Chlodon/Chleric [PRS]

Brandon drog hem och begravde sig i skolarbete. Det var nog det enda som ens hade en chans att tränga undan tankarna på Chloe. Fungerade det då? Nej, inte alls. Hennes ansikte poppade upp i huvudet nästan konstant. Han vände upp mobilskärmen stup i kvarten trots att den inte ens gjort något ljud ifrån sig, i förhoppning om att Chloe skulle skicka något. En förklaring, en ursäkt, ett ”jag älskar dig”. Vad som helst, bara något annat än denna satans tystnaden som höll på att göra honom galen.

Skoldagen därpå var tuff. Det var nästan omöjligt att se Chloe i korridorerna, eller i klassrummen, utan att brista ut i gråt eller bara springa fram till henne för att slå armarna runt henne för att låtsas som att allting var precis som vanligt. Men han vägrade låta sig själv bete sig sådär, som en nolla. Han nämnde inte ens någonting om det för sina vänner. De frågade inte, och då var det inte relevant att ta upp det heller.

Träning. Det var ändå ett bra tillfälle att tänka på annat än Chloe. Ingen risk att se henne där, bara massa svettiga killar som svor åt en om fokuset var dåligt. Mm, så när han satt där i omklädningsrummet, med fotbollskläderna på och drog på sig ett tunt hårband för att hålla lockarna borta från ansiktet, var han otroligt tacksam för att han hade fotbollen. Inte lika tacksam när han fick syn på Parker, dock. Djävulens avkomma eller något.
”Taggad på att slicka röv idag, Parker?” frågade han spydigt och tittade nästintill utmanande på lagkaptenen.

Självsäkert styrde Eric stegen mot ”sitt” skåp i omklädningsrummet. Egentligen hade de inga egna skåp men det blev liksom som osagda regler. Som att varje lagmedlem hade sitt namn skrivet med osynligt bläck på varsitt av de röda skåpen. Erics var ganska långt in, men i centrum. Han hade all möjlighet att ta plats om han ville. Hyfsat lång, hyfsat stark, hyfsat populär, grym på fotboll och lagkapten. Och visst var han inte blyg och tyst, däremot var han inte heller speciellt högljudd eller stöddig. Rollen som lagkapten byggde ju i grunden på att vara en riktigt bra lagkapten. Att ha förmågan att peppa och få alla spelare att känna sig som en del av laget. Den vänliga tonen var oftast lätt att få fram, men en del var verkligen bara pain in the ass. Typ som Brandon Boyd. Eric hade inte haft något emot den yngre tidigare men under tiden som lagkapten hade dennes kaxighet minst sagt börja gå den äldre på nerverna. Spydiga kommentarer, sura miner och allmän stöddighet. Denna dag tycktes inte vara ett undantag.
”Sa du något, Boyd?”, svarade Eric i matchande ton men med ett spelat försök till trevlighet. Han hade givetvis hört, men valt att ignorera och packa in sina saker i skåpet. Men nu hade han alltså vridit på sin en aning för att kunna möta den stöddiga blicken.

Fanns det någon människa i hela världen som var mer enerverande än Eric Parker? Just i denna stunden var Brandon otroligt tveksam till det. Hur kunde han vara så nonchalant?! Bara låtsas som att han inte hade hört? Om Brandon hade haft en gnutta sämre självkontroll hade han stegat fram till lagkaptenen och smällt till honom. (Wow, ingen överreaktion alls.)
”Whatever”, muttrade han, och försökte trycka undan frustrationen som dränkte hans röst. ”Antar att alla vet svaret ändå...”

I den stunden delade Eric turligt nog Brandons självkontroll. I vanliga fall hade det sannolikt inte setts som något positivt då Erics självbehärskning var betydligt bättre än den yngres. Men som sagt, nu var detta tillräckligt med tanke på hur otroligt provocerande hans så kallade lagkamrat var.
Eller kanske var det mest (den mindre trevlige)tränaren som räddade den minst sagt spända situationen. Han dundrade in i omklädningsrummet med sina rejäla, muskulösa kroppshydda och lite väl tighta shorts. Och såklart med visselpipan i högsta hugg. Märkligt det där, hur tränare kunde vara så macho och måna om det yttre och ändå klänga sig fast vid de löjligt små visselpiporna, som om det var det värdefullaste de hade. Som om hela deras auktoritet satt i det lilla föremålet.
"Rör på påkarna för fan! Tio varv runt planen! Hundrafemtio armhävningar för den som kommer sist!", röt han till tonåringarna som egentligen inte började förens om ett par minuter. Det var dock inte läge att tjafsa emot. Eric skyndade sig med att knyta skorna smälla igen skåpet och styra stegen mot planen.
"Prata inte med skit i munnen", svarade han Brandon och klappade överlägset lätt på dennes huvud(vilket troligtvis rörde till hårbandssituationen) i farten. Såvida inget annat abröt befann han sig snart ute ur det allt för dåligt luftkonditionerade rummet. Fy för tonårssvett. Fast ännu mer fy för Brandon, såklart.

Brandons blick vreds mot tränaren. Seriöst? Gubbjävel, ville han muttra, men knep igen läpparna för att inte riskera att tränarens paraboler till öron skulle snappa upp kommentaren. Vad skulle straffet bli för det, liksom? 500 armhävningar och bänkad på resten av terminens fotbollsmatcher? Ha, nej. Hur stöddig han nu än kände sig vågade han inte vara respektlös mot tränaren.
”Vem är det egentligen som har skit i munnen?” frågade han och rättade till hårbandet som Parker rört till. Brandon syftade förstås på att den äldre slickade tränarens röv, men kände inte för att påpeka det då a) tränaren kanske kunde höra, och b) det kändes inte som en klok pik om han kände sig tvungen att förklara tanken bakom.
Men han försökte att inte hänga upp sig allt för mycket på Eric. Istället omvandlade han de frustrerande känslorna över den idioten - och Chloe, till extra energi och rusade förbi resten av klungan för att springa ensam en bit före. Flex? Äsch.