Om Malfoy fick en dotter!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Här är nästa del Nu börjar det närma sig slutet på Inez första år på Hogwarts men mer kommer!! ♥

Del 22 Vargen

Jag sprang så fort jag kunde ner för backen och försökte att inte springa in i några träd. Tillslut var jag framme vid sjön och jag hörde plötsligt röster.
”Sirius!” Det var Harry som skrek från ena sidan av sjön, några meter ifrån mig. Jag tänkte precis följa efter när jag hörde samma röst fast från andra sidan.
”Han kommer, han ska komma!” Jag vände mig om och såg Harry och Hermione stå på andra sidan sjön. Då upptäckte jag alla hundratals dementorer som flög över sjön som frusit till is. Jag rös och kände hur allt hopp och all glädje försvann ur min kropp, precis som den gången på tåget.
Jag såg hur dementorerna flög bort mot Harry som satt på marken bredvid, Sirius Black!
Det kan inte vara möjligt! tänkte jag och tittade bort mot dem. Sirius Black låg blodig vid sjön och ovanför hans huvud kunde jag se en liten boll av ljus.
Men varför försöker Harry rädda Sirius?! tänkte jag men blev plötsligt avbruten i mitt undrande av en fasansfull varelse som kom emot mig.
När jag upptäckte dementorn så kändes det som om jag rös till is och jag visste inte alls vad jag skulle göra, nu var det kört!
Då var det som om en röst inom mig sa ”expecto partronum!”
Jag kom plötsligt ihåg vad professor Lupin hade sagt om besvärjelsen mot dementorer. Jag började kämpa och tänka efter vad som var mitt lyckligaste minne! Tillslut tog jag fram min trollstav och skrek jag:
”Expecto Patronum!” Jag tänkte på när jag träffade Melanie första gången, då var jag lycklig. Men min trollstav reagerade inte, ingenting hände!
Då försökte jag tänka ännu mer! Jag blundade och såg framför mig min bror, men inte som han varit sen jag började på Hogwarts utan som han var förut!

Jag tänkte på den där gången som vi skulle busa med våran pappa och mixtra lite med middagen i köket. Draco hade hämtat en flaska med något konstigt ur pappas hemliga förråd med trolldrycker och vi hällde i den i soppan som stod på spisen.
POOF! sa det och mamma och pappa kom rusande in i köket. Vi hade exploderat hela spisen och vi fick en ordentlig utskällning! Men när våra föräldrar hade gått så slängde vi oss på golvet och skrattade! Vi skrattade åt våra föräldrars miner, åt den fantastiska explosionen och åt att vi slapp äta mammas hemska soppa.

När jag tillslut kom tillbaka till sjön där jag stod mitt bland alla dementorer så upptäckte jag att jag log! Jag tog upp trollstaven, riktade den mot dementoren, tänkte på när jag och Draco exploderade köket och sa:
”Expecto Patronum!!!”
Plötsligt kom ett starkt sken av vitt ljus ut ur min trollstav och även en vit varg som sprang mot dementorn och jagade bort dementorn! Jag blev så chockad att jag tappade min trollstav och i samma sekund som jag släppte taget så försvann vargen in i tomma intet. Då såg jag även ett ljus till höger om mig och en hjort som kom springande över sjön och jagade bort alla dementorerna.
Jag försökte titta bort bakom det starka ljuset och jag kunde se Harry med sin trollstav höjd med en linje av ljus som spreds ut ur den.
Jag höjde min trollstav igen och skrek ännu en gång den magiska besvärjelsen som tog bort alla dementorer.

När sjön var fri från de hemska varelserna och min och Harrys trollstavar hade sänkts så såg jag Harry och Hermione ta sig därifrån. Jag tittade bort mot Harry och Sirius som låg medvetslösa vid kanten av sjön. Jag sprang snabbt dit och upptäckte att bollen av ljus som flugit över Sirius Black var borta. Jag böjde mig ner över Harry, han levde. Sen tittade jag mot Sirius igen. Jag förstod ingenting!
”Nej det är inte lätt att förstå” sa en röst bakom mig och där stod Dumbledore. Jag hade så många frågor, det var så mycket jag inte förstod!
”Angående Sirius Black, Inez, så behöver du inte vara orolig. Sirius är en oskyldig man men missförståndet gör honom skyldig” sa Dumbledore och började gå emot mig.
Jag tittade upp på honom utan att veta vad jag skulle säga.
”Du borde gå tillbaka till Gryffindors uppehållsrum, annars kommer nog en viss vän till dig bli så orolig att hon springer ut hit och letar efter dig” Dumbledore log.
”...Melanie?” frågade jag och Dumbledore nickade. Då kom jag på att jag först gick till Dumbledores kontor tidigare den dagen, vilket kändes som för en evighets sen.
Jag ställde mig upp och började gå mot slottet men vände mig om innan jag lämnat platsen och sa:
”Professorn?”
”Ja, Inez” svarade Dumbledore och tittade upp på mig.
”Ni gav mig inte en låda med papper för att jag skulle lämna dem till Hagrid, gjorde ni?”
Dumbledore log igen.
”Ibland behövs en liten knuff för att någon ska komma dit den borde vara”

♥ ♥ ♥

Grymt! Finner inga andra ord ♥

Ååh, hoppas verkligen Draco tar sitt förnuft till fånga... Något säger mig att även han skulle kunna använda det minnet för att mota bort en dementor...

Jättebra som vanligt!

det var så bra Inez*Malfoy

Detta kapitlet var helt sjuiuuuuuuuukt bra! Looooove!!!

Tack så JÄTTEMYCKET!! Ni är alla sååå underbara!! ♥



Del 23 Mitt emellan

”Åh jag var så orolig över dig!!” Jag letade överallt, och sen hörde jag den där varulven och... åh vad jag är glad att du är tillbaka!!”
Melanie hade att fast grepp om mig och hon höll så hårt att jag trodde att hon aldrig skulle släppa!
Jag drog undan henne från mig och såg att hon hade tårar över hela kinderna som jag inte hunnit se innan hon slängde sig över mig när jag steg in i uppehållsrummet.
”Hey, Melanie jag är okej! Jag...” Jag tänkte först säga som det var men hur skulle hon kunna tro mig?! Hur skulle hon kunna förstå allt jag varit med om?! ”jag... gick bara till Hagrid med några papper och sen stannade jag hos honom på grund av Vingfåle”
Melanie tittade på mig och tog in min lögn som faktiskt var lite sann men jag klippte bort lite av sanningen. Sedan kramade hon mig igen och vi gick och la oss.

Melanie somnade nästan direkt och det kunde jag förstå för det höll på att bli morgon. Men jag kunde absolut inte sova. Jag var fortfarande orolig för Harry och Hermione, och även Sirius Black! Dumbledore sa att han var oskyldig. Jag förstod inte riktigt hur men något inom mig... trodde på det.
När jag legat i över en timme och tittat upp i taket från min säng så gav jag tillslut upp försöket att somna och gick istället till fönstret och tittade upp på den stora fullmånen, som fortfarande lös över Hogwarts slottet.
Jag försökte tänka på allt jag varit med om den kvällen, allt som hänt.
Lupin var en varulv, Harry och Hermione åkte tillbaka i tiden, Vingfåle blev fri, Sirius Black var oskyldig, Snape räddade mig från varulven, jag kastade en patronus och om bara några dagar så är det dags att åka härifrån!
Ja just det! tänkte jag och kom på att vårterminen snart var slut och jag skulle lämna Hogwarts över sommaren, jag skulle åka....hem.
Vad är hem?
Jag ville inte tillbaka till Malfoy Manor!

”Aooooooooo!” ylandet från professor Lupin ekade över skogen. Jag tittade mig omkring i sovsalen och min blick stannade på Melanie, min bästa vän. Jag ville inte skiljas från henne igen men...
Man vet inte vad man har förrän det är borta, tänkte jag och gick tillbaka till min säng. Jag satte mig på sängkanten och kom och tänka på en sak som låg under sängen. Jag la mig ner på alla fyra och sträckte mig efter ramen. Tillslut kände jag den i min hand och drog ut den, det var fotot på min familj.
Min pappa Lucius Malfoy, som var stolt över mig. Min mamma Narcissa Malfoy, som lagar den värsta köttsoppan men som har ett gott hjärta. Min bror Draco Malfoy som förut brydde sig om mig mer än något annat. Också jag....Inez.... Inez Malfoy..... jag....
Jag la snabbt undan fotot i mitt sängbord och andades häftigt! Jag var förvirrad, jag visste inte vem jag var, vad jag var! Den senaste tiden så hade allting känts bra men, egentligen så var allting lika hemskt som innan, även om jag nu är vän med Harry Potter så hatar min familj mig fortfarande och jag vet inte var jag står.
Det känns som om jag är emellan kriget, mitt emellan!

Ja, nytt kapitel! Gud vad svårt det måste vara för henne, men jag tror i alla fall att Draco och Narcissa kanske kommer förstå henne till slut. Lucius vet jag inte riktigt...

Stackars Inez ♥ Tycker synd om henne! Hoppas det löser sig

GRYMT KAPITEL IALLAFALL!

Åh, stackars lilla Inez, hon har varit med om så mkt, men hon är iaf verkligen förstående för sin ålder
Hoppas att det löser sig för henne 8|
Du skriver jättebra, so keep writing girl :* ^^ ♥