Kraften (femte året)
Forum > Fanfiction > Kraften (femte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Pride Potter
Elev |
De senaste kapitlen har varit jättebra! Förlåt för att jag inte har skrivit något. Har haft mycket att göra i skolan (prov, inlämningsuppgifter, etc) och hemma. Då har jag bara hunnit läsa lite snabbt. Vi ska snart börja så hinner inte skriva mer nu ... Men bra som vanligt ♥
11 mar, 2019 08:36 |
Viloss
Elev |
Varit lite oaktiv nu några dagar. Men nu har jag läst ikapp! Underbart kapitel!!!
11 mar, 2019 11:00 |
Noraaa_5
Elev |
11 mar, 2019 15:42 |
Borttagen
|
Jättebra!
Vet inte riktigt vad som mer kan sägas om Umbridge än att hon är den vidrigaste person som någonsin har existerat! 11 mar, 2019 19:00 |
Trezzan
Elev |
Det blir en kortare kommentar men… Life you know? ♥
Känner igen mig i det där med att försöka umgås med vänner så att man inte ska sakna eller tråna efter någon man älskar. Jag gillar att läsa berättelser med hög igenkänningsfaktor. Åh nej…. Miriam försöker konfrontera Umbitch på egen hand. Det kan inte sluta väl… Egentligen borde jag typ älska Umbridge med tanke på hur besatt jag är av katter och I mean. ROSA OCH KATTER? Hur bra kan det bli? Men djävulen är bra på förklädnader… Eller hon är inte ens djävulen. Han är enklare att tycka om än Umbridge. USCH UMBITCH. Alltså Umbridge kanske irriterar många. Men Snape är ändå helt resistent mot hennes rosa fnitter. Det får han ju ha stor eloge för. Och att han lyckas lura henne där många andra inte gör det! GAAAAH VAD BRA DU FÅNGAR UMBRIDGE!?!?!? Hatar henne verkligen. Och hur hon bara överrumplar Miriam med sitt powerplay? USCH Och så råkar Miriam visa sin magi och gör sönder tallrikar. Klockren skildring men sååå hemskt! Inspektionen ja…. Jag läste igenom det här för ett par dagar sen och tänkte på att Umbridge ber henne utföra magi och kom att tänka på min kommentar från ett par kapitel sedan då jag undrade vad som skulle hända om hon mot förmodan skulle bli tillbedd att göra magi på sina lektioner! Var detta redan inplanerat då? Din sluge huffelpuffare. Jag funderar lite på i början av kapitlet om det verkligen är så trovärdigt att Hermione börjar prata om D.A med Miriam? Visst hon är deras vän men hon är ändå lärare och det står ju högre egentligen. Jag tror faktiskt att de(den Gyllene trion) skulle varit försiktigare med att tala om något för Miriam. Särskilt om Hermione anar att Mirre är en mugglare och svagare gentemot en spelare som Umbitch..? Jag gillar att läsa när texten väcker tankar! ÅÅÅÅH LALALALA ”måste jag få träffa honom igen på något sätt, kosta vad det kosta ville” Mirre wants to see Mr Bat and birth his children. Ååååh vad glad jag blir när jag läser ”ärmare bestämt hade jag pratat med mina vänner om vilka kvaliteter de uppskattade hos lärare och då varit noga med att lyssna på Ron lika väl som Hermione. Kontentan av det hela var att elever alltid uppskattade att få ställa frågor om det de mest undrade över i ämnet. ” ♥ ♥ ♥ ♥ Och resten av stycket också! ♥ ♥ Du gör allt som Mirre du, lyssnar med glädje. ♥ ”Harrys favorit och Ginnys pojkvän - hur skulle detta gå? Det var intensivt i ungdomarnas känslovärld.” HAHA! Och jag älskar att du skriver H’s ”favorit” och G’s ”pojkvän” för så ser ju Miriam lite på dem efter det hon får höra. Och just att det inte bara blir Cho och Michael utan liv i texten. Sånt skapar liv i texten! ”Fylld av onda aningar följde jag deras blickar. Och mycket riktigt. Där satt Umbridge, redo med en skrivskiva i knäet. Hennes leende var bredare än någonsin.” Hjärtklappning : ) : ) : ) </3 ’Förtvivlans lugn’ är ju också ett bra sätt att skapa liv i texten. Jisses vad det känns! GAH ”Plitandet med Umbridges fjäderpenna” JA det känns väldigt påtagligt. Jag hör varenda ritsch och scratch från den där pennan! ”“De praktiserar dem redan på sina lektioner”, sa jag mekaniskt,” mekaniskt, som i en försvarsmekanism. Hon har inte ens det inövat hon bara vet att hon inte kan avslöja något. RYSLIGT bra. GAAAH UMBRIDGE VAD HÄNDER NU!?!?!?!? JESSICA KOM OCH RÄDDA MIRRE 13 mar, 2019 15:44 |
Avis Fortunae
Elev |
♥♥♥Mintygirl89♥♥♥
Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥c8aina♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! De flesta idéer om planeringen av undervisningen kommer från ♥ Trezzan ♥ så jag ska inte ta åt mig äran för detta. Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Ginerva2003♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Pride Potter♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Viloss♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Noraaa_5♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Devilssnare♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Trezzan♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Nu dyker vi på djupt vatten igen - men jag kan inte göra det annorlunda. Skriver från hjärtat. Kapitel 21 - Besök “Den där knölfotade gamla paddan!” utbrast Anthony, så fort Umbridge lämnat rummet. “Varför skulle hon komma hit och förstöra vår lektion?” “Hon gör ju så här på alla lektioner, vet du väl, Anthony”, suckade Padma. “Fast inte riktigt så hemskt som på den här.” “Jag som hoppades att hon aldrig skulle komma hit”, sa Elvira besviket. “En tillvalskurs en gång i veckan - varför inspektera den? Kunde vi inte bara slippa det?” “Det är nog för att ni är så ung, miss Silver”, sa Hannah Abbott. “Snälla, ta inte åt er av vad hon säger. Alla elever hatar henne. Utom möjligen de från Slytherin.” “Vi får försöka fortsätta, så att ni inte går miste om er lektion”, sa jag tonlöst och delade ut dagens uppgift. Allt kändes fullkomligt overkligt. På något sätt kämpade jag mig igenom timmen, svarade på de frågor som ställdes, men ville inget hellre än att det skulle ta slut, så att jag fick dra mig undan och analysera exakt hur eländig situationen nu var. I periferin uppfattade jag Ginny som kom och hämtade Michael, Cho som såg besviken ut då Harry denna gång inte dök upp, Anthony som vände sig om en sista gång i dörren på väg ut ... Inget av det jag registrerade gick riktigt in, utan utspelade sig framför ögonen som en stumfilm. Väl i mitt rum sjönk jag långsamt ner på sängen. Det kunde vara illa nu, riktigt illa. Umbridge skulle, med all säkerhet, ta reda på så mycket hon kunde om mig. Och vad skulle då hända? Jag visste inte, hade ingen aning om hur långt hon kunde gå och vad det kunde få för följder. Skulle skolan och Dumbledore kunna råka illa ut för att ha tagit sig an en mugglare? Skulle jag skickas tillbaka till min värld, men under bevakning på grund av kraften? Skulle omständigheterna, som orsakat kraften, forskas fram och ställa till det för Snape? Snape. Han skulle bli skogstokig, när han fick reda på allt det här. Jag orkade inte tänka på det. Kroppen kändes overkligt tung och oföretagsam. Inuti huvudet virvlade tankarna som skrämda fågelungar. Allt flöt ihop i en suddig oreda. Vagt uppfattade jag att rummet blev mörkare omkring mig. Borde ta mig ut. Borde tala med någon. Men vad kunde de göra? Vad kunde jag göra? Det var tungt att lyfta armarna och ta stöd för att sätta sig upp på sängen. Måste dricka. Måste ta mig till toaletten. Med skakande händer rev jag av mig klädnaden och tröjan. Det var svårt att andas. På något sätt fick jag av mig de yttersta kläderna. På något sätt tvingade kroppen mig att dricka och gå på toaletten i tvättrummet. Efter det var jag utmattad, som efter en hård fysisk ansträngning, och föll ihop på sängen igen. En natt gick. Jag sjönk in och ut i halvslummer och oroliga, surrealistiska drömmar om att maskerade människor kom och hämtade mig. Ibland var det medlemmar i Fenixorden, andra gånger Dödsätare i svarta huvor. När det inte var trollkarlar från ministeriet, var det personal från Sankt Mungos, det omtalade magiska sjukhuset. I en av synerna var det svartälvorna och till slut kom Dementorerna. Värmen försvann mer och mer från mig, samtidigt som jag vagt kunde känna kallsvett i pannan. Dagen grydde och samma procedur upprepades. Kroppen tvingade mig till tvättrummet och ansträngningen fick mig att slockna på sängen igen, försvinna in i de omtumlande drömmarna, medan dagen sakta övergick i kväll. Det var nästan en lättnad när en mycket bestämd knackning hördes på dörren. Nu skulle de komma och hämta mig på riktigt. Kanske sudda ut mitt minne, få mig att för evigt glömma och slippa all oro. Vem eller vilka hade de sänt för att ta mig till min undergång? Jag rörde mig inte från sängen och efter en ny, ännu myndigare knackning, öppnades dörren. Hans långa, svarta skugga föll över oredan i rummet. Vagt kunde jag minnas min längtan efter honom. Med några snabba, ljudlösa steg klev han över böckerna jag släppt rakt ner på golvet och var framme vid mig, där jag låg intrasslad i sängkläderna. Han tog ett mjukt men stadigt tag om min haka och tvingade mig att möta hans ögon. “Nu tänker jag först se till att du är varm och mätt”, sa han långsamt och tydligt. “Sedan ska du berätta för mig precis vad du varit med om.” Med sin ena hand i ett fast grepp om en av mina iskalla händer, satt han kvar hos mig medan han lät sin trollstav utföra diverse besvärjelser i omgivningen. Rummets gränser förseglades, en brasa tändes i den öppna spisen och ett plaskande ljud hördes från tvättrummet, när badkaret fylldes. Utan ett ord lyfte han upp mig och bar mig till stolen bredvid karet, och efter att ha försäkrat sig om att jag satt upprätt, lämnade han mig med dörren på glänt och började syssla ute i rummet. Allt var väldigt likt hur det varit en gång i våras, när jag haft en ovanligt kraftig mardröm om svartälvorna. Då hade han gjort precis samma sak. Väl i vattnet, med endast huvudet och armarna över den skummande ytan, kände jag hur värmen nu, liksom då, började återvända. Precis som då satt jag också insvept i filtar efteråt, medan jag försökte få i mig den varma soppa han haft med sig. Det var inte lätt, men han väntade tålmodigt och jag visste, att han inte skulle ge sig med mindre än att jag åt i alla fall en del av den. Till sist fick han fram en liten sked med ett gyllene elixir, som han förde mot mina läppar. När jag efter viss möda svalde det, var det som om omgivningens färger och konturer, fullt och helt, återvände. “Så där ja”, sa han lugnt. “Nu berättar du. Det är viktigt att jag får veta exakt vad som hänt.” Tvekande och fragmentariskt började jag återge helgens händelser. Han höll hela tiden mina händer i sina och smekte dem med lugna rörelser, vilket gjorde det allt lättare att fortsätta. Han visade inga som helst tecken på att bli arg, som jag trott, inte ens när han fick veta att jag gått ensam till Umbridge och förlorat kontrollen över kraften. Det enda han gjorde var att skaka lätt på huvudet. “Jag hade nästan på känn att något sådant här skulle hända”, sa han lite vemodigt. “Trots din försiktiga natur, leder ditt goda hjärta dig ofta rakt in i lejonkulan. Nu när jag inte har dig där nere hos mig, kan jag inte ta hand om dig på samma sätt.” “Du ska inte behöva göra det”, genmälde jag lite generat. “Jag är en vuxen människa, trots allt.” Han skakade på huvudet: “Ålder har inget med saken att göra. Du har en undergiven sida, som faktiskt många gånger varit dig till gagn. Utan den hade du kanske inte tagit emot hjälp med ärret och kraften i våras, och hur det kunnat sluta då vete gudarna. Det som skrämmer mig är, när den sidan slår över på ett destruktivt sätt mot dig själv, som den uppenbarligen gjort nu.” Jag såg tyst på honom, där han satt på min sängkant med så mycket omtanke och oro i de mörka ögonen. Egentligen hade han inte behövt bry sig om mig alls. Länken var bruten och det fanns inget som band oss samman längre. När hans svarta blick mötte min, djupnade den plötsligt. “Du har självutplånande tankar i denna stund”, konstaterade han mörkt. “Jag tänkte bara, att du inte har något ansvar för mig längre. Så egentligen hade du inte behövt oroa dig alls.” “Jaså, inte?” sa han torrt och höjde ett ögonbryn. “Efter allt vi varit med om tillsammans? Och när du reagerar så här, måste du väl ändå medge att det är ganska bra, att jag har en viss uppsikt över dig.” “Du vet inte allt som hänt ännu”, viskade jag och fortsatte att berätta om gårdagens inspektion och vad den lett till. Snape såg tankfull ut, men verkade fortfarande inte allvarligt oroad över själva händelserna. “Hon kan inte komma åt dig”, sa han. “Du har inte gjort något orätt och har hela Fenixorden på din sida. Ingen utom den innersta kretsen vet om din bakgrund, och de skulle aldrig lämna någon information till Umbridge. Jag gissar också att dina elever är mycket förtjusta i dig, och deras fokus ligger förmodligen mer på ditt sätt mot dem, än på hur din magi är fördelad.” De orden kändes verkligen som en tröst. “Hoppas du har rätt. Men om hon kommer på nästa lektion, tappar jag förmodligen behärskningen helt och flyr därifrån”, sa jag ärligt och såg vädjande på honom. “Varför skrämmer hon dig så mycket?” frågade han allvarligt. “Jag vet inte säkert”, sa jag uppriktigt. “Kanske för att hon har en oskyldig yta, men inte ett spår av empati under den. Mörkrets herre har åtminstone ett yttre som går i linje med hans sanna personlighet …” Snape nickade och det syntes att han förstod. “Jag ska avleda henne, så att hon har helt andra saker att tänka på än din lektion”, lovade han. “Det lär bli ett lätt företag, så intresserad som hon är av mina olika elixir.” Han log slugt för sig själv. “Inte för att något av det hon beställer från mig kommer att innehålla sin rätta sammansättning, förstås.” Hans leende smittade av sig på mig och vi såg på varandra i samförstånd. “Vi slår två flugor i en smäll, kan man säga. På så vis får jag också veta vilka specifika substanser hon är ute efter”, sa han och tryckte nöjt mina händer. Allt kändes med ens oerhört mycket bättre. Rummets mättade färger tycktes ha återvänt och fördjupats. Elden gav alla möbler och föremål en varm, gyllene ton. Jag såg upp på Snape och kände, hur tillgivenheten för honom sprängde i bröstet. “Hur visste du egentligen att jag inte mådde bra?” undrade jag stilla. “Du var inte ute i slottet, där du brukar vara. Tror du inte att jag håller ett öga på dig varje dag?” Han såg strängt på mig, men leendet dröjde kvar i ögonen. Så lutade han sig fram och kysste mig lätt på pannan. “Jag borde gå nu”, sa han strävt. “Det är nog inte så bra, om någon ser mig lämna ditt rum på natten … eller morgonen.” En lätt retsam glimt tändes i hans ögon och fick mina kinder att hetta. “Jag …” , viskade jag men avbröt mig och såg ner i filtarna, vågade inte se på honom. “Jag … saknar så … att vara hos dig.” “Tro mig, det är inget mot vad jag gör.” Han drog mjukt in mig i sin famn. “Men just nu är det för riskfyllt för dig att befinna dig där, hur gärna vi båda än vill det.” Han lossade sitt grepp om mig och lade istället sina stora händer på varsin sida om mitt ansikte, medan han åter kysste mig på pannan och viskade: “Du finns i mina tankar hela tiden, Miriam. Och se upp med vad du gör, för jag kommer att vaka över dig.” Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 14 mar, 2019 19:49
Detta inlägg ändrades senast 2019-03-15 kl. 23:09
|
Ginerva2003
Elev |
du är så bra
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 14 mar, 2019 20:02 |
Elzyii
Elev |
Å ÄNTLIGEN ett nytt kapitel! Det har jag längtat mig blodig efter, och det har Draco också gjort kan jag lova. Vad kan då bli bättre än att det är min fina goa Avis som skriver?!
DU skriver att DU blir inspirerad av MIN ff:n. Pytt säger jag! Det är du som är den grymma av oss två. Jag bara älskar dina miljöbeskrivningar. De är helt fantastiska. Och karaktärerna sen. Det kan inte bli bättre. Jag hatar Umbridge, den äckliga paddan. Så jag relaterar till Anthony. Men well, nu till det underbara kapitlet som jag läst typ sådär 10 ggr. Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 14 mar, 2019 21:01 |
Viloss
Elev |
Du är bäst!! Underbart bra kapitel!
14 mar, 2019 21:16 |
Trezzan
Elev |
14 mar, 2019 22:47 |
Du får inte svara på den här tråden.