The cold in our bodies [PRS]

Hon tog emot ljuset och såg nyfiket på det. Förde det mot näsan och drog in en lukt. Det hade en svag underton av något blommigt och rökigt. Nickade sedan och sträckte fram handen.
"Får jag låna stickan?" Frågade hon tyst.

Ivan och Leo gjorde likadant; plockade varsitt ljus och tände det.
Rion förde sin tända tändsticka mot Alices ljus och lät veken hennes fatta eld. Sedan förde han stickan mot munnen sin och blåste ut lågan.
"Hitta en bra ställe att sätta ner ljuset." Rion gick efter några personer för att sätta ner det vid fötterna på en av statyerna på torget. Det såg både läskigt och vackert ut på samma sätt tyckte han. Ivan gick efter Alice. Han ville se så att hon inte försvann bort i folkmängden.

Hon gick mot en tom yta, långt från andra och satte ner sitt ljus. Ingen hade placerat det här och hon såg på den dansande lågan. Började sjunga på ett främmande språk. En sorgsam melodi och tårar föll ner för hennes kinder.

Ivan gick fram till Alice och placerade sitt ljus bredvid Alices. De såg ensamma ut där, där lågorna rörde sig i vinden.
Han sa inget. Utan lyssnade på hennes sorgsna melodi. Han undrade vilket språk det var, men han skulle inte fråga det nu. Istället lät han blicken vila på ljusen.
Nu när flera av folket från staden tänt sina ljus lyste det upp torget på ett mysigt sätt. En del skulle säga varmt och välkomnande. Men det fanns en mystik däribland alla lågor. Att det fanns historia på den här platsen som gjorde sig påmind. Traditionerna som gällde här gick långt bak i tiden.

Hon lät hans ljus placeras vid hennes. När sången var klar reste hon sig och såg ner i korgen, plockade till sig en stjärnanis och stoppade den i munnen. Det hördes ett knastrande när hon tuggade sönder den och den bekanta lukten av stjärnanis spred sig nära hennes mun.
Hon vände sig om och såg mot det stora torget och knäppte sina händer.

Ivan iakttog Alice. Rörde inte en min när hon plockade upp stjärnanisen för smaka på den. Och heller inte när hon vände sig mot torget.
Ivan hade sett mycket i sina dagar. Kanske minst av allt dagarna. Eftersom dagsljuset varit hans fiende. Men han hade kommit över någonting som hjälpte honom att klara även det.
Han hade träffat många människor och olika folk. Några skulle han minnas för resten av sitt liv. Och Alice.. Ja, hon verkade vara en av dem.

Hennes gröna ögon såg sig om och hon vände sig sedan mot Ivan, neg för honom och sänkte huvudet.
"Ni är allt för vänlig sir." Sa hon och såg sedan tillbaka på folkmassan.
"Jag har svårt att förstå dem. Är de glada?" Frågade hon.

Ivan, som var en ganska bra bit längre än Alice, såg ner på henne och mötte hennes blick. "Både och.", sa han och såg sedan upp mot folket runt omkring dem.
Precis i samma ögonblick som Rion och Leo visade sig bland folket. De båda vampyrerna steg fram till Ivan och Alice.
Rion kaste en blick på de två tända ljusen vid Ivan. "Något mer du vill göra, Ivan?", frågade Rion.
"Vår plikt här är genomförd. Vi beger oss hemåt. Det är en ny dag imorgon med andra uppgifter.", sa Ivan halvt i en suck.
Han började röra sig mot vagnen igen. Rion gick efter, men Leo stod kvar och väntade in Alice. För att se att hon följde med.

Hon började att gå efter Ivan med ett hårt grepp om korgen. Hon såg på Rions ryggtavla och det röda håret som brann i skenet från den nedstingande solen. Hennes hår brann väl med.
Väl vid vagnen såg hon på kusken och tog tag för att häva sig upp.

Ivan steg först in i vagnen med Rion och sedan Leo efter sig. Så fort de alla var på plats kallade kusken på hästarna och vagnen var i rullning igen.
Vägen tillbaka kändes lugnare. Men det hade börjat skymma ute. Och slottet som tornade upp sig för de på klippan, såg nästan otäckt ut i skenet av solljus och skugga.
Vid porten stod Edgar. I samma dåliga framåtböjda hållning. Han hade armarna vid sidan och följde vagnens rörelse med blicken.
När vagnen sedan stannade gick han fram för att öppna dörren för vampyrerna.
"Alice ska tillbaka till tjänstefolkets källarvåning.", sa Ivan till Edgar och bytte en hastig blick med honom. Han pausade och blickade kort mot Alice innan han vände sig till betjänten igen. "Och sedan serverar hon oss middag ikväll.", sa han och tittade på Edgar igen. Edgar skulle se till att det blev så.
Vampyrerna gick genom dörröppningen och försvann in i slottet.
Edgar stod kvar och vände sig sedan långsamt mot Alice för att se var hon tog vägen.