En mugglare i Slytherin

Hej alla fina läsare! Ursäkta att kapitlet kom ut lite senare idag, brukar ju alltid lägga ut på förmiddagen. Men hade inte min dator imorse och sen har jag varit och shoppat med min syster idag, så har inte haft möjlighet

Men nu kommer nästa del iaf! Yay! (hoppas jag ni tycker ) Och åter igen, tack för era underbara kommentarer! ♥

---

Kapitel 22: Vacker, va?

Det var skönt att äta i köket och inte behöva möta de andra slytherinarna. Det var illa nog att jag behövde ha lektioner med dem.

Innan jag gick till min nästa lektion berättade jag för de andra var mitt nya rum låg. Ifall de ville komma och hälsa på.

Resten av skoldagen var synnerligen ointressant. Jag längtade till den skulle ta slut och jag skulle få träffa Theodore.

Tillslut blev klockan fem. Jag satt längst in i biblioteket och stirrade ut genom ett fönster. Jag hade en bok i knät men läste inte.

”Hej Arts”, sade plötsligt en röst. Jag vände mig om. Där stod Theodore. Av någon anledning såg han blyg ut och vågade inte riktigt se på mig.

”Hej Theo”, svarade jag och log. ”Du ville prata med mig?”

Han nickade och satte dig mitt emot mig.

”Hur är det?” frågade jag bekymrat.

”Va? Eh… nä det är inget”, mumlade han frånvarande.

”Du verkar lite frånvarande”, sade jag.

”Jaså…”, sade han och stirrade ut i fjärran. Jag suckade. Om han inte ville prata så skulle jag inte pressa honom. Jag tog upp min bok och började läsa.

Jag vet inte hur länge vi hade suttit i tystnad när Theodore tillslut bröt den.

”Hur är det med dig?” frågade han försiktigt.

”Jag överlever”, sade jag och log mot honom. Jag var glad att han äntligen sa något. Han gav mig en lång blick som jag inte kunde tyda.

”Du borde inte behöva gå igenom det här”, sade han med plötslig hetta. ”Den där jäkla Potter som inte kan hålla tungan i styr. Och Malfoy! Den uppblåsta snobben som tror han är bättre än alla andra! Han vågar inte ens erkänna för sig själv att han saknar dig. Men jag ser det på honom”.

Theodore hade ställt sig upp och började gå ilsket gå fram och tillbaka.

”Sa du att Draco saknar mig?” sade jag förvånat.
Jag vågade knappt tro det.

”Det är klart han gör”, sade Theodore arg. Han gick fortfarande omkring. ”Men han vågar som sagt inte erkänna det. Men jag ser det i hans ögon. Varje gång den där kossan Parkinson nämner dig. Det här är inte rättvist!”

”Theo, lugna ner dig… det hjälper inte att du skriker”, sade jag. Jag ställde mig upp och gick fram till honom.

”Arts…”, sade han och stannade framför mig. ”Du är så vacker”

Jag bara stirrade på honom. Vad sa han precis?

”… va?” sade jag dumt.

”Vacker. Du är vacker”, sade han långsamt och log. Hans blå ögon glittrade.

”Jag vet inte vad jag ska säga…”, sade jag. Hela samtalet hade tagit en oväntad vändning som jag inte varit beredd på.

”Det räcker med ett tack”, log han och strök mig över kinden.

”Tack…” fick jag tillslut fram. Jag blundade medan Theo fortsatte att stryka mig över kinden. Sedan suckade han plötsligt.

”Förlåt”, sade han.

”För vadå?” frågade jag förvånat. Han backade ifrån mig och vände sig om.

”Jag borde inte gjort sådär. Det krånglar bara till saker”

”Theo… nu hänger jag inte med…”

”Det var inget”, sade han lite för snabbt. Sedan suckade han igen. ”Jag borde gå. Klockan är mycket. Snart stänger biblioteket”. Jag kollade på min armbandsklocka. Den var strax före nio. Jag nickade. Var hade tiden tagit vägen?

”Om du vill träffa mig så har jag mitt rum på sjätte våningen. Bakom ett porträtt av en ung kvinna som påminner lite om Daphne. Lösenordet är mugglare”, sade jag snabbt innan han hann gå. Han log.

”Vi ses, Arts”, sade han och gav mig en kram. ”Du är starkare än dem”, viskade han i mitt öra innan han drog sig undan och gick.

Jag stod kvar ett tag och bara stirrade efter honom. Tankarna lekte kull i huvudet och jag kunde inte få någon ordning på dem. Hela vägen tillbaks till mitt rum ekade Theodores ord i huvudet. ’Draco saknar dig’, ’du är vacker’, ’vacker…’, ’du är starkare än dem’.

Jag visste inte vad jag skulle tro.

”Värst vad du var borta länge idag”, påpekade den blåögda unga kvinnan på porträttet när jag kom fram.

”Mm…”, mumlade jag tankspritt.

”Ska du vara borta så här länge varje kväll?” frågade hon. Hon verkade lite irriterad.

”Nä… hade inte planerat det”, svarade jag. Sen kom jag att tänka på en sak. ”Har du nått namn?”

”Åh, vill du verkligen veta vad jag heter?” frågade hon lyckligt.

”Ja visst”

”Mitt namn är grevinnan Bernadette von Glichtenstein Fromagenali”, sade hon och sträckte på sig. ”Men du kan kalla mig Betty”, tillade hon och fnissade. Jag fick anstränga mig för att inte sucka och himla med ögonen.

”Okej, Betty, jag ska inte komma hem så sent varje kväll. Men nu skulle jag vilja komma in. Mugglare”, sade jag.

”Självklart, Artemis”, bubblade hon och svängde upp. Hur hon kunde veta mitt namn hade jag ingen aning om, men jag antog att Dumbledore hade skvallrat.

Rummet såg precis ut som jag lämnat det. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag var den enda som bodde här. Jag gjorde mig i ordning direkt och kröp ner i sängen. Det hade varit en lång dag och mitt huvud var fullt av tankar och bilder.

Det sista jag såg innan jag somnade var Theodores ansikte som log mot mig.

---

Theodore ♥ Nå, vad tycks?

Skitbra
Vill ha meeeer nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu

Ohhhhhhh, vad braaaaaaaaaaaa!!!
Längtar till imorgon, då nästa kapitel kommer!

Jag vill ha mer nu!!!!

Artemis och Theodor sitter i ett träd..
Superduperawsome som vanligt!

Nja, Artemis och Theodor är väl söta men tycker ändå att det ska vara Arts och Draco, för att han ska dumpa Pansy såklart!

Ååååhhhh theo!!! Kärlek till honom för att han är så söt!

Jag är verkligen supertrött nu, usch, vill bara krypa tillbaks ner i sängen... Men jag måste upp och tänkte att då kan jag lika gärna lägga upp kapitlet nu, så har ni något trevligt att läsa när ni vaknar (vid en mycket behagligare tid, inte kl 7!)

Hoppas ni ska gilla det, ser verkligen fram att få höra era reaktioner på det!

---

Kapitel 23: Julklappar

Dagarna fram till lovet bara försvann. Man brukar ju säga att tiden går fort när man har roligt. Jag hade inte direkt roligt. Men ändå rann tiden bara iväg. Antagligen för att dagarna var så enformiga och tråkiga.

Theodore betedde sig som vanligt igen efter det som hade hänt i biblioteket. Men jag märkte att jag tänkte mer och mer på honom. Jag fick honom inte hur huvudet. Omedvetet smög han sig in bland mina tankar.

Jag tror jag började gilla Theodore.

Kvällen innan lovet var jag i mitt rum och packade ihop mina saker som jag skulle ta med hem över lovet. Jag orkade inte packa ordentligt utan slängde bara ner allt huller om buller.

”Hej Arts”, sade plötsligt en röst. Jag svängde förvånat om. Innanför dörren stod Theodore. Jag hade varit så upptagen med min packning att jag inte hört att han kom.

”Åh, hej Theo. Jag hörde inte att du kom”, sade jag. Jag kände hur det pirrade i magen.

”Det var inte mening att överraska dig”, sade han.
”Jag ser att du håller på att packa”. Han såg på min slarviga packning och höjde på ett ögonbryn.

”Jag orkade inte göra det ordenligt”, ursäktade jag mig.

”Jag ser det”, flinade han. ”Jag har en sak åt dig. En julklapp”

”Har du?” sade jag. Helvete, jag hade ju inget åt honom! ”Det hade du verkligen inte behövt…”

”Men jag ville ge dig något”, log han och gick närmare mig samtidigt som han tog fram ett litet packet ur en ficka. Jag trodde han skulle ge det till mig, men istället la han det försiktigt överst på min packning. ”Men du får inte öppna det förrän juldagen”, tillade han.

”Tack…”, sade jag. ”Men jag har ju inget till dig…”

Han log mot mig. ”Jag behöver ingen present”

”Men jag vill ge dig någonting”, sade jag och kollade på det lilla paketet som var mitt.

”En kram räcker”, sade han och såg väldigt lurig ut.

Jag skrattade och gick fram till honom.

”Det kan jag väl stå ut med”, sade jag med skämtsam röst. Det började pirra i magen igen.

Han drog in mig i en varm omfamning.

”Jag kommer sakna dig under julen…”, viskade han i mitt öra.

”Kommer sakna dig också…”, svarade jag tyst och borrade in mitt huvud mot hans axel.

Jag kände hur han började släppa taget om mig och jag tog ett steg bakåt och såg upp på hans ansikte. Jag såg in i hans mörkblå ögon.

Plötsligt lutade han sig fram och kysste mig.

Först stelnade jag till, sedan slappnade jag av och mötte hans läppar. Det kändes som om världen stannade till. Han la sina armar runt min midja och drog mig närmare.

Efter en hel evighet drog han sig undan. Jag såg upp på hans ansikte. Hela han strålade av glädje.
Jag kände hur jag log tillbaks.

”Du har ingen aning om hur länge jag har velat göra det där”, viskade han. Hans armar låg fortfarande runt min midja.

Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag lutade bara pannan mot hans axel och la armarna om honom.

”Min fina Artemis…”, viskade Theodore och strök mig över håret. Jag rös till och drog honom närmare mig.

”Nu har jag ingen lust att åka hem längre”, sade jag och skrattade till. Han skrattade också till.

”Inte jag heller”, svarade han.

”Jag borde packa klart…”, mumlade jag. Jag ville inte släppa taget om honom.

”Gör så”. Han pussade mig på huvudet och gick sedan och satte sig i soffan. ”Jag kan titta på”

Jag log åt honom och vände mig mot min packning igen. När jag såg Theodores present kunde jag inte låta bli att säga: ”Nå? Var det en bra present?”

Han skrattade. ”Ja, en väldigt bra present”

”Bra”, sade jag. Sedan tillade jag snabbt: ”Det var min första riktiga kyss”. Jag stod fortfarande med ryggen mot honom och försökte vika mina saker för att bättre få plats med allt i kofferten.

”Min med”, sade han och jag hörde hur han reste sig upp. Jag kände hur han la armarna om mig och han viskade sen i mitt öra: ”Och jag skulle väldigt gärna vilja ha en till”

”Det skulle vi väl kunna ordna”, sa jag och vände mig om och kysste honom igen.


Det tog onödigt lång tid för mig att packa allt och många kyssar hann ges och tas. När jag äntligen var klar slog vi oss ner i soffan och jag lutade mig mot hans axel. Han la armen om mig.

”Julen är min favorittid på året”, sade jag och såg in i den värmande brasan.

”Jaså?”

”Mhm. Det är så mysigt. Att träffa släkten. Tända levande ljus. Lyssna på julmusik. Äta god mat”, sade jag drömmande.

”Det låter väldigt fint”, sade han och kysste mig på huvudet. ”Inte alls som hemma hos min familj…”

”Hur firar ni jul hemma hos er då?” frågade jag nyfiket och såg upp på honom.

Hans blick mörknade. ”Vad vet du om min familj?”

Jag tänkte efter. ”Ingenting. Du brukar inte prata om dem”

”Precis. Jag tycker inte om att prata om dem…”, sade han låg.

”Du behöver inte berätta om du inte vill”, sade jag.

Han gav mig en lång blick. Sedan suckade han.

”Min familj är vad man skulle kunna säga en typisk slytherin-familj. Jag är enda barnet. Min far är…”. Han tystnade. Sedan viskade han fram: ”… en dödsätare”

”Åh…”. Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Självklart hade jag fått höra om allt om Voldemort och hans dödsätare. Det var inga trevliga berättelser.

”Men jag hoppas du förstår att jag inte alls är som min far”, sade han med hetta. ”För mig spelar det ingen roll om man är mugglarfödd eller renblodig. Man ska döma en människa efter personen, inte blodet”

”Jag vet… Det är en av de saker jag tycker bäst om med dig”

Han log mot mig. ”Tack”

---

Nå, vad tycker ni? Lämna gärna en kommentar, så blir jag glad!

I nästa kapitel är det äntligen dags att se vad Draco ( ) har för sig, det får ni inte missa! Kramar på er ♥

Hej! Jag har inte kommenterat på länge, förlåt för det Jag måste också upp nu ( ) så då kan jag lika gärna läsa Bra kapitel! Dom två passar så bra ihop♥

Skitbra kapitel
Theo och Artis är så otroligt söta ihop