What the shadows tell us [PRS]

Ellis borde vara van vid det här laget, men varje gång Wesley rörde vid honom pirrade det till, som om en elektrisk stöt for genom hans kropp. Hur i helvete skulle han någonsin komma över den här killen?
Wesley hade klampat in, med en energi som fyllde hela rummet, och slängt sig ner på sängen. Han pratade snabbt, om någon blobfisk och dumma elever, men Ellis hörde knappt orden. Det enda han kunde tänka på var Wesley på hans säng, hans närvaro så naturlig och självklar. Det var inget ovanligt att de hängde så här, i varandras rum, och han hade alltid varit skicklig på att dölja sina känslor. Men något hade förändrats sedan hans samtal med Edmund – han hade erkänt hur han kände för Wes och att säga orden högt hade gjort allt så verkligt. Och nu, när Wesley var så nära, kändes han sig som en tickande bomb...
”Så… blobfisken är tydligen din nemesis nu?”, sa Ellis roat. ”Jag är säker på att han förtjänade det”, fortsatte han och gick bort till fönstret för att släppa in lite ljus i rummet innan han själv slog sig ner på sängen bredvid sin vän. Han lämnade dock ett litet mellanrum mellan dem – ett där deras axlar inte nuddade varandra och där Ellis kanske, bara kanske, kunde hålla sina tankar i schack.
Han såg hur Welsey tittade ut över rummet och följde hans blick.
”Ah… Eddie är här”, sa Ellis med ett halvt skratt när deras blickar fastnade på soffan där Edmund låg med en filt över ansiktet, och han kunde inte riktigt avgöra om killen sov eller inte.
”Vi hängde igår, och han tappade tydligen räkningen på hur många glas vin hans lever klarar av”. Ellis visste inte riktigt varför han ljög. Kanske för att han visste exakt hur dåligt Edmund mådde, och det skulle inte hjälpa Edmund om Wesley visste sanningen – att Ellis hade hittat honom i korridoren, ensam och så berusad att han knappt kunde stå.

De ljusblåa ögonen stryker sig över det välbekanta rummet. Wesley har suttit i samma rum väldigt mycket, och umgåtts med killen vars dörr han nästan haft sönder. Han stryker en hand genom sina mörka lockar, han hade gått upp lite i varv efter att ha blivit jagad av de något äldre eleverna. Han är tacksam över att de varit så långsamma, nu är han rätt lång och skulle nog kunna hantera ett par slag, men ja.. han skulle helst undvika det. Det känns väldigt naturligt att sitta på sin väns säng, han känner inte riktigt något behov av att be om ursäkt över att han klampat in så. Nu kanske han borde ha det, men det har hänt några gånger nu.
”Mhm ja.. jag antar att jag har en talang för att få några nemesis,” säger han och ser upp mot sin vän, so släpper in lite ljus i rummet. Med tanke på årstiden så är det inte mycket ljus att ha, men det är helt klart bättre än inget. När han sedan hör hur en till av hans vänner ligger och sussar i soffan så höjer han på ögonbrynen, men ler roat.
”Jaså? Vilken tur du har, har aldrig fått vittna honom berusad,” påpekar han och ser mot soffan där filten hänger över en liten filur. Hans ord verkar få Edmund att vakna upp lite, och han sätter sig upp i soffan. Hans lockiga hår är aningen rufset, någonting han inte brukar ha och hans ansikte är blekt, hans kinder puffiga.. ja, det är en syn som Wesley inte riktigt sett förut, hans mindre vän brukar alltid vara så välskött, med kontroll med sitt lockiga hår. Även om han är blek ser han söt ut.
”Det kommer du aldrig att få heller,” svarar han och drar händerna över sitt ansikte. Han vill verkligen bort från platsen, han kommer bara få ännu mer ångest av att sitta och höra de. Edmund gäspar och ställer sig upp från soffan, med filten fortfarande över sig.
”Jag lämnar tillbaka dina kläder senare eller imorgon Ellis..” Lägger han till och plockar upp sina egna kläder från sin prydliga lilla hög på en stol. ”Jag tänker gå och ta en dusch.. jag lånar din filt också.” Säger han och går mot dörren. Ångesten ligger och gnor i honom, och det känns som att han ska kräkas igen, han kan känna ett hårt tryck mot sin bröstkorg.
”Förlåt om mitt bankande fick dig att lida för mycket,” säger Wesley efter honom, men Edmund vinkar bara lite, som ett tecken på att det inte är någon fara. Snart glider dörren igen efter Eddie, vilket lämnar Wesley och Ellis själva i rummet. Den längre ut av dem kliar sig lite bakom nacken och sätter sig lite mer bekvämt i sin väns säng.
”Det var faktiskt någonting mer jag ville snacka med dig om..” Börjar han och ser mot sin vän med sina blåa, klara ögon. ”Angående vad som hände under skolfesten, du gjorde mig aningen orolig, och är lite nyfiken på vad du ville?”