Det minst anade [sv]

wow! Grym

jag längtar!

Alltså herregud! Jag har typ inte skrivit på flera månader!! Och tack ni snälla som tagit er tid att skriva en kommentar! :')
men i alla fall; Här kommer ett kapitel (bättre sen än aldrig..)

-------------------------------
Kapitel 17: Spöken

Alice vände sig i sängen och suckade sömnigt. Hon drog täcker över huvudet och önskade att hon kunde sova för evigt. Det var tyst och skönt i flickornas sovsal, nästan för tyst. Hon slog upp ögonen och satte sig upp med ett ryck. Alla de övriga sängarna var prydligt bäddade och Alice såg att solen stod högt på himlen genom ett av fönstren. Hon greps smått av panik när hon insåg att hon hade försovit sig. Hon bokstavligen flög upp ur sängen och drog på sin skolklädnad, slipsen var besvärlig att knyta, och det kändes som om allting tog dubbelt så ing tid att göra, som det ofta känns när man har brottom.

Tre minuter senare stod hon framför portarna in till Stora Salen. Det var lunch, och Alice funderade på ett bra knep som gör så att hon kan smita obemärkt in i salen. Hon tog ett djupt andetag, öppnade dörren på glänt och smet in. Precis som hon hade förutspått, vände sig många huvuden åt hennes håll. Alice rodnande och smög tyst fram till Ravenclaw bordet och slog sig ner bredvid Michael.
"Hej…", sade hon svagt, och såg ner på bordet.
"Försovit dig?", frågade han lättsamt och Alice kände att han tittade på henne.
"På första skoldagen dessutom…", mumlade hon dystert. Hon höjde blicken och såg på Michael.
Han såg bekymrad ut av någon anledning, men drog sedan på munnen.
"Det är väll inget att noja' över? Här, ta en korv."
Han sträckte fram ett fat med korvar, men Alice skakade på huvudet.
"Men varför denna dystra min?", frågade en djup, brummade röst bakom Alice.
Hon ryckte till och vände sig om. Där svävande ett spöke med ett runt, glatt ansikte, en brun, sliten klädnad med ett rep knytet runt midjan.
Alice tappade hakan.
"Åh, god dag!", sade Michael till spöket.
Alice var fortfarande förstummad.
"Du är ny här, förmodar jag?", undrade spöket. "Jag själv är Hufflepufftornets spöke – 'Den Tjocke munken' kallar det mig." Han skrattade till och skakade roat på huvudet.
Alice samlade sina tankar och sade tafatt:
"Åh, god dag."
För att slippa säga något mer, tog hon en korv från fatet Michael hade ställt framför henne och stoppade den i munnen. Hon såg att Michael log nöjt ur ögonvrån.
"Ja, ja. Trevligt att träffas, och hur är det annars?"
Alice förstod att det skulle anses oartigt att inte svara, så hon sade grötigt:
"Bara bra…"
Munken nickade allvarligt och frågade sedan:
"Har dina första lektioner varit bra?"
Munken hade ett förväntansfullt ansiktsuttryck, men Alice rodnade och sade ingenting. Men Michael räddade henne med att säga:
"Tyvärr har Alice missat sina första lektioner, men jag är säker på att hon kommer att stor trivas här."
Alice kände munkens blick i nacken. Hon önskade att hon kunde försvinna ner genom golvet.
"Jaså, på det viset. Men nu, små vänner, måste jag dra vidare. Adjö."
"Hej då.", sade Michael till spöket.
Alice höjde handen i en lite vinkning, innan den slappt föll ner vid hennes sida igen. Den tjocke munken vinkade tillbaka och svävade bort längst bordet. När spöket kommit utom synhål, vände sig Michael mot Alice.
"Hur är det?" Man kunde ana en gnutta oro i hans röst.
Hon skadade på huvudet, och försökte samla sig.
"Det är bara det att jag aldrig någonsin har försovit mig eller kommit försent till någon lektion i hela mitt liv."
Till Alice stora förvåning, skrattade Michael mjukt.
"Men så farligt är det väll inte? Det är ju första dagen, så professorerna brukar inte vara allt för stränga. Och så kan du väll förklara situationen för de professorerna du missade lektioner hos."
Han log brett och det var omöjligt för Alice att inte le tillbaka. Plötsligt, utan att tänka sig för, kastade hon sig i Michaels famn och kramade honom hårt.
Alice kände att flera par ögon vände sig mot deras håll, men det struntade hon i. Det enda som spelade någon roll nu var att Michael var där med henne, hennes bästa vän som hon bara hade känt i två dagar. Någon vid bordet fnissade lågt och ett antal bussvisslingar ljöd genom salen.
"Alice…", började han, men hon avbröt honom.
"Din dumbom, förstör det inte… du är min bästa vän, Michael."
Han tystnade.
"Åh", fick han fram tillslut. "… och du är min bästa vän, Alice."
Han log och sköt mjukt ifrån sig henne. Alice log brett och hennes ögon tindrade.
Deras lilla personliga bubbla spräcktes plötsligt, när någon vid bordet sade att lunchen började lida mot sitt slut. Alice såg sig om och upptäckte att Beccy satt vid änden av bordet.
"Vi ses sen", sade hon över axeln till Michael medan hon reste sig upp från stolen.
"Hej Beccy. Vad har vi för lektion nu?", frågade Alice henne när hon var framme.
Beccy tittade förvånat upp och log när hon såg vem som hade tilltalat henne.
"Hej ingen. Varför var du inte på våra första lektioner?"
"Jag försov mig…", mumlade Alice. Det var ett ämne som hon helst inte ville gå igenom igen. Beccy verkade förstå, så hon sade istället:
"Nu har vi trollformellära med professor Flitwick. Han är även vår, Ravencalws, föreståndare."
De gick ut ur Stora Salen under tystnad. När de kom fram till foten av den stora marmor trappan, frågade Alice:
"Så den tjocke munken är Hufflepuffs spöke?"
"Mmm, och Den grå Damen är Ravenclawtornets spöke…"
Alice stannade upp.
"Vem är det? Henne har jag nog inte sett."
Beccy rynkade pannan och sade:
"Tja… hon håller sig mest för sig själv, för hon är ganska blyg och ogillar nyfikna elever. Hon heter Helena Ravenclaw och är Rowena Ravenclaws dotter, en av grundarna av Hogwarts."
"Vilka var de andra som grundade Hogwarts?", undrade Alice intresserat.
"Det var Godric Gryffindor, Helga Hufflepuff och Salazar Slytherin, och som du märker, grundade var och en av dem ett varsitt elevhem."
Alice kom inte på något vettigt att säga, så de gick än en gång under tystnad.
"Så, nu är vi framme." Hon pekade på en stor dörr.
Alice svalde nervöst och sköt upp dörren.
Rummet var fyllt med bänkar och längst bak i stod den minsta trollkarl Alice någonsin sett. Han hade ett rynkigt litet ansikte och en blå klädnad. Han var tvungen att stå på en trave böcker för att kunna se ut på klassen över katedern. Alice antog att detta var professor Flitwick.
"Åh, god dag, kära elever. Är alla här?" Några enstaka personer mumlade 'ja'. "Bra, då så, nu kan er första lektion i trollformellära ta sin början."

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

den är jättebra!!!

ska se om jag hinner läsa senare!