Somewhere only we know - Scorbus/Drarry (SV)

Spännande! Undrar verkligen vad DELPHI vill... och SCORBUS får inte vara över!!!

Så bra

Åh vad bra skrivet! Längtar redan till nästa! ♥

Kapitel 35.

Albus perspektiv

Det var nu lördag. Albus hade gömt Delphis brev i sin byrålåda bredvid sängen. Han hade bestämt sig för att träffa henne som hon ville. Den här gången var han beredd på försvar. Hon skulle inte våga bryta av hans trollstav igen.

Medan dom andra åt lunch gick Albus direkt mot Hogsmeade, utan att äta. Han kände sig inte det minsta hungrig. Han ville bara veta vad Delphi hade på gång. Men hans tankar om henne började lugna ner sig. Inte bara för att hon lät seriös när hon talade om att hon var sjuk, utan för att hon lät ovanligt svag i rösten, och hade svaga ansiktsuttryck.

Utanför Tre kvastar stod en tjej, som han gissade var Delphi som hade druckit polyjuice-elixir. Hon hade mörkbrunt hår i axellängd och rakat på ena sidan, bar en svart skinnjacka, en T-shirt med mugglarbandet Green Day (Han kände igen dom då Veronica brukade lyssna mycket på dom som liten), ett par svarta håliga jeans och ett par rödbruna kängor. Hon log och gick fram till honom.
"Delphi?" viskade han så tyst att han nästan mimade. Hon närmade sig honom mer.
"Från och med nu heter jag Diana", sa hon tyst så att ingen skulle höra. Hon närmade sig hans öra för att viska. "Diana Scrub. Hon är i säkert förvar. Jag raderar hennes minne sen." Säkert förvar? tänkte Albus. Delphi-säkert eller säkert-säkert? Men han lät sig inte distraheras av det.
"Okej, Diana, varför ville du träffa mig?" Han försökte hålla sin ton stabil och inte flippa ur. Delphi, numera Diana, backade mot ingången till Tre kvastar och gjorde en nickning om att han skulle följa henne in dit. Han följde efter henne.
"Två honungsöl, tack", sa hon till bartendern. "Jag bjuder dig", sa hon till Albus och började gräva fram mynt som rasslade i jackfickan. Albus hoppades på att pengarna inte tillhörde den riktiga Diana, men för att vara Delphi, skulle det inte förvåna honom.

Dom gick och satte sig vid ett bord med sina muggar. Av någon anledning kände sig Albus mer bekväm med Delphi, då hon inte såg ut som sig själv.
"Så, vad är det som har hänt mellan dig och Scorpius?" sa Delphi.
"Jag trodde du skulle prata om dig själv?" sa Albus förvirrat.
"Berätta vad som händer i ditt liv först. Sen berättar jag om mitt." Hon lät ovanligt vänlig i tonen. Eller var det bara så Diana lät?
"Jag vet inte vart jag ska börja. Det är en lång historia."
"Är det på grund av det Daily Prophet skrev?"
"Så du har också läst", sa Albus helt utan förvåning. "Ja. Det är precis därför. Inte nog med att hela skolan började reta oss." Delphi flinade.
"Är det allt? Ni lät alltså bara dom andra vinna?"
"Vad hade vi för val?" Delphi lutade sig fram med armbågarna på bordet.
"Lyssna på mig, Albus. Jag må ha varit självisk mot er, men jag är smart nog att läsa av era känslor. Dels är det vänskapen ni har haft, starkare än någonsin. Att inte tala om att Scorpius hade känslor för dig redan då, utan att han behövde berätta. Jag är säker på att du kände likadant för honom. Låt inte allt det där lilla förstöra för er." Albus hade svårt att ta in allt hon sa. Han visste inte riktigt vad han skulle svara.
"Jag hade gärna följt ditt råd", började han. "Men Scorpius har en annan nu. En tjej som jag trodde var min vän."
"Såna vänner är inget att ha. Scorpius kommer inse så småningom att han gör ett misstag." Albus höll med henne. Förutom att han själv hade gjort ett större misstag.
"När man talar om trollen", sa Albus i samband med att Scorpius och Bianca kom in i puben. Dom hade ställt sig i kö för att beställa, samtidigt som dom höll om varandra. Delphi vände huvudet bakåt och tittade på dom hon också. Därefter vände hon huvudet tillbaka och Albus låtsades inte om dom.

"Så vad är det du har att berätta? Du sa något om en sjukdom", sa Albus.
"Ja. Precis", sa Delphi innan hon började berätta. "Den är inte så vanlig den här sjukdomen. Det är därför ingen har kunnat hjälpa mig. Jag började känna av den när jag satt i Azkaban. Det var därför jag stack. För att leta upp dig."
"Tyvärr så är jag ingen doktor", informerade Albus.
"Jag vet det", sa Delphi med ett flin. "Men jag vet hur man botar den. Det är det du ska hjälpa mig med. För att jag litar på dig." Albus var just påväg att svara men såg att hennes hår började växa, och den bruna skepnaden blev ljusare. Ansiktet började också formas om.
"Del- Diana", sa han tyst. "Ditt hår." Hon tittade på sina lockar som började bli blåa i topparna.
"Åh nej!" sa hon och drog upp luvan så hennes hår gömdes. "Jag måste gå. Vi får ta det här en annan gång." Hon reste sig upp och stormade ut ur puben. Albus kunde se Scorpius slänga en misstänksam blick på henne och sen på Albus. Dom tittade på varandra ett tag, på flera meters avstånd. Tillslut lämnade Albus puben han också, utan att varken säga ett ord eller se på Scorpius.

UNDERBART! Varför slutade elixiret verka...

spooky :o
Du skriver som alltid bra

Amazing

hm...Bra skrivet

Allyson Min tanke var att hon hade väntat på Albus lite för länge. Alltså att hon drack elixiret så tidigt att hon inte fick så mycket tid över
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Kapitel 36.

Albus perspektiv

Samma eftermiddag kom Albus på att det var quidditch. Slytherin mot Ravenclaw. Det enda Albus kunde tänka på var slagmannen Scorpius och jagaren Bianca. Skulle dom ens försöka spela mot varandra? Han skakade av sig tankarna så fort han kunde. Han hade ingen lust att se matchen. Istället spenderade han sin tid i uppehållsrummet, när han ändå var själv där.

Timmarna gick och det närmade sig midnatt. Albus låg vaken i sin säng. Varken Scorpius eller Joseph var tillbaka från matchen. Han började undra vad det kunde bero på. Tillslut hörde han dörren öppnas, och ljud av deras röster.
"Alltså jag var så här nära på att slå till honom med mina bara händer", hörde han Scorpius säga. Det lät inte likt honom så något måste ha hänt. "Jag fattar inte hur han kunde göra så mot Bea."
"Men hon kommer ju bli bättre", sa Joseph lugnande. "Och jag tror inte Rupert gjorde det med flit."
"Du, jag såg hans blick på nära håll. Det var som att han tänkte slå av hela huvudet på henne!" Så någonting hade hänt Bianca, tänkte Albus med ett inre hån. Albus drog upp draperierna och såg Scorpius sittande på sin sängkant och bredvid sängen stod Joseph. Båda slängde sina blickar på honom.
"Ni var sena tillbaka", sa Albus.
"Ja, jag vet", sa Joseph. "Vi var på sjukhusflygeln. Det hände en grej under quidditchmatchen."
"Rupert Mclaggen, våran andra slagman, du vet", förklarade Scorpius. Albus tyckte det kändes konstigt att han talade direkt till honom. "Han slog en dunkare så att Bea fick den rakt i huvudet." Jag hade gjort desamma, tänkte Albus ironiskt, men förstod att det inte var någon bra idé att säga det högt. Istället spelade han orolig.
"Är hon okej då?" sa han.
"Jag hoppas det", sa Joseph. "Hon ligger medvetslös just nu." Albus ville tycka synd om henne för Josephs skull. Inte för Scorpius.
"Hur gick matchen annars? Vem vann?" sa Albus som låtsades vara intresserad.
"Slytherin", sa Scorpius halvstolt. "320 mot 290." Albus nickade som ett "bra gjort".

Nästa dag vid lunchtid satt Albus för sig själv i stora salen. Scorpius och Joseph var antagligen hos Bianca. Innerst inne var han orolig för henne men å andra sidan var det skönt att slippa se henne.

Albus gick ut ur salen när han var klar. Han skulle just gå mot uppehållsrummet, men blev tillkallad av Scorpius, som kom gående ner för trapporna.
"Albus! Där är du ju, jag har letat efter dig." Albus stannade upp i chock.
"Mig? Varför?" Scorpius närmade sig honom och drog in honom i ett hörn.
"Det gäller Delphi", sa Scorpius i låg ton. "Jag vet att det var henne du träffade på Tre kvastar igår. Jag såg hennes ansikte." Albus tyckte det var lika bra att bara erkänna sanningen.
"Det är ingen fara. Hon har förändrats", sa han. Scorpius verkade inte köpa det.
"Vad sa hon till dig?"
"Vi hade inte så mycket tid. Men hon behöver min hjälp." Albus insåg att det inte alls lät rätt.
"Albus", började Scorpius i allvarlig ton. "Sist hon behövde din hjälp lyckades vi radera dig från verkligheten. Och inte nog med det. Hon tog nästan död på oss! Vi kan inte låta det hända igen."
"Men det här är annorlunda. Hade du varit med hade du förstått. Delphi är sjuk." Scorpius var tyst ett tag. Antingen visste han inte vad han skulle svara, eller så visste han inte om han skulle tro på det han hade hört. Eller så var det både och.
"Vad sa hon under den korta tiden?" sa han tillslut.
"Vi hann mest bara prata om mitt liv", sa Albus och blev påmind om vad Delphi hade rått honom om.
"Ditt liv?" sa Scorpius trots att han verkade förstå precis vad han menade. Albus svarade inte utan tittade honom djupt i ögonen. Dom grå vackra ögonen. Utan att bryta ögonkontakten tog han långsamt tag i Scorpius ena hand och masserade den med tummen. Scorpius tittade ner på deras händer och sedan upp på Albus igen. Albus började känna en klump i halsen och närsomhelst skulle han fälla en tår. Han närmade sig Scorpius mer. Han hade saknat att vara såhär nära honom. Tillslut stod dom så nära att deras näsor nuddade varandra.
"Albus, vad gör du?" viskade Scorpius. Albus svarade inte. Han lutade sig bara fram ännu mer. Så fort han nästan nuddade hans läppar backade Scorpius undan. "Albus, jag kan inte."
"Varför inte?" sa Albus upprört.
"Jag älskar Bea", sa Scorpius som att han fick tvinga ur sig det. Albus kunde läsa på hans ögon att han inte menade det.
"Är du säker på det?" Albus närmade sig honom igen. Scorpius tittade ner i golvet för att undvika ögonkontakten. Albus lyfte upp hans huvud för att se honom i ögonen igen. Dom tittade på varandra ett tag, tills Scorpius tittade bort och gick därifrån.
"Men jag ser ju på dig att det är mig du älskar!" ropade Albus efter honom. Scorpius svarade inte utan fortsatte gå. Albus stod kvar där och såg honom försvinna ur sikte.

Den här fanfictionen är ju helt: