En kittel full av kärlek (3:e generationen)

AWESOME!!!

F*n! Hur kan man skriva en sån bra ff? BLI FÖRFATTARE!!!!!! BRA!!!!!! MEEEEEEEEER!!!!!!!

hahhahahahahah!!! klå upp henne sarah!!

Superbra! Men liksom jag tycker nog synd om Scorp, eller näh förresten.. Eller kanske, men ändå. Nu slipper han hoppas..

Awsome!!

---

 

Superägigt!

Kapitel 29- Trying to look like you aren’t trying
James
Jag är först på plats till lektionen i astronomi. Innan jag gick hit dränkte jag mig nästan i socker. Allt för att hålla mig vaken. Ljudet av lätta fotsteg hörs och jag rätar på mig. Drar handen genom mitt hår och harklar. Millie rundar hörnet. Hon ser förvånad ut över att se mig.
- Hej James, säger hon.
- Hej Millie, säger jag.
Millie verkar nervös och ser ut att undvika min blick.
- Tyckte du om blommorna jag skickade? undrar jag.
Hon tittar på mig. Nickar. Jag letar efter tecken på rädsla. Som om hon tror att jag har börjat stalka henne.
- Jag gillade speciellt kortet: ”Jag lovar att jag inte plockade dem ifrån någons rabatt, jag kan visa kvittot ifall du inte tror mig”. Det låter verkligen som något du skulle skriva, säger Millie och ler ett snett leende.
- Tack, antar jag, säger jag.
Hon skrattar. Det är ett vänligt skratt. Jag gillar det. Professor Sinistra kommer gående. även hon verkar vara förvånad över att se mig.
- God kväll, säger hon och låser upp till tornet.
Sen vänder hon sig till mig.
- Jag hade inte väntat mig att du skulle vara här Potter. Du brukar ju alltid komma insläntrande senare än alla andra. Det är skönt att se att du äntligen tar dig i kragen, säger Professorn.
Jag nickar.
- Ibland får man tänka på belöningen som kommer tillsammans med allt slit, säger jag och tittar på Millie i ögonvrån.
Jag kan se att hon förstår vad jag pratar om och hennes kinder blir ljust rosa. Professor Sinistra nickar instämmande.
- Jag visste att det fanns en duktig kille bakom det där utseendet. Inte för att du har ett dåligt utseende. Eller vad säger du Ms Carter? undrar Professorn.
- Det är inte särskilt jobbigt att titta på, mumlar Millie och sätter sig generat ner.
Jag ler. Ett par minuter senare kommer resten av eleverna in. Alla tittar förvånat på mig. Jag börjar inse att jag kanske borde börja komma i tid. Även Keith, som känner mig bättre än resten av de i rummet, ger mig förvånade blickar. Jag nickar lite diskret åt Millies håll och när jag får en diskret tummen upp tillbaka, då har han förstått. Lektionen går snabbt och jag inser att sockret faktiskt håller mig vaken. Det kanske är någonting som jag borde fortsätta äta innan den här lektionen.
- Bra jobbat allesammans. Vissa av er var verkligen duktiga i natt, säger Professor Sinistra och ger mig ett leende.
Jag ler. Vi packar ihop våra saker. Jag ger Millie ett leende när jag passerar henne men inget mer. Lämnar tornet och Keith kommer ikapp mig.
- Har du något att berätta för mig? undrar han.
- Vänta lite, säger jag.
Bakom oss hörs ljudet av ökande steg. En lätt hand knackar mig på axeln. Jag vänder mig om och tittar ner på Millie.
- Hej, säger hon.
- Hej, säger jag.
Ingen säger något mer. Vi märker att Keith står och tittar på oss. Jag ger honom ett ögonkast som säger ”Dra härifrån” och han fattar vinken.
- Ville du något speciellt? undrar jag.
- Jag vet inte riktigt vad som har hänt med dig under jullovet men jag gillar det. Så om du fortfarande vill hitta på någonting bara du och jag så är jag öppen för förslag, säger hon.
Jag nickar.
- Det vill jag gärna, säger jag.
- Bra, säger Millie och ler. Du vet vart du hittar mig.
Sen går hon iväg. Jag tittar efter henne så länge jag kan. Innan Millie rundar hörnet vrider hon på huvudet och tittar på mig. När hon märker att vi får ögonkontakt rodnar hon och tittar snabbt bort. Jag får lust att börja dansa av glädje. Jag måste påminna mig om att ge Sarah någon sorts present. För utan henne, så skulle Millie aldrig ha velat gå ut med mig.

Scorpius
Det första jag gjorde när jag klev över tröskeln till Stora Salen var att krocka med Rose. Och som om det inte vore det värsta så höll hon hand i hand med Adrian. Hon öppnade munnen för att säga någonting men jag avbröt henne.
- Ursäkta mig, säger jag och går och sätter mig.
- Hey, är du okej? frågar Lucas.
Jag rynkar pannan och tittar ner på mina händer. De skakar. Jag kan även se hur mina ben vibrerar och jag känner hur mitt hjärta slår fortare.
- Första gången sedan ni gjorde slut som du stod så nära Rose? undrar Jasper och räcker mig ett glas juice.
Jag nickar och dricker girigt upp innehållet i glaset.
- Visste du att Rose och Adrian är tillsammans? frågar Ivan Albus.
Men Albus skakar på huvudet.
- Hon var som ett vrak hela jullovet, så de måste ha blivit tillsammans efter lovet, svarar han.
- Eftersom vi bara har varit tillbaka i fyra dagar så måste de ha blivit tillsammans väldigt nyligen, muttrar Jasper.
- Ka vi byta samtalsämne? frågar jag.
Mina vänner rycker till. Jag antar att min fråga lät hårdare än väntat. Men samtalsämnet byts. Inte för att jag är särskilt närvarande. Jag känner mig fortfarande skakig från det där lilla mötet. Jag vet inte vad som gör mig mest förvånad, att jag klarade av att prata eller att hon kunde gå vidare så snabbt. Jag menar, Albus sa precis att hon varit som ett vrak under hela lovet! Fast jag antar, eftersom jag har kommit över henne så är det väl möjligt att hon har kommit över mig också. Det är väl bara roligt för henne. Inte för Adrian däremot. En gång otrogen, alltid otrogen. Heter det inte så? Fan Scorpius, lugna ner dig. Det här går överstyr. Låt henne leva sitt liv hur hon vill och med vem hon vill. Det angår inte dig längre. Längre ner på bordet sitter Peggy tillsammans med sina vänner. Jag kanske skulle... Nej. Eller...Kanske?
- En galleon för dina tankar, säger Albus och armbågar mig lätt i sidan.
- Peggy, svarar jag ärligt.
Min bästa vän lyfter på ögonbrynen och ryggar tillbaka av förvåning.
- Får man fråga varför? undrar han.
- Jag tänkte bara på att jag kanske skulle satsa, säger jag och rycker på axlarna.
Albus lägger armarna i kors.
- Och hur länge har du tänkt på det här om jag får fråga? Snälla, säg att du inte tänker satsa på henne bara för att Rose och Adrian är tillsammans, säger han.
Jag kan inte undgå att se hur irriterad han verkar bli.
- Varför blir du så anklagande? Jag sa inte att jag tänker gifta mig med henne, säger jag.
- Jag menar bara att du aldrig har nämnt Peggy också nu helt plötsligt så funderar du på att satsa på henne precis efter att du har sett att Rose har gått vidare. Det låter bara lite desperat, säger Albus.
Nu börjar jag bli irriterad.
- Desperat? På dig låter det som om du inte vill att jag ska satsa på Peggy. Vad kan det bero på Albus? Du kanske vill satsa på henne? fräser jag.
- Jag behöver inte satsa på Peggy för jag har redan en flickvän eftersom jag vet hur man behåller en! säger Albus.
Där gick droppen. Jag slår till Albus och han slår till mig. Snart har vi startat ett slagsmål. Professor Longbottom är snart framme hos oss.
- Nu räcker det! Tjugo poängs avdrag för Slytherin. För er båda! säger han och drar isär oss.
Det är tyst i salen. Alla tittar på oss. Jag fnyser och stormar ut ur salen. Återigen möter jag Rose. Den här gången säger jag ingenting utan går bara förbi henne.

SKITBRA!!!!!!!!!!

Bra med lite bråk haha aa men ägigt kapitel!