bit bort mot väggen. Han försökte desperat att försöka få min uppmärksamhet genom att slänga runt sina händer i luften. Jag vände mig mot tvillingarna som även dom hade stannat.
”Gå i förväg, jag kommer snart.” De nickade båda två till svar innan de började gå mot sällskapsrummet medan jag tryckte mig igenom folkmassan till Gabriel.
”Jag skulle ha träffat Mollie för typ fem minuter sen i biblioteket men jag behöver – ”
”Woah vänta lite, Mollie? Vem är Mollie?” jag flinade upp mot min bror som rodnade, vilket han inte gjorde ofta.
”Hon, jag menar jag… det hör inte hit okej? Jag måste prata med dig.”¨
”Du pratar redan med mig.”
”Ja, men, någonstans mer privat.”
”Som vart?”
”Hoggsklet.” Jag stirrade på honom i några sekunder.
”Vad saru’ saru’?”
”Hoggsklet! I helgen, alla pratar om det –”
”Hogsmeade.”
” och – va?”
”Hogsmeade, Gabriel, det heter Hogsmeade.”
”Åh… Hur fan vet du det?”
”Det är det enda Fred och George har pratat om i flera dagar.” sa jag samtidigt som jag himlade med ögonen. ”Men visst, vi kan ses där.”
”Okej, bra, jag måste gå, dö inte!” Gabriel började röra sig bortåt i mitten av meningen och jag suckade åt honom. Jag såg min bror försvinna in i mängden av elever – som ändå hade minskat ganska mycket – innan jag vände på mig och började gå mot sällskapsrummet. Det tog dock inte så många minuter innan jag hörde mitt namn igen.
”Willow? Willow!” Jag kände direkt igen rösten och övervägde att börja springa genom korridoren och upp för trapporna (som nu hade tömts rejält på folk) till sällskapsrummet, men istället vände jag mig om och möttes av ett par halvt bekanta ögon som tillhörde Daniel Troye. Han och Gabriel var i samma kompisgäng, de var väldigt bra kompisar, men jag hade aldrig riktigt varit så nära med honom. Han var jättesnäll, och jag skulle ljuga om jag sa att han var ful, för det var han verkligen inte. Med djupt bruna ögon, och ljust bruna hår som han hade stylat uppåt, starka käkben och en riktigt vältränad kropp var det inte en överraskning att nästan alla tjejer dreglade över honom. Men konstigt nog hade jag aldrig varit en av dem.
”Daniel! Hej, hur, ehm, hur är det?”
”Det är bara bra! Hur är det med dig?”
”Det är bra.” Daniel log och nickade.
”Bra.” Han skrattade till och gav honom ett leende som jag antog såg mer ut som en grimas än ett riktigt leende.” Jag har inte sett dig så mycket, eller inte alls. Jag ser dig i stora salen då och då men har aldrig lyckats ta mig fram till dig.” Jag ryckte på axlarna
”Jag är mest uppe i sällskapsrummet antar jag…” Han nickade till svar och vi stod i en tystnad några sekunder, men jag bröt den innan det hann övergå till en pinsam tystnad.
”Jag antar att jag borde gå – ”
”Daniel! Vafan vi har letat överallt efter dig, fattar du hur arg Karkaroff kommer att bli när –” Jag stelnade till när jag hörde den riktigt bekanta rösten och stod och stirrade på när Hugo Manger stod och halvt skällde på Daniel. Han stannade upp när han såg mig och vi stod och stirrade på varandra vad som kändes vara timmar men som antagligen bara var i några sekunder. Han hade lika starka käkben och ljusa hår som sin kusin, men istället för bruna ögon hade han blågröna. Hans kropp var också riktigt vältränad, tack vare all fotboll han spelade med sina grannar, som var mugglare. Han var även slagman i quiddich och killen som på durmstrang såg mig som en syster medan jag gillade honom mer än mig själv.
Han öppnade munnen för att säga någonting men fick inte fram det, tills han vände sig mot Daniel.
”Jag, eh, vi måste gå.” Jag nickade sakta, utan att egentligen ta in någonting han sa eller gjorde, och innan jag visste ordet av tog Hugo tag i Daniels arm och drog honom bort från mig. Daniel skrek ett ”vafan gör du?” till Hugo och ett ”vi syns!” till mig, men jag hörde det knappt över alla mina tankar.
____
jag vet faktiskt vad jag gör ok det kommer bli bra lovar