Children of Us [SV] [PG]

Ja, namnet säger mycket. skit dåligt.
tycker att du ska lägga upp resten så att den tar slut någon gång.

Meeer! ;P Jättebra! ^^

Ah, Madam Pinns. Bästa stavningen på Madam Pince ever.
Awesome.

Stavning har inte alltid varit min starka sida och jag hade antagligen inte orkar leta upp för att dubbel kolla stavningen. Men bra att du uppskattade det ändå!

----
Kapitel 15
Can I Get Away This Time.
15 Juni 1995

”Jag vill inte, låt mig vara”
”Alexis, du vet att du måste”
”Men jag vill inte, jag vägrar”
”Det är ditt öde, det är skyldighet”
”Jag har inga skyldigheter till dig eller någon annan”
”ALEXIS DU ÄR AV ÄTTEN SLYTHERIN, DU ÄR ETT MED ORMARNA, DOM BHEÖVER DIG…”
”JAG VÄGRAR, JAG TÄNKER INTE, HÖR DU DET, DOM BEHÖVER INTE ALLS MIG…”

Den här sommaren var inte alls efterlängtad av Alexis. Att åka hem ville hon verkligen inte. Det skulle bara ge problem, mer problem en vad hon redan hade och det orkade hon inte med. Hon kämpade mot hennes pappas försök att tränga in i henne hjärna. Han viskade till henne på parselspråk, han skickade ormar efter henne, gav henne hemska mardrömmar. Det var jobbit att inte bry sig om det och försöka hålla huvudet kallt. Låssas vara oberörd. Men vad hade hon för val…? Hon visste vad hon ville och det skulle hon få också. Hon vägrade lyssna på hennes pappa längre, hon skulle bryta sig ur, hon ville försvinna, men hur skulle det funka om hon åkte hem? Då skulle allt hon kämpat för säkert gå förlorad, det var ju glasklart. Men rädslan över att Voldemort skulle göra som i drömmen fans kvar hela tiden. Hon hoppades och önskade av hela hennes hjärta att det inte skulle ske. Hon packade ner i den stora kofferten, några tröjor, strumpor och alla böckerna. Det skulle bli svårt att säga adjö, speciellt till Fred, men också till Mandy.

”Hej, Alexis, ser du fram emot att få komma hem nu på sommarlovet?” undrade Mandy glatt, glad att få åka hem till familjen.
”Hej, Mandy, neej det gör jag verkligen inte” sa Alexis lite snävt och tänkte dumma frågor får dumma svar.
”Skolan har ju sin charm, men sommaren hemma är rätt kul” sa Mandy och började packa ner grejer i sin koffert hon också. Alexis muttrade och så lite smått svartsjukt på Mandy och tänkte ’för att somliga har det bra’
”Det blir ju skönt att slippa skolarbetet det är ju inte det, kommer att sakna Fred” sa Alexis utan att kolla på sin vän, det var sant, men också en smidig bortförklaring.
”Ja det förstår jag” sa Mandy och fortsatte packa ner väl vikta skjortor och fint ihop fixade strumpor. Allt väldigt prydligt ordnat. Alexis kollade på klockan när hon stängde kofferten. Dagas att gå, hon skulle träffa Fred. Hon skyndade sig ut ur rummet ner till sällskapsrummet utan ett ord till Mandy. Sedan for hon ut bakom statyn till korridoren. Där log hon milt då Fred stod lutad mot vägen med sitt charmiga leende på läpparna och en blomma i handen.

”Hej min söta blomma” sa Fred och gick fram till henne och stoppade blomman i hennes hår. Alexis fnissade lite glatt.
”Hihi, hejsan” sa hon och log. Sedan tog de varandras hand och gick.
”Längtar du efter sommaren Fred?” undrade Alexis när de kommit ut på skolans marker.
”Jo, det gör jag såklart… Skolan är skit tråkig och hemma är det alltid kul” sa Fred glatt. Men Alexis så inte speciellt munter ut.
”Hej, solstrålen, varför skiner du inte idag?” sa Fred lite humoristiskt.
”Inget speciellt, jag…” hon visste inte vad hon skulle säga…
”Du..?” sa Fred och såg på henne och tog hennes händer i sina.
”Jag vill inte åka hem, jag kommer sakna dig” sa Alexis och såg upp mot Fred ansikte som log mot henne.
”Du kommer inte alls att behöva sakna mig” sa Fred och hans leende blev större men knappast Alexis. Hon såg bara melodramatisk ut.
”Jasså? På vilket sätt då? Om jag åker hem kommer du ju inte vara där” sa hon dystert.
”Jag vet, och just därför att jag skulle sakna dig alldeles för mycket hela sommaren utan dig har jag fixat med morsan så du får komma hem till oss i sommar” sa Fred och log stolt när han kysste hennes händer.
”Men det går väl inte, hur då?” sa Alexis förvånat. Det var väl för bra för att få vara sant.
”Vill du inte?” sa Fred och såg på henne.
”Var inte korkad, klart jag vill, men far kommer inte vara nådig” sa hon lite halv glatt och dystert mot slutet.
”Skit i honom och ha kul i sommar, det gamla rötägget ska väl inte få förstöra din sommar?” sa Fred och drog in henne i sin famn och kramade om henne.
Alexis kunde inte sluta le, nej aldrig att han skulle få göra det. Hon kramade om Fred hårt tillbaka.
”Klart jag följer med dig”

Tågresan till king cross gick mot sitt slut och Alexis satt så drömmande in i Freds famn.
”Alexis vår drottning, Alexis vår drottning kom till oss, kom till oss” hörde hon orm väsande röster i hennes huvud som hon ville ruska bort, men det gick inte.
”Det är ditt öde, hjälp oss, led oss” väste dem högre och högre. Alexis började andas häftigare, hon hatade när det här hände.
”Vi väntar på dig Alexis, ditt öde väntar på dig… Kom till oss, led oss, led oss, led oss” väste rösterna högt. Hon tog händerna för huvudet och skrek
”SLUTA”

Fred och de andra i kupén kollade på Alexis. Fred tog hennes hand,
”Lugna ner dig gumman, vadå sluta?” sa han lugnt och höll om henne.
”Neeh, inget, förlåt… Jag dag drömde nog” sa hon och kollade på Fred.
Fred nickade förstående och kysste henne på pannan.
”Nu är vi strax framme, undra om både mamma och pappa är med för att hämta oss” sa George som satt i samma kupé.
”Det slår jag vad om att de är” sa Fred och skrattade.
”Vilket år har INTE både vara med och hämtat eller lämnat för den delen” sa Fred och tvillingarna skrattade glatt. Alexis log lite små nervöst. Hon hade igen aning hur hennes pappa skulle reagera på att hon inte kom hem. Hon var nästan lite skraj för det.
”oroa dig inte Alexis, kommer bli kul” sa Fred som såg att Alexis var lite spänd.
”Jo, hoppas det, men du vet…” sa hon och kollade menade på Fred och han nickade bara tillsvar. Han strök henne lätt över kinden och höll om henne. Det skulle bli en underbar sommar.

När dem klev av tåget var det i full rulle att hitta igen alla och för Alexis att hålla sig osynlig för? Hon kickade efter och kände genast igen den långa vita håret längre bort, henne morbror var sänd att hämta dem. Alexis höll sig tätt in till Fred hela tiden när hon hörde röster.
”Var är den där otacksamma slynan, såg ni inte henne på tåget. Draco”
”Ja far, jag såg henne kliva på tåget, men inte mer”
”Då ska hon väl vara här, Adrian har du ingen koll på din syster, stå inte bara där, leta upp henne då”
Alexis blev genast spänd och såg på Fred och viskade,
”Vi borde skynda oss, de börjar leta efter mig”
Fred nickade och snart hade han satt igång alla Weasleys att rör på påkarna. Alexis var orolig och kickade lite bakåt och såg skymten av sin kusin och lillebror lite längre bak. Hon undrade bara om dem fått syn på henne en.
”DÄR ÄR HON, DRACO SKYNDA” hörde hon sin lillebrors röst och hon tog ett hårt tag om Freds arm. De skyndade sig men det var många folk i vägen då många verkade ha brottom. Alexis kände plötsligt någon dra tag i hennes tröja.
”AJJJJ, SLÄPP MIG” skrek hon till.
”du ska följa med oss hem, vad tro du att du håller på med” sa Adrian uppfostrande.
”NEJ, ni kan inte bestämma över henne, låt henne vara för sjutton gubbar” sa Fred surt och gjorde nästan ett utfall mot Adrian och Draco.
”Neeej din korkade blodsförrädare, håll dina tassar bort från min syster” sa Adrian snäsigt och drog fram trollstaven och pekade med den mot Fred.
Alexis drog åt sig sin arm
”En apa är klokare och starkare än du, din fegis… Försöker vara pappa tillags utan att du fattar att jag ändå ärver allt” snäste hon åt sin bror på parselspråket, det ända som gav henne respekt. Hon visste han inte förstod henne och förmodligen ingen annan heller hoppades hon.
”Du kommer ångra det här” sa Adrian surt innan han och Draco försvann.
”Vad var det där?” undrade Fred med en väldigt komisk men förvånad min.
”Vi tar det sen” sa Alexis och kunde inte hålla sig för skratt.

Åhh,vad bra! Meer!

Azum.

Tänkte försöka halvt om halvt öka takten mellan kapitlerna igen.

Och detta är typ det längdsa kapitlet i bok 2 och det är mittersta kapitlet och det är en BIG förändring som sker och skruvar till saker och ting.

Enjoy!

---
Kapitel 16
Malfoy VS Death
16 juni 1995

”HUR BARA VÅGAR DU KOMMA TILLBAKA UTAN ALEXIS” vrålade Voldemort ursinnigt. Lucius såg skamset ner i golvet.
”Förlåt min herre, men er dotter…”
”TYST, JAG HAR INTE BETT DIG PRATA MALFOY” vrålade Voldemort av ursinne. Han gick otåligt fram och tillbaka över golvet med Lucius låg bedjande på golvet. Voldemort var rasande, han kunde inte förstå hur det kunnat hända. Alla planer han haft för sommaren allt var BORTA!
”HUR KUNDE DU LÅTA DET HÄNDA, OM DET ÄNDÅ VARIT ADRIAN DU TAPPAT BORT, MEN ALEXIS” vrålade Voldemort argt ovetandes om att Adrian och Draco stod och kickade in i dörröppningen.
Voldemort såg vanigt med sina röda ögon på Lucius, nästan så dem såg ut att explodera.
”Herre, jag…”
”TYST MALFOY” röt Voldemort en gång till och nu drog han trollstaven och pekade den mot sin svåger.
”JAG VAR EN DÅRE SOM LITADE PÅ DIG, JAG SKULLE HA DÖDAT DIG FÖRSTA GÅNGEN DU FÖRRÅDE MIG, MINS DU DET MALFOY ELLER SKA DIN SYSTER PÅMINNA DIG” skrek Voldemort argt fortfarande med trollstaven mot Lucius.
”CRUCCIO” vrålande han sen och ett rött sken träffade Lucius. Lucius började vrida och vända sig i plågor medan Voldemort såg ursinnigt på honom och ökade hela tiden kraften i förbannelsen. Lucius kämpade i sin smärta.

Draco som stått utanför dörren och sätt allt var förtvivlad, han var rädd att Voldemort skulle döda hans far. Draco kutade in i rummet och hoppade framför sin pappa och skrek
”NEEEEEJJJJJ” och förbannelsen träffade Draco i stället.
”DIN DUMMA POJK, DU ÄR INTE MER VÄRD EN DIN PAPPA” fräste Voldemort medan Draco kämpade i plågor. Lucius vågade inte göra något, även då hans son betydde mycket för honom. Voldemort såg på Draco och sedan på Lucius innan han drog tillbaka trollstaven och försvann ur rummet utan ett ljud.

Alexis vaknade skakande och kallsvettig i Freds famn. Hon kollade nervöst omkring sig och men andades ut när hon insåg att hon var i trygghet. Alexis smög sig upp utan att väcka Fred. Hon kollade ut genom fönstret klockan kunde inte vara mycket det var fortfarande mörkt och lite ruggigt ute. Hon gick ut genom dörren och gick ner för trappan till bottenplanet för att kolla runt lite. Hon kom ner till vardagsrummet och kollade, hon såg klockan med flera visare än vanliga och på änden av alla visare var en bild på alla medlemmarna av familjen Weasley och det fans olika fällt som visade på resande, arbete, skola och hemma osv.
”Nämen lilla vän är du vaken redan” hördes Mrs Weasleys vänliga röst. Alexis log och nickade lite blygt.
”Oh, kom med in i köket ska jag göra lite varm choklad åt dig” sa Mrs Weasley som nu tagit Alexis till sitt hjärta även då hennes man hade en aning svårt för att acceptera henne. Alexis följde med in i köket och satte sig på en stol vid bordet och snart hade hon en rykande kopp framför sig. Hon frös faktiskt en lite aning och hon kollade ut genom fönstret. Regnet öste ner och himlen var mörk. Alexis tyckte att familjen Weasley verkade som en väldigt kärleksfull familj full av humor och glädje gemfört med hennes egen. De hade nog haft en fantastisk jul.

Voldemort slog sig ner ensam i sin kammare på en stol av smaragdgrönsammet. Han andades tungt och tog sig lite för bröstet. Hans dotter skulle verkligen dra livet hur honom som hon höll på. Nu hade hon rymt iväg med den blodförrädare som han förbjudit henne att umgås med. Vad var nästan grej hon skulle göra? Det här gick inte, han var tvungen att få hem henne. Hon svarade ju knappt på hans ormviskningar längre, hon ignorerade honom och det kunde han inte tolerera. Han kände hur hon gled mer och mer ur hans grepp. Han var tvungen att göra något snart annars skulle hon vara förlorad.

Alexis hörde snabba steg från trappan bakom henne efter att hon druckit halva koppen choklad.
”ALEXIS” hörde hon Fred röst ropa och hon vände på huvudet och log mot honom. Fred syndade fram till henne,
”herre gud, du får inte skrämma mig så, jag trodde nästan…” sa han hetsigt men slutade och log mot henne.
”Förlåt, jag vaknade och ville inte väcka dig” sa Alexis mjukt och log tillbaka mot honom. Fred andades lugnt ut och såg på henne.
”Det är okej” sa han sen och satte sig ner bredvid henne vid bordet.
”Ehh, vad äääärrr allltttt liv ommmm” gäspade en trött George fram när han kom in i köket. Alexis och Fred tittade på varandra och skrattade glatt.

Vid lunch tid stormar Voldemort in genom dörrarna till stora salen i hans hus och kallar till sig Malfoy. Han känner hur hans egen puls är hög och hur all frustration över Alexis trotsighet tar ut på hans kropp.
”Min herre ni kallade på mig” sa Lucius när han kom in i rummet och bugade.
”Ja, Malfoy, jag ska ge er en chans att göra er kvitt” sa Voldemort i en kylig ton.
”Jag gör var som helst som min herre ber om” sa Lucius som bugade djupt fortfarande.
”Bra, du ska söka rätt på Alexis, och ta hem henne till varje pris, och du kommer INTE tillbaka tomhänt” sa Voldemort med strängt med befallande röst.
”Ja min herre, jag ska inte göra er besviken” sa Lucius och bugade igen innan han försvann ur rummet. När rummet åter var tomt satte sig Voldemort ner i sin stol och andades tungt. Alexis var tvungen att komma hem, han klarade inte av att inte längre ha kontroll av hans ”viktigaste” ägodel.

Alexis och Fred var ute och gick i trädgården när Alexis plötsligt hörde ormars viskande. Hon försökte skak av sig rösterna frustrerat.
”Hej gumman vad är det?” undrade Fred. Alexis såg smått olyckligt på honom. Hon kunde känna när hennes pappa var arg och hon visste att han var utom sig. Hon kände på sig att han skulle söka rätt på henne.
”Det är rösterna, jag hör ormröster nästan hela tiden, det är så obehagligt” sa hon och Fred tog henne i sin famn och kramade om henne.
”Du ska se att det går över, det är nog din pappas verk” sa Fred tungt.
”Kommer aldrig sluta, om du kan ett språk så är det väl klart du kan förstå det och höra det vart det än pratas” sa Alexis med en suck.
”Jo, men…” sa Fred, men dem blev genast avbrutna av att en person uppenbarade sig på marken framför dem.
”Alexis, du ska följa med hem och det är NU”
”Men jag vill inte, jag stannar här, du kan inte tvinga mig” sa Alexis surt tillbaka.
”Jag är din MORBROR och din FAR har skickat mig för att hämta hem dig” fräste Lucius. Alexis höll ett hårt tag om Freds arm och såg på sin morbror.
”MEN JAG TÄNKER INTE, DU FÅR ÅKA HEM UTAN MIG, JAG STANNAR HÄR” skrek hon surt tillbaka och Fred bara nickade.
Lucius fräste och drog sin trollstav han pekade med den på Fred och låg hånfullt.
”DU FÖLJER MED HEM, ANNARS ÄR DET AJÖD MED PRINS CHARMIG DÄR” sa han hotande och hånfullt.
”HUR VÅGAR DU KOMMA HIT OCH HOTA MIN SON” hördes Mrs Weasley skrika när hon nästan sprang över gården med trollstaven i högsta hög riktat mot Lucius. Lucius hånflinade bara mot henne och fräste
”DET ÄR ALDELSES FÖR ENKELT”.
Molly Weasley var mer en vad ögat ibland såg. Hon skickade väg en besvärjelse mot Lucius utan att tveka en sekund. Lucius fick hoppa undan i alla hast för att klara sig och han drog Fred till sig och höll trollstaven mot hans hals. Alexis häpnade och skrek till av fasa. Molly, mamma till Fred såg med ilskna nästan blixtrande ögon mot Lucius.
”OM DU INTE SLÄPPER MIN SON SKA JAG…” Vrålade hon och sköt en väg en formel mot Lucius men försökte undvika att träffa Fred. Men den missade precis. Alexis visste inte vad hon skulle göra, hon mötte Freds livrädda blick med en minst lika rädd. Hon svalde hårt och brast ut
”OKEJ, SLÄPP HONOM JAG FÖLJER MED”
”Bra avgjort” sa Lucius och släppte Fred och tog genast tag i Alexis. Alexis tårar rann ner för kinderna när hon såg på Fred.
”Neeeeej, Alexis, du får inte” Utbrast Fred och han ville hoppa på Lucius och ta Alexis tillbaka men hans mamma höll fast honom, hon ville inte förlora sin son. Hon spände blicken i Malfoy.

Lucius skulle precis transferera sig tillbaka med Alexis när ett vrål hördes.
”LAMSLÅ”. Det var Mr Artur Weasley som kommit hem från jobbet. Lucius föll baklänges hårt ner på gräset och Alexis rusade fram till Freds famn och dem kramade om varandra i tårar. Fred kysste henne mjukt.
”Jag var så rädd” viskade Alexis snyftande.
”Jag med, de ska inte få ta dig ifrån mig” sa Fred och höll om henne.
”MOLLY SA JAG INTE ATT DEN DÄR FLICKAN SKULLE DRA HIT EN MASSA PROBELM OCH FÖRSTA DAGEN ÄR EN MALFOY HÄR, VAD KOMMER HÄNDA HÄR NÄST?” skrek Artur argt när han gick mot sin fru.
”Artur nu får du lugna ner dig, det är inte hennes fel” försökte Molly förklara.
”DET SPELAR INGEN ROLL, HON SKA HÄR IFRÅN.” skrek Artur och var utom sig av frustration. Alexis kollade sorgsätt på Fred och han höll om henne fortfarande.
”Kom vi går in, aldrig att pappa ska få som han vill, det är över nu” sa han tröstande och dem gick in i huset. Alexis var fortfarande skakad, hon hade bara väntat sig något sådant här, vad skulle komma nästa gång? Hon ville inte tänka på det. Nu ville hon bara försöka njuta av sommaren hos familjen Weasley, men samtidigt ville hon inte utsätta dem för fara.

Senare under kvällen skyndade Narcissa Malfoy ut genom dörren på deras stora hus och sprang sin man till mötes.
”Oh, Lucius jag har varit så orolig för dig”
”Tyst Narcissa, och jag är inte här, förstått” fräste Lucius och skyndade in genom dörren. Narcissa såg efter sin man men undersam blick men skyndade efter honom. Narcissa förstod inte riktigt vad som hände, men hon blev orolig. Hade Lucius hamnat i onåd igen?

Sommaren fortsatte, Alexis kom inte hem och Voldemort satte på sin stol i stora salen. Han hade försökt med allt han hade kunnat komma på. Han försökte prata med henne via parselspråket, skicka ormar och ja, Lucius hade ju inte heller kommit tillbaka. Han kände sig nästan för första gången i sitt liv riktigt trött under den här sommaren. Han reste sig upp och ropade till sig sin fru.
”Clowe”
”Ja, min herre” sa Clowe och bugade framför sin man.
”Är din bror och vår dotter tillbaka än?” undrade Voldemort i en halvt kyligt ton, men hans avsky mot Lucius märktes. Han kände sig sliten.
”Nej, dem är inte tillbaka, min herre” sa Clowe och såg med spänd blick på sin man. Voldemort kände igen blicken och han såg på henne med sin inträngande blick.
”Nå, vad är det?” sa Voldemort med irriterad röst. Han suckade och satte sig matt ner igen, han förstod knappt själv varför han var så vek helt plötsligt.
”Neej det är inget, det försäkrar jag er” ljög Clowe. Hon kunde se hur Voldemort såg svag och blekare ut än vanligt.
”Bra, se till att Draco inte får återvända hem före ditt avskum till bror är tillbaka, förstått” sa Voldemort med tydlig och befallande röst.
”Min herre, Draco skickades hem bara för en timme sedan” sa Clowe med osäker röst. Voldemort flög häftigt ur stolen,
”VA SA DU?!!” Skrek han argt.
”Att Draco redan återvänt hem, med ert tillstånd herre, ni sa åt mig att skicka hem honom, du tålde inte synen av honom” sa Clowe med sin lite späda röst.
Voldemort slog hårt i med näven i bordet och hans ansikte flammade upp i rött.
”Min herre, ni borde nog sitta ner och ta det lugnt, inte jaga upp er för mycket, Alexis kommer hem snart” sa Clowe och försökte lugna sin man. Voldemort började få svårt att andas men satt sig inte ner.
”DU SKA INTE TALA OM FÖR MIG VAD JAG INTE SKA OCH SKA GÖRA KVINNA” skrek Voldemort och han staplade tills som om man nästan skulle falla omkull och svimma. Hans plus var hög och så var hans vrede.
”Jag menar inte så min herre” försökte Clowe smitta undan.
”HUR MENAR DU DÅ?” fnös Voldemort och hans röst var ansträngd och hans ansikte bleknade fort.
”Förlåt mig min herre men ni ser inte riktigt kry ut” sa Clowe försiktigt, hon visste det var ett känsligt ämne, men som fru kanske det nästan kunde vara okej att påpeka? Hon kände hur hon aldrig riktigt kunde alla de koder och oskrivna regler som fanns. Speciellt nu då Voldemort var så tvetydig, ändra åsikt ofta och minns knappt vad han sagt 1 timme innan. Voldemort ville förneka att han inte mådde bra, må dåligt var för veklingar, han var världens största trollkar. Han fnös åt sin fru och bad henne genast att lämna rummet, vilket hon också gjorde som lydig hustru. Han andades häftigt men väldigt ansträngt, han puls var hög. Plötsligt slocknade det för honom och han föll ner på golvet men handen för hjärta. ”Det ska vara en Malfoy att ta kol på mig” var det sista ord han klämde fram innan han var borta.

Mer! Jättebraa!

More :o