Rollspel: Efter kriget

(jag börjar igen ;P)

Miranda kände att hon ville vara lite själv, och ställde sig upp. "Jag vill bara vara själv en stund, eh... Ja..." Miranda gick snabbt till den närmaste korridoren med huvudet nere i stengolvet, hon kände sig livlös, även om hon visste att hon levde. Och allt var den där dumma Potters fel, hon kunde inte förstå att hon hade gillat honom.

Hmm.. Jag kan inte (tyvärr) ska till skolan om 20 min

det gör inget, jag har sportlov, det är därför.

Aha, har det nästa vecka *blickar ut i fjärran med längtande blick*

(Jag har sportlov! ;3)

Antonia suckade sorgset när hon nästintill släpade sig ned till uppehållsrummet. Hon gick in och bemöttes genast av hennes vackra orm.
"Hej du sötnos, saknat mig?" frågade Antonia och hon strök den över fjällen.

Miranda började småspringa i korridorerna, hon ville inte att någon skulle se henne gråta, hennes vänner var okej, men någon hon knappt kände...
Helt plötsligt sprang hon in i någon, "Förlåt, jag... jag är s... så ledsen." hon tittade upp på personen, Albus.

Antonia har slagit sig ned i en av dem gröna fåtöljerna när Scorpius Malfoy kommer in i uppehållsrummet.
"Ahh, tjejen med ormen?" Säger han och ler snett.
"Jag har ett namn, Scorpius Malfoy." Han slutade le.
"Pfft, jag minns inte att jag berättat för dig vad mitt namn är." Säger han och slår sig ned i fåtöljen mitt emot henne.
"Nej, men ditt rykte föregår dig. Hur känns det att vara en dödsätare av natur?" Scorpius ögon gnistrar ilsket till.
"Dödsätarna finns inte längre!" Säger han argt.
"Ta det lugnt, Scorpius." Säger Antonia med ett elakt flin. Scorpius suckar irriterat.
"Men du berättade aldrig vad du hette." Säger Scorpius och lägger armarna i kors.

Jag stirrade på honom och i nästa sekund var jag i full fart mot uppehållsrummet med Albus efter mig. När jag var vid porträttet som liknade en ful tunnhårig man som rökte pipa (improviserar bara ) tog Albus tag i min arm. "Jag ville bara säga förlåt..." sa han tyst. "Du har rätt, jag vet inte hur det känns att ha en förälder eller syskon som har dött, alla i min släkt som har dött har jag inte ens träffat..." Jag tittade på honom och svarade sedan: "Nej, det är jag som ska säga förlåt... Jag uppförde mig som en idiot, jag vet inte varför jag blev så arg, förlåt..."

"Jaha? Varför veta det?" Frågar Antonia och hennes orm slingrar sig upp runt hennes hals. "Lilla jag är väl bara någon du pratar med för stunden?" Antonia ler lite snett mot honom.
"Kanske, men jag har inget att göra just nu så jag skulle bli väldigt... glad om du berättade ditt namn." Säger han surt.
"Antonia, Antonia Winston." Säger hon.
"Fint namn, Antonia." Konstaterar han med ett snett leende.

Albus log ett litet leende som dog ut då en röst sa "Ser man på, lilla Al har hittat sitt livs kärlek, konstigt, jag trodde hon skulle vara rödhårig." skrattade en pojke som såg ut att vara några år äldre än henne och Albus, bakom honom stod det två till pojkar i hens ålder, troligtvis hans vänner. "Sluta James!Vi är bara vänner." det där sista sa han ovanligt tyst, och det hörde tydligen James och hans vänner, för de började skratta.