En mugglare i Slytherin

Superbra!
Fast jag funderar lite på om Theo är riktigt äkta..!!!

Det låter som en klok fundering. Jag shippar Draco och Artemis!

Tack för jättebra kapitel

Oj vad alla är vakna tidigt. Heh, jag vaknade för 5 minuter sen.. Superbra skrivet, men det känns som om Theo har något på gång..

Åh yay, Theodore!! ♥ vilket fint kapitel!! längtar efter att få läsa lite dracoperspektiv och få reda på mer om vad som händer i slytherin!

Asså omg! Theo och Arts är så söta

Naaw så söta ^^
Vill egentligen ha Draco och Arts ihop men ändå >u<
Längtar sjukt mycket till nästa kapitel!!!

Tusen tack för alla era kommentarer! Ni är bäst!

Men oj, vad alla verkar misstänksamma mot Theodore, haha. Ska inte avslöja nått dock

Nu är det äntligen dags att se hur käre Draco mår!

---

Kapitel 24: Inte värdig

”Draco, lyssnar du på mig?”

”Huh? ...Öh, javisst…”, sade han frånvarande.

”Vad sa jag då nyss?” frågade Pansy enträget.

Han suckade djupt. Ärligt talat hade han inte alls lyssnat på hennes pladder. Det hände allt oftare att han försvann bland sina tankar och slutade lyssna på vad de runt omkring honom sa. Ingen sa ändå något som intresserade honom.

”Jag har faktiskt ingen aning, Pansy”, svarade han ärligt.

”Varför lyssnar du aldrig på mig längre? Det är väldigt ohyfsat! Jag förstår inte vad du tänker på…”. När Pansy fortsatte skälla på honom stängde han åter av öronen.

De satt i fåtöljerna närmast brasan i uppehållsrummet. I soffan bredvid satt Daphne och Blaise och pratade. Medan han såg åt deras håll vände sig Daphne om och drog undan håret för att Blaise skulle kunna massera henne på ryggen. Han himlade med ögonen.

Crabbe och Goyle var uppe i sovsalen och packade klart det sista för jullovet. Som vanligt var de sist ute med sin packning och skulle garanterat glömma nått viktigt. Pansy pratade fortfarande bredvid honom. Kunde hon aldrig vara tyst?

Plötsligt hörde han ett välbekant skratt bakom sig. Han snodde runt i fåtöljen med hjärtat i halsgropen. Var hon tillbaks? Han såg sig omkring. Då hörde han skrattet igen. Han kände hur hjärtat föll tillbaks ner i maggropen. Skrattet hade kommit från en grupp förstaårselever. Besviket vände han sig mot brasan igen. För ett tag trodde han att det var Hon.

”Vad håller du på med, Draco?” sade Pansy som hade tystnat vid hans plötsliga rörelse.

”Inget”, svarade han låg och sjönk djupare ner i fåtöljen.

Varför håller han på så här? Hon skulle inte komma tillbaks. Det hade han sett till. Och varför ville han ha henne tillbaks ens? Hon var inte värdig. Inte en äkta slytherinare. En smutsskalle. Men ändå hade hon något som hans kompisar inte hade. Hon var intressant. Hon hade en personlighet. Han suckade djupt. Han höll på att bli tokig. Fan ta henne och hennes orena blod.

”Theodore! Var har du varit?” ropade Pansy plötsligt bredvid honom. Hon hade väl tröttnat på att försöka fånga hans uppmärksamhet. Han vände på huvudet mot dörren in till uppehållsrummet. Theodore hade precis klivit in och närmade sig dem.

”Ute och gått”, svarade Theodore likgiltigt. Men något var annorlunda med honom. Draco försökte sätta fingret på det, men det var svårt att säga. Det var inget med hans utseende. Snarare något i hans blick. Trots att han såg lika kyligt och likgiltig ut som vanligt verkade han gladare.

”Nu? Och så här länge?” sade Pansy tvivlande.

”Jag visste inte hade du hade sådan koll på mig, Pansy”, sade Theodore menande. Pansy rodnade.

”Inbilla dig ingenting, Nott”, fräste hon och tog tag i Dracos hand. ”Draco är den enda för mig”.

Theodore gav honom, vad han trodde var, en medlidsam blick.

”Om du säger det så. Men då skulle jag råda dig att sluta bryr dig om vad jag gör”, sade Theodore avslutande, sedan vände han sig om och gick till sovsalen.

Draco såg efter honom.

”Vet ni vad jag tror?” sade Pansy när Theodore försvunnit. Han suckade.

”Nej, vadå?” sade han trött.

”Jag tror Theodore har träffat Fox”. Hans blick mörknade när hon nämnde Hennes namn.

”Nämn henne inte”, sade han lågt.

”Men kom igen, Draco. Det är så uppenbart att han träffar henne. Han gillar henne”, fortsatte Pansy ivrigt.

”Ja, du har rätt”, sade Daphne fundersamt. ”Jag förstår inte vad han ser hos henne”

”Jag sa: nämn henne inte!” sade han och ställde sig upp. Han hade höjt rösten och flera personer i uppehållsrummet vände sig om och såg på honom. Det brydde han sig inte om. Han gav Pansy och Daphne en arg blick. Blaise hade förstånd nog att se bort.

”Draco, varför reagerar du alltid så här när någon nämner henne?” var Pansy idiotisk nog att fråga.

”Jag vill inte höra talas om henne”, sade han lågt och hotfullt. Sedan vände han sig om och gick till sovsalen. Alla vek undan från hans väg och såg bort. Ingen ville möta Draco Malfoys ilska.

När han kom in i sovsalen hade Crabbe och Goyle lyckas sprida ut sina saker över hela rummet. Han sparkade undan de saker som låg i hans väg mot hans säng. Crabbe och Goyle hade tystnat när han kom in, men när han sjönk ner på sin säng började de mumla sinsemellan igen. Han antog att de pratade om honom, men han ignorerade dem.

Förhängena kring Notts säng var fördragna och det hördes inte ett ljud därifrån.

Han la sig ner i sängen och stirrade upp i taket.

Tillslut hade Crabbe och Goyle packat ner alla sina saker i rummet och gick till uppehållsrummet för att se om de glömt något där.

”Pansy tror att du träffat… Artemis…”, sade han lågt. Han visste inte varför han ens sa något. Han ville egentligen inte prata om Henne.

”Jaså?” kom Notts svar inne från förhängena.

”Ja…”. Han kom inte på något mer att säga.

”Vad vill du att jag ska säga?” sade Nott lågt.

”Säg att du inte har träffat henne…”

Det kom en suck från bakom förhängena. Sedan drog Nott undan dem och såg på honom.

”Varför erkänner du bara inte att du saknar henne?” frågade Nott plötsligt argt.

Draco satte sig upp och blängde på honom. ”Jag saknar henne inte”, sade han atomatiskt.

”Visst, säkert”, sade Nott sarkastiskt.

”Varför skulle jag sakna Henne?” sade han argt.

”Ingen anledning alls. Du och Pansy verkar ju ha det så bra”. Nott himlade med ögonen.

”Håll käften”. Han orkade inte prata med honom längre. Han skulle aldrig ha nämnt Henne.

”Som du vill. Hon är ändå bättre än er andra”, sade Nott avslutande och drog för förhängena igen.

Draco visste inte vad det var som gjorde honom så arg, men plötsligt hade han dragit fram sin trollstav och pekade den mot Notts säng. Med en snärt på trollstaven satte han eld på förhängena. Nott såg ut som en demon när han drog undan de brinnande förhängena med sin trollstav i handen. Elden verkade inte bekymra honom och han släckte den med en enkel trollformel.

Draco skulle just förhäxa honom då Blaise kom in i rummet med Crabbe och Goyle bakom sig.

”Vad håller ni på med?” sade Blaise långsamt och såg sig om i rummet. Draco och Theodore stod med trollstavarna riktade mot varandra. Vid Theodores fötter rykte det fortfarande från de förstörda sängförhängena.

”Malfoy… kom bara på en sak”, sade Theodore och stoppade undan trollstaven.

Draco muttrade. Han ville förhäxa Nott, men insåg att det var dumt att göra när alla andra var där.

”Okej…”, sade Blaise misstänksamt. ”Jag tänkte sova i alla fall. Så vi inte missar tåget imorgon”

De gjorde sig i ordning i tystnad och la sig sedan för att sova.

Draco låg vaken långt efter de andra somnat. Han såg bort mot Nott som log i sömnen. Nott hade rätt. Han saknade Henne. Men han skulle aldrig erkänna det för någon annan. Han var Draco Malfoy, son till en av det högst aktade dödsätarna, han kunde inte sakna en liten smutsskalle. Det skulle förstöra hans rykte. Men nu var det äntligen jullov. Han skulle inte behöva se henne på nästan tre veckor. Han suckade.

Innan han somnade såg han hennes ansikte framför sig. God jul, Artemis…

---

Hoppas ni gillade det! Nu är det dags för jullov, men har inte skrivit något om det, utan i nästa kapitel är de på väg tillbaka till Hogwarts. Hörs imorn! ^^

Jättebra!!

Love it ♥

Skitbra! Och nu är jag nöjd (ett tag xD) att man har fått reda på vad Draco tänker