Marodörerna på Hogwarts [SV]

Det är så sjukt bra!! Jag fattar inte hur du kan skriva såhär!!

Åh tack så mycket finfina du!!

Sååå underbart fint kapitel!

Gillar mycket

Hej alla fina!!
Tack så mycket, återigen, det gör mig så glad att veta att några tar sig tid att läsa min ff
För tillfället har jag väldigt mycket att göra. På måndag skall jag flytta 100 mil bort för att börja studera och håller alltså denna veckan på med förberedelser så som packning och att säga hejdå till alla mina vänner.

Summa summarum så har de kapitel jag skrev under min resa inte skrivits över till datorn än. Men idag har jag satt mig och fixat i alla fall ett! Jag vet att det är kort, men jag hoppas ni tycker om det ändå och att ni hänger kvar med mig tills allt blir lite stabilt igen Här kommer i alla fall en liten del!


Kap. 23 - Försoning

Hon vaknade av att någon strök håret från hennes panna och viskade något. Förskräckt slog hon upp ögonen med hjärtat i halsgropen men lugnade ner sig på en gång. Det var bara Vendela.
"Du grät. Högt", viskade hon och gav henne en näsduk. Lily kände med ens att håret, kudden, kinderna var sjöblöta. Hon tog tacksamt emot näsduken av Vendela som nu satt sig på hennes säng.
"Förlåt om jag skrämde dig. Men jag kunde inte ligga och bara lyssna på dig. Jag trodde först att du var vaken"
Lily skakade på huvudet.
"Nej, jag visste inte ens om att jag grät", hon torkade sina kinder och satte sig sedan upp och lutade huvudet bakåt. Såg upp i taket. Rummet var mörkt och från sängen på hennes vänstra sida hördes Sarahs djupa jämna andetag. Åtminstone en av dem sov lugnt.

"Jag antar att det inte gick så bra när du pratade med Severus?"
Lily skakade på huvudet igen och kände hur klumpen i halsen växte. Vendela såg medlidsamt på henne (trots att hon själv skulle slått den som såg på henne på det sättet) och tog Lilys hand i sin.
"Vad hände då?"
"Vi pratade. Han bara... han har förändrats. Han har blivit precis som de andra, de där han umgås med. Han bara bekräftade det när jag pratade med honom. Egentligen visste jag det väl redan själv, men jag ville bara inte tro det. Jag vill fortfarande inte tro det", och så grät hon igen. Man skulle kunna tro att tårarna borde ha tagit slut vid det här laget. Hon hatade att hon inte verkade kunna sluta.
"Jag kommer aldrig att kunna prata med honom mer"
Det fanns tusen saker Vendela hade kunnat säga. Saker som att det var för det bästa, lika bra, att det skulle ordna sig. En formulering lik dessa var på väg över hennes läppar men hon hindrade sig. Det skulle inte göra saken bättre och det skulle definitivt inte göra Lily gladare. Så istället gjorde Vendela det ända som kändes bra och gav Lily en kram.

"Jag har förlorat honom. På riktigt", snyftade hon mot sin väns axel, "Och James och jag blev osams över det. Jag vet inte ens om han kommer vilja prata med mig"
"Det kommer han visst vilja, Lily. Han har aldrig gillat Severus men han bryr sig om dig. Med James kommer det ordna sig ska du se"
Om Severus sade hon inte ett ord och efter ett par minuters tystnad slutade Lily att gråta. Hon rätade på sig igen.
"Tack", viskade hon hest och Vendela nickade och log mot henne.
"Kommer du kunna somna om?"
"Nej. Inte just nu i alla fall. Jag går nog ner ett tag"
"Okej. Jag finns här om du behöver mig"
"Jag vet. Tack", hon reste sig, körde i fötterna i sina mjuka tofflor och lämnade sovsalen.

Väl nere i sällskapsrummet stannade hon upp mitt på golvet. Elden hade falnat och berövat rummet på det vänliga sken som annars lös upp det. Nu var det ljuset från den nästa fulla månen som letade sig in genom rummets fönster som gjorde sitt bästa för att hålla mörkret borta. Det snöade igen. Vad skulle hon göra nu?

Fortsätta som vanligt. Fast utan Severus. Lära sig att sluta tänka på honom. Hon skulle klara det, hon hade varit med om liknande brytningar förr. Hennes syster var ett lysande exempel på det. Hon tog ett djupt andetag för att rensa huvudet och drog bort det fortfarande fuktiga håret från ansiktet. Hon ville inte gå och lägga sig igen men att stå kvar mitt i det tomma, kalla sällskapsrummet var inte heller så lockande. Hon fäste blicken på trappan upp till pojkarnas sovsalar och bestämde sig. Hon hade inte lyckats lösa det med Sev, men hon tänkte se till att lösa det med James.

*

Han kände hur någon ruskade honom men hans ögon var tunga, så tunga. Kanske skulle personen försvinna och låta honom vara ifred om han ignorerade det? Nej tydligen inte. Ruskandet hade tilltagit i styrka och han stönade irriterat.
"James? Vakna, snälla."
Han registrarade viskningen trots sin trötta hjärna men inte vem den kom ifrån. Trött kisade han upp mot personen som beslutat sig för att väcka honom. Lily. Han öppnade ögonen helt.

"Hej", viskade hon. Hennes ögon var rödkantade och det syntes tydligt att hon hade gråtit. Mycket. Men han kunde inte hjälpa att han fortfarande kände sig irriterad på henne.
"Hej"
De tittade på varandra.
"Det gick inte så bra med Severus", sade hon till slut och slog ner blicken, "Det är över nu. Jag ville bara inte tro det. Du förstår väl varför det är svårt för mig?"
Han suckade djupt men nickade sedan och drog med handen genom sitt spretiga hår. Hon strök honom försiktigt över armen..
"Det blev dumt förut. Det var aldrig meningen"
"Nej jag vet. Det var inte meningen att jag skulle bli så irriterad heller.", irritationen var borta, han log mot henne och strök henne över kinden, "Du? Jag vet att det inte gör allt bra, men du har i alla fall mig"
Hon kysste hans handflata som svar.
"Hur mycket är klockan?", frågade han sedan
"Det är antingen väldigt sent eller väldigt tidigt beroende på hur man väljer att se på det"
"Då så. Då kan man sova ett tag till", han gäspade stort.
"Förlåt att jag väckte dig"
"Jag är glad att du gjorde det", han sträckte ut sina armar mot henne och hon sparkade av sig tofflorna och kröp upp hos honom. Hon blev omsvept av hans täcke. Han var varm och luktade gott. Hon kände hur han började pilla försiktigt i hennes hår på det sättet han visste att hon älskade och med slutna ögon började hon äntligen slappna av.
"James?"
"Mm"
"Får jag sova här hos dig?"
"Självklart"
Hon kurade ihop sig närmare honom, med hans armar runt sig. Det dröjde inte länge innan de hade somnat bägge två.

Hur....kan....du......bara.....kan...inte.....beskriva....

Åhhh, jag dör!! Det är sååå bra OMG!!!!!!!!

Jättebra!!

Så fint! Vill oxå ha en James att sova hos! (inte alls avundsjuk eller nått...)

jag med!! Man fick riktig mysstämming i kroppen av senaste kapitlet!!