Guldboken (Rollspel)

Att Nicci tog med Edmund till de andra är enligt Edmund ett lite väl snällt ord. Drog, eller tvingade hade varit ett bättre ordval och Edmunds händer darrar svagt vid synen av tjejen i stolen med hjul. Han känner igen henne: det är Morse - tjejen som Edmund gång på gång hade blivit varnad för. Hade han hamnat bland ett gäng stråtrövare?

Nicci suckade
"Jag sa inte att det var ditt fel Kevin, men du är itne så lätt att handskas med heller" sa hon bestämt och suckade sedan när han började gå
"Dragor stanna" sa hon och sprang ikapp Kevin
"Förlåt okej, ja gär bara inte van vid at tumgås med folk och särskitl inte folk som försöker bestämma över mig" sa hon lågt

"Vänta!" ropar Edmund efter pojken. "Kan man bota sjukdomen?" Om det fanns den minsta lilla chans att kunna bota sjukdomen vill Edmund ta den: ingen ska behöva få sina nära och kära bortslitna. Ingen ska behöva råka ut för Edmunds öde.

Kevin stannade och blängde på henne.
"Okej, bra", sade han och knuffade sig förbi henne, "nu behöver du aldrig mer vara med om det heller!"
Kevin tittade sig över axeln på Edmund.
"Ja det går", svarade han innan han tog upp Robin på ryggen och började gå igen. "Men det verkar som om endast några förstår vad det innebär."

Alith tittar nonchalant på honom när hon ser att Edmund ser henne. Han kanske har lyssnat på alla rykten om att hon är ondskefull, det skulle faktiskt inte vara någon överraskning. Hon förstår sig inte på hennes omgivning, hon hatar det. Alith har dessutom upptäckt en underliggande mening med varför hon följt med. Hennes bror dog i sjukdomen, alltså vill antagligen hennes medlidande att ingen annan ska dö.
"Innebär det inte att du blir en så kallad hjälte om du botar sjukdomen?" Frågar Alith plötsligt. Ganska högt trots hennes nu hesa stämma efter att att inta ha använt den.

"Då följer jag med dig, sir", säger Edmund och går fram mot pojken. Edmund har ingenting att förlora längre, ärligt talat längtar han nästan efter att få dö så att han kan få träffa sin familj igen, så han kunde lika gärna chansa.

Nicci suckade
"Ja men fint" muttrade hon och gick tillbaka till Dragor och sadlade honom "vi klarar oss själva elelr hur" sa hon och satte upp och Dragor såg ytterst nöjd ut när de red ut ur lägret.
"Vi kommer till Notthingham själva" sa hon till Dragor som gnäggade lågt. Snacka om att Kevin var tjurskallig, hon bad till och med om ursäkt. hon såg att det var två timmar innan solen skulle gå upp men hon klarade sig utan den, hon var van vid mörkret

"Det är väl inte det som är det viktiga heller", muttrade Kevin åt Alith. "Det viktigaste är väl att människorna överlever!"
Han orkade inte höra på deras trams längre, Bronz började även bli otålig där han stod vid skogsbrynet och skällde mot Kevin. Han såg på Nicci men orkade inte bry sig, om han tog vägen vid dammen kunde han vara framme vid Nottingham i gryningen.

Alith suckar, hon har förutfattade meningar. Så är det med det.
"Farväl då, trevligt att råkas." Säger hon bara och stannar där hon är, hon har inget att gå tillbaka till. Inget att komma till.

Dragor frustade i kylan och hon log
"Du får springa om en stund" sa hon leende och red över kullen och log mot Dragor
"Ja det är tillräckligt ljust för att du skall kunna trava" sa hon och släppte tyglarna lite så hingsten kunde springa fortare