Lupple Och SagaG

När hon såg vargen ville hon bara springa fram till den.
Men hon stannade i bilen men när hon hörde det där gnyendet kunde hon inte. Hon öppnad dörren och sprang fram till dom.

Joshua kände hennes närvaro och samtidigt som en otrolig rädsla sköljde över honom fanns också ett lugn och sakta men säkert skiftade han tillbaka.
"Jag är ledsen." Viskade han mot henne och hans farbror försökte få upp honom i famnen men minsta beröring var otroligt smärtsamt det syntes.

- det där är omöjligt, sa hon.
Hon var livrädd.
Men hon kunde inte låta honom dö.
- kommer han klara sig?, frågade hon och många tårar föl.

Anthony såg på henne och svalde hårt.
" Det är mycket att smälta. Jag förstår. Men du är inte galen." Sa han för att sedan vända blicken tillbaka till Joshua.
"Hur många?" Frågade han och Joshua hostade till, kände blodsmaken.
"För många." Viskade han och försökte sträcka ut handen för att krama om hennes.
Hon verkade så upprörd.
"Han kommer klara sig. Det kommer bara ta tid." Sa han och kände med handen över hans panna.

Hon tog hans hand.
En del av henne var rädd och ville springa där ifrån men en annan del ville se så att han klarade sig.
Hon kände dom välbehagliga stötarna.

"Han är varm, han läker." Viskade han och såg deras händer greppas.
Joshua kände hennes hand, kände stötarna och det på nått sätt ökade hans läkning.
Han kände sig ganska snart piggare mer med.
" Vi måste röra på oss." Viskade han och denna gången kunde Anthony bära upp honom och lägga honom i bilen.

Hon satt sig också i bilen.
- när du mår bättre har du en del att förklara, sa hon lugnt.

Joshua log snett mot henne och letade efter hennes hand igen.
"Jag lovar. " Viskade han och kände sedan bilen börja åka.

Utan att tänka lutade hon sig fram och pussade hans kind.
När hon kom på sig rådande hon och sa.
- förlåt jag skulle inte gjort så,

Hennes puss var magisk, den var bättre än att röra vid henne och hennes rodnad fick honom att le större.
" Jag klagar inte." Sa han ärligt och smekte henne över handryggen med tummen.