När folk blev stora och Voldemort vann.

"Nej, de är små änglar" log jag och gick in med glassen så den inte skulle smälta.
"Kaffe eller te?" sa jag frågande och stack ut huvudet genom köksfönstret och såg på dem.

"vi kan ju låtsas" skrattade jag och såg på Laura "vi vill ha te" sa jag och Jezebel nickade och jag lutade mig mot honom
"Varför anser man alltid sina egna barn som änglar?" frågade jag undrande

Jag gjorde ordning te och kom ut och såg på Cara.
"Vet inte, men Xenia är deffenitivt ingen ängel, hon har mitt humör", flinade jag.

jag såg på Laura och log
"Haha ja jag har märkte det, jag tror Fai kommer vara en av de få som vågar bråka med henne" sa jag leende "nej jag vet inte, jag ser väll Fai som en ängel, inte för att han är snäll som en men än då" sa jag leende och tog emot koppen

"Tror jag med" sa jag och tog tekoppen och kröp upp i stolen.
"Undra om några barn blir, änglar. Jag mena de blir ju uppvuxna med det här." sa jag och syftade på allt med Voldemort.

"jag hoppas bara de kan lösa det när de väl börjat" sa jag leend eoch ryckte sen på axlarna "jag vet inte, berror på hur långt bort de är från makten" sa jag fundersamt

"Mmm. kan tänka mig det. Hoppas inte alla blir elaka små dödsätare bara" sa jag och log lite.

"det tror jag inte, jag tror inte ens hälften av dem kommer li det" sa jag

"Bra, tycker det inte vore särskilt trevligt, plus att det behövs andra jobb med", sa jag sakligt och log.

"Nej det vore väll inte det" sa jag och ryckte på axlarna, så länge Fai och mina närmaste hade det bra struntade jag fullständigt i hur det gick med alla andra
"Ja det behövs ju det"